Hög tid för en Östeuropakommission

Publicerat av Staben den

Efter Majdanrevolutionen spred ett antal vänsterdebattörer idén att svenska medier präglas av en inneboende russofobi, vilket gjorde att medierapporteringen utpekade Rysslands som roten till allt ont. Därför påstods man inte heller se den fascism, nationalism och nynazism som präglade den nya regeringen efter att den korrupte Putinvännen presidenten Viktor Janukovytj hade avsatts.

Det är en bild som inte är helt olik den som Rysslands regim där och då försökte förmedla. Det var nämligen för att stoppa ”ultranationalistiska fascister” som Putinregimen invaderade Ukraina.

Det moraliska argumentet för kriget, invasionen och ockupationen blev kampen mot fascism, nynazism, antisemitism och nationalism. Lögnerna om demokratikampen och Majdanrörelsen visar ett systematiskt förakt för sanningen. En regim som systematiskt krossat demokratin och invaderar ett annat land säger sig göra det för att bekämpa fascism och terror.

Det handlar inte om ett nytt fenomen. De sovjetiska lyddiktaturerna i Östeuropa hävdade alla sin politiska legitimitet med att man som antifascistiska krafter var värnet mot en ständigt hotande nynazism och fascism. Det var dessvärre en idé som präglade debatten om dessa länder även i Sverige.

Det finns en linje längre tillbaka i tiden kring detta. Ett viktigt skäl för att Sverige efter andra världskriget böjde sig för Sovjetunionen och erkände ockupationerna av de baltiska staterna samt genomförde den skamliga baltutlämningen var föreställningen att vi därmed tog ställning mot fascismen och nazismen.

När diktaturer öppet manifesterade sin brutalitet, som i Prag 1968, tog Socialdemokraterna visserligen avstånd från händelserna men valde även att inte kritisera samhällssystemen. De underkände därför aldrig regimernas moraliska och politiska legitimitet.

De som kritiserade diktaturerna och det samhällssystem som gjort halva Europa till ett fångläger blev hårt attackerade. Smutskastningen av Högerpartiets ledare Jarl Hjalmarson på grund av att han i ett antal anföranden kritiserat Sovjetdiktaturen, var ett uttryck för linjen att de kommunistiska diktaturerna av ideologiska skäl inte skulle kritiseras.

Det är detta historiska perspektiv – där opposition stämplas som samhällsomstörtande och fascistisk – som man i dag med allvar måste se på regeringens kampanj för att underminera den svenska oppositionens politiska legitimitet.

Med det synsättet i ryggraden finns inga spärrar för att beskriva ett regeringsskifte som en statskupp och oppositionens strävan till regeringsskifte som ett sätt att ”gripa” makten. Det handlar inte om risken för att med maktmedel behålla regeringsmakten, utan riskerna för vad som händer med demokratin när man systematiskt underminerar den opposition och den legitimitet i ett regeringsskifte som är demokratins mening.

I syfte att förhindra den utvecklingen behöver Sverige göra upp med historien om hur vi som land förhöll oss till diktaturerna i vår närhet. Vi behöver vi en kommission för att klargöra hur vi under samma tidsperiod förhöll oss till diktaturerna i öst när de var som allra mest dominerande i vår del av världen. En liknande sådan hade Sverige under 1990-talet – neutralitetspolitikkommissionen – som klargjorde hur vi under kalla kriget förhöll oss till västmakterna.

Det faktum att vi i dag ser ett språkbruk som en gång användes för att underminera demokratins legitimitet i Östeuropa visar hur viktigt det är. Om inte Socialdemokraterna gör upp med sin smutsiga historia riskerar den att upprepas.


0 kommentarer

Lämna ett svar

Platshållare för profilbild

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *