Hanadi Jaradat har mördat 21 andra människor genom att spränga sig själv och dem i luften. Det är ett vansinnesdåd som går över allt vad respekt för mänskligt liv kräver. På statens Historiska Museum i Stockholm glorifieras hon med namnet Snövit och en martyrbild. Det är en trivialisering av mord på judar och det är en skamlig hyllning till mördarna. Det är ett ohistoriskt museum som framställer henne som offer och som inte kan och inte förstår var gränser måste dras.
Utställningen Making Differences är ett led i förberedelserna inför den internationella konferens om förintelse och folkmord som om några dagar skall avhållas i Sverige. Det är ofattbart att Historiska Museet inför just denna konferens, som ett led i inbjudan till den, medvetet valt att ställa ut ett konstverk som innebär att organiserat och förberett mord på judiska människor hyllas i vårt land. Det går inte att förstå ett framhävandet av Snövits insatser för att göra skillnad på något annat sätt.
Men det är inte bara på Historiska Museet i Stockholm Hanadi Jaradat hyllas. Martyrporträttet på henne annonseras nu i Stockholms tunnelbanor, för att på det viset presentera regeringens internationella konferens om folkmord. Där framställs hon som ett offer tillsammans med andra offer, under rubriken Making Differences. Så bjuder Stockholm och Sverige in till uppföljaren på Förintelsekonferensen.
Sverige håller inför konferensen om folkmord på att i omvärldens ögon göra sig till ett land som idealiserar självmordsterror. En fortsatt tystnad innebär att vi låter anti-semitisk propaganda passera som intressant konst och som lämplig symbol för en internationell konferens.
Det handlar därför inte bara om en skamfläck på Historiska Museet. Det handlar nu om hur det svenska samhället och den svenska regeringen skall förhålla sig till det budskap som museet och annonserna i tunnelbanan presenterar regeringens internationella konferens med.
Regeringen kan inte förhålla sig passiv och hänvisa till yttrandefrihet och konstnärlig frihet. Även den har nämligen sin yttrandefrihet och sitt ansvar att ta. När regeringen för några år sedan tog initiativ till den första förintelsekonferensen och till projektet Levande Historia var det ett sätt att ta ansvar.
Vill regeringen också ta ansvar för att den internationella konferens man bjudit in till presenteras med en hyllning till dem som vill mörda judar? Och därmed visa att vi ingenting har lärt av den skrift Om detta må ni berätta som alla skolbarn fick?
Vi ser i dag att många vill trivialisera förintelsen och vi ser en växande anti-semitism i Sverige. Det ställer krav på att vi alla reagerar och att vi står upp för allt vad respekten för mänskligt liv och värdighet kräver. Därför är museets agerande så oacceptabelt. Och det ställer många frågor.
Den första gäller om museets ledning på fullt allvar hävdar att konstverket kan tolkas som något annat än en hyllning till självmordsbombaren, något som bara genom konstverkets namn är uppenbart för de flesta?
Den andra gäller om museet försvarar utställningen med att självmordsattentatet riktar sig mot judar, som just för att de är judar får skylla sig själva? Några kommentarer med hänvisning till Mellersta Östernkonflikten har fällts i den riktningen.
Den tredje gäller om museet har lärt sig något av reaktionen. Att man förstår hur blodet och martyrbilden uppfattas av dem som ser konstverket. Att man inser att man bör be om ursäkt även om man själv inte förstår var gränsen för anti-semitism måste dras och att man måste hålla en gräns mot dem som anser människolivet så litet värt att det bara kan kastas bort?
Eller vill Historiska Museet bli känt världen över som museet som glorifierar mord på judar? Som ett museum som bidrar till att i Sverige legitimera anti-semitism? Som bidrar till att den internationella konferensen om folkmord kanske får genomföras utan det land som är bildat för att ge ett skydd för judar mot dem som vill hata och mörda judar?
Försök inte gömma er bakom yttrandefriheten. Den är till för oss alla, även för oss som reagerar mot det budskap som museet har ställt sig bakom. Och den är nu till för er att förklara er.
Av samma skäl kan inte regeringen dölja sig bakom respekt för den konstnärliga friheten och yttrandefriheten. Genom passivitet riskerar regeringen att sälla sig till dem som genom årtionden har valt tystnad och passivitet inför anti-semitismen och hatets uttrycksformer.
Nu återstår att se vilken bild Historiska Museet vill ha av sig själv och vilket omdöme man har. Om man inget gör kommer museet gå till historien som en skamfläck för oss alla. Om regeringen har läst sin Om detta må ni berätta kommer den att säga ifrån och ta avstånd. Görs inget drabbar det svenska folket och Sverige liksom judar i Sverige och runt om i världen som känner av terrorns skräck särskilt starkt när förövarna hyllas.
Gunnar Hökmark