Under kalla kriget var hotbilden mot Europas demokratier lätt att tolka och förstå. Mot demokratierna i väst stod diktaturerna i öst. Berlinmuren, som blev en symbol för järnridån, inneslöt de totalitära regimerna och deras hot mot liberal demokrati.
Öster om järnridån stod trupper beredda att utvidga kommunismens territorium, också tillgängliga för att slå ner varje försök att etablera demokrati i Öst, så som skedde i Berlin, Budapest och Prag På västsidan fanns omfattande militära förband och kvalificerade vapensystem redo att möta varje anfall. Den säkerhetspolitiska term som beskrev denna inneslutning genom överlägsen militär förmåga var ”containment”.
Men ”containment” var mer än militär. Järnridån var också den linje där de fria ekonomierna och de öppna samhällena möttes av planekonomier och slutna samhällsystem. Resandet över gränsen var bevakat och kontrollerat, med hot om straff för den som hade något otillåtet med sig in och för den som sökte ta sig ut. De som reste med tåg från Trelleborg genom Östtyskland till Alperna i väst lärde sig förstå kommunismen på ett sätt som många ledarskribenter, debattörer och politiker aldrig ville lära sig.
Handeln mellan öst och väst var statskontrollerad och marginell förutom vad gällde råvaror. Exporten av bilar, medicinsk utrustning och datorer från Öst var milt talat begränsad och gick i den andra riktningen bara till de mest privilegierade. Fria media nådde aldrig t fram och var dessutom kriminellt att ta del av. Det som nådde fram var Vänsterpartiets och dess broderpartiers gratulationer till de socialistiska paradisens högtidsdagar.
När Polen blev fritt, när muren föll och när Sovjetunionen upphörde att existera bröt en ny tid fram. Det var den liberala demokratins genombrott i Central- och Östeuropa.
Ryssland avvek snabbt från denna utveckling, långt snabbare än vad säkerhetspolitiska experter förstod trots att tecknen var uppenbara. Med Putins makttillträde i början på 2000-talet följde en plutokrati som fängslar och dödar motståndare och som berikar sig själv genom att koncentrera all makt till just de maktcentra man själva kontrollerar.
Men den ryska ekonomin integrerades likväl i den internationella ekonomin. Framförallt genom den strategiska energipolitiken, som är Putins signum (och dessutom tema för hans plagierade doktorsavhandling). Tillsammans med det stigande oljepriset, och andra stigande råvarupriser, innebar det en betydande förmögenhetsöverföring till dem som kontrollerade dessa tillgångar i Ryssland.
Väst finansierade genom höga oljepriser indirekt Rysslands destruktiva krafter. Det gav dem makt och enorma tillgångar som kan skådas i Londons fina kvarter eller i hamnarna kring Medelhavet. Eftersom oligarkerna berikat sig genom bristen på rättsstat kan de heller inte lita på rättsstaten för att skydda sina tillgångar. Därför flyttas de ut från Ryssland.
Detta är drivkraften bakom den penningtvätt som nu präglar svensk debatt. Svenska banker har varit utomordentliga i att kontrollera äldre damers kontantinsättningar, små glömda konton och släktingar till svenska politikers och myndighetschefers bankkonton, men har inte förmått se de stora summor som kommit från samhällen där makt utövas utanför lagens kontroll.
Rysslands deltagande i den europeiska ekonomin tar sig uttryck i inköp av företag, strävan efter kontroll av energimarknadernas infrastruktur och fastigheter på vidstrategiska platser i Europa. Det handlar dels om öppna investeringar utförda av Kremlelitens bolag och dels om mer ljusskygga investeringar genom penningtvätt.
I stället för ”containment”har vi vad som skulle kunna kallas ”diffusion”; där rättsstaternas ekonomier och samhällssystem möter de samhällssystem där kriminella aktörer kan agera fritt i frånvaro av rättsstat och med maktens stöd. Vi måste kunna möta dessa hot genom att inse att den grundläggande samhällslogiken i Ryssland är oförenlig med den liberala demokratin.
Hoten mot våra demokratier handlar inte längre bara om militär förmåga, utan även om den ekonomiska och opinionsbildande förmågan på vår sida gränsen. När ledande tidningar blir plattformar för rysk desinformation eller när ledande media är oförmögna att skilja på desinformation och normal nyhetsförmedling skadar det vår demokrati. När korruption tillåts bli ett medel undermineras vår rättsstat. Det är ett av många hot mot den liberala demokratin.
Det har för min del inneburit krav på att på europeisk och svensk nivå införa en Magnitskij-lagstiftning, för att kunna blockera konton och visum för dem som bryter mot internationell rätt och som vill utnyttja rättsstaten.
Ett närliggande hot är när regeringar i länder som varit på väg att bli liberala demokratier underminerar rättsstaten genom de drivkrafter som präglar auktoritära regimer, nämligen maktmissbruk och korruption. Även i dessa skeenden finns ryska pengar inblandade på ett eller annat sätt, inte minst inom energisektorn.
Penningtvätten på Malta har många beröringspunkter med regeringsmaktens närmaste. Journalisten Daphne Caruana Galizia, som mördades 2017 genom en bilbomb, undersökte just denna korruption. Motsvarande skedde i Slovakien. I Slovakien och Tjeckien ser vi främlingsfientlighet på regeringsnivå och korruption i en gråzon med gamla strukturer.
Ännu tydligare exempel på hur rättsstaten undermineras är Ungern, Polen och Rumänien. Viktor Orbáns utveckling mot auktoritärt styre i Ungern genom underminering av det öppna samhällets oberoende institutioner förenas med nationalistisk populism, främlingsfientlighet och hets mot den liberala demokratin.
I Polen drivs utvecklingen av en annan logik, nämligen en nästintill nationalistisk nyväckelse som förenas med den nationella tragedi som följde när stora delar av den polska statsledningen för nio år sedan störtade i Smolensk. Den polska regeringen har tagit sig för en närmare kontroll av tillsättning av domare, kontroll över offentliga media och öppnat upp för en nationalistisk retorik som är oförenlig med det öppna samhälles värderingar.
I Rumänien har den nuvarande regeringen inte bara blivit allt mer korrumperad utan bekämpar också dem som bekämpar korruption. Den verkliga ledaren för regeringen får inte sitta i den på grund av sina brott med bland annat maktmissbruk och korruption. Cheferna för brottsbekämpande myndigheter avsätts och beskylls för att svika landet parallellt med att man lagt förslag om att legalisera korruption upp till en halv miljon kronor.
För oss moderater har Viktor Orbán och Fidesz som finns i vår partigrupp EPP för länge sedan passerat gränserna för det acceptabla. Vi har varit tydliga i denna kritik under lång tid, både i europeiska media och i svenska. I politisk bemärkelse, om än inte i formell, har Orbán stått utanför vårt samarbete, även om en liten förhoppning har funnits bland andra, att en rättelse av kursen skulle ske. Det har visat sig vara utsiktslöst.
Vårt agerande har lett fram till möte idag som jag förutsätter leder antingen till en avstängning eller en uteslutning direkt.
Men hotet mot demokratin måste mötas inte bara i Ungern.
Socialdemokraters tystnad i dessa frågor, utom när det har gällt Ungern och Polen, har varit dånande. Färgblindheten har inneburit tystnad gentemot regeringar i Slovenien, Malta, Slovakien, Tjeckien och Rumänien. I tysthet har man nu sagt sig vilja agera gällande Rumänien, men utan kritik och offentlighet.
Vi måste gemensamt, bortom partipolitikens snäva gränser, försvara demokratin i Europa när den hotas på så många sätt. Rättsstaten måste stå stark mot de hot vi möter.