Har nu tittat lite närmare på rapporten om den framtida välfärdens finansiering. De ytterligare 200 miljarderna som man talar om skulle kräva 13 ytterligare skattekronor är en följd av en snabbare utveckling av de offentliga välfärdskostnaderna än andra kostnader, något som i sin tur inte följer av den demografiska utvecklingen utan av ambitionshöjningar som alltså ska gå utvecklas snabbare än vad den ekonomiska tillväxten tillåter. Det är alltid besvärligt. Den ekonomiska kris vi nu har sett berodde på att ett antal ekonomier finansierade en snabbare konsumtionsökning än vad deras egen tillväxt medgav med lån från framväxande ekonomier med stora överskott.
Vad gruppen alltså menar är att först ska den offentliga välfärdens kostnader växa med den växande skattebasen och dagens skatter. Då klarar man också av den demografiska utvecklingen. I runda tal ökar vår samhällsekonomi med drygt 2000 miljarder under denna tid, varav hälften med dagens skatter- det vill säga 1000 miljarder – kommer de privata hushållen till del. Det är av dessa 1000 miljarder som gruppen talar om att finansiera en ambitionshöjning som den tror kommer kosta 200 miljarder. Det vill säga under 25-årsperiod beräknar man den ekonomiska utvecklingen till en siffra för 2035 samtidigt som man beräknar att den offentliga välfärden genom höjda ambitioner ska kosta ytterligare 200 miljarder än av vad den annars skulle kosta. Det är en marginell årlig ökning av de offentliga välfärdskostnaderna som på detta vis, enligt gruppens beräkningar leder till det exakta talet 13 skattekronor.
Men en marginell ökning av den samlade skattebasen motsvarande resultat. Och marginella ökningar av arbetskraftsutbud gör det också. Om den samlade arbetstiden inte minskar utan ökar något har vi tjänat in just denna ökning. Om den genomsnittliga pensionsåldern höjs från 64 till 65 ökar arbetskraftsutbudet med 2% och försörjningsbördan minskar med motsvarande. Men om samtidigt halva den offentliga välfärdens kostnader präglas av samma kostnadsminskningar som vi sett inom andra samhällssektorer, utan sänkt kvalitet och ofta med höjd kvalitet, så betalar detta motsvarande höjning av den andra halvan av den offentliga sektorns kostnader.
Samtidigt som en del av vår sjukvård blir dyrare blir en annan del av den billigare. Nya mediciner förlänger inte bara livet utan förkortar också sjukfrånvaro samtidigt som dyra operationer och sjukvårdsvistelse blir onödig. Ökad förmåga att rädda livet leder däremot till fler dyra behandlingar. Men sjukvården, om vi stannar vid denna, är en mångfacetterad verksamhet där tillgänglighet via nätet i bland kan reducera kostnader som kan användas för en bättre vård i livets slutskede, för att ta något exempel.
Men om utgångspunkten är att höjda ambitioner kräver höjda skatter blir svaret på höjda ambitioner höjda skatter. De kan då beräknas till just 13 kommunala skattekronor. Eller 7 kommunala skattekronor. Eller 20 kommunala skattekronor.
De kan i sin tur beräknas strypa utvecklingen av jobben och skattebasen som kan beräknas till några andra siffror. Det vi lär oss av detta är att i en dynamisk ekonomi är tillväxten den avgörande förutsättningen. Inte de statiska beräkningarna. De visar bara det man vill visa. Och som av en ren tillfällighet kom den kommunala gruppen fram till att det kommunala ska växa på bekostnad av andra delar av vårt samhälle. Det är värt att notera att gruppen inte utrett hur den kommunala sektorn ska kunna reformeras så att den kan höja ambitioner utan att den knäcker den skattebas som ska försörja oss alla.