Publicerad på Newsmill den 18 december 2011.
Vaclav Havel var en europé som inte bara kunde bryta föreställningen om makten och dess rätt i realsocialismens länder. Han kunde även lägga en idémässig grund för ett samhälle som bygger på att vi som människor endast kan finna vår värdighet i sanningen.
Samhällen formas av de idéer som får styra och dominera. Många politiker tror gärna att de är de som formar samhället men de agerar i själva verket inom ramen för de föreställningar och värden som formats av andra.
Vaclav Havel, som gick bort i helgen, var en statsman, dramatiker, filosof som kom att bli politiker i sitt befriade land. Men framförallt var han en europé och medborgare som inte bara kunde bryta föreställningen om makten och dess rätt i realsocialismens länder utan också lägga en idémässig grund för ett samhälle som är mycket större än staten och som bygger på att vi som människor bara kan finna vår värdighet i sanningen.
Det är denna enkla idé som kom att lägga grunden för frihetsrörelserna i Östeuropa alltmedan västeuropeiska intellektuella och politiker diskuterade hur man skulle försonas med diktaturerna och den vägen skapa en gemensam säkerhet. Men det är också denna för ett civiliserat samhälle fullkomligt avgörande idé som gjorde det möjligt att ur planekonomiernas och diktaturernas förnedring låta demokratiska och öppna samhällen växa fram.
Det var aldrig en självklarhet att kommunismen skulle falla och det var aldrig en självklarhet att det ur dess moraliska och politiska ruiner skulle växa fram demokratiska länder med starka civila samhällen. Det hängde på dem som stod i täten och kunde förmedla en större idé än makten i sig själv, hatet eller hämnden. Där var personer som Vaclav Havel avgörande för det öppna Europa som vi har idag och som vi lätt försummar att förundras över i den ekonomiska krisens tid.
Han var för det Sovjetockuperade Tjeckoslovakien en motsvarighet till Nelson Mandela. En företrädare för det civila samhället som inte ville något annat än att värna om mänsklig integritet, medborgares rätt och det civila samhällets många värden. När andra ansåg något annat än den kommunistiska diktaturen för omöjligt och orealistiskt, som dårskap, ansåg han att något annat än sanningen inte var möjligt för människor som ville leva med respekt för sig själva.
Och därför kunde han också göra sig till tolk för det civila samhällets krav på värdighet, som när han 1975 i ett öppet brev till kommunistpartiets generalsekreterare och landets diktator Gustav Husak skrev:
”De som uppriktigt tror på allt vad den officiella propagandan säger och oegennyttigt stöder regeringsmakten är i dag färre än någonsin förr. I gengäld blir hycklarna allt fler – på sätt och vis tvingas egentligen varenda medborgare att vara hycklare.”
När allt färre tror på förtryckets idéer och ursäkter tvingas diktaturen ut på en allt falskare och lösare grund, nämligen föreställningen och låtsasspelet om att dess företrädare och dess förtryckta faktiskt tror på det de säger, istället för att de tror att idealen motiverar och legitimerar diktaturen, eller åtminstone tror att de andra tror på det. Det är en revolution i människors sinnen som visat sig kunna störta diktaturer över ända, inte bara i Central- och Östeuropa då utan också i Nordafrika och Mellersta Östern i dag.
Jag kan aldrig låta bli att förundra mig över de samhällen som har kunnat lyfta sig själva från våldets och brutalitetens logik till civiliserade samhällen. Den första idén till Europeiska Unionen förmedlades den så kallade Schumandeklarationen 1950. Det vara bara 5 år efter andra världskrigets slut. Som om vi i vår tid hade haft kriget ända fram till 2006. Tyskar, fransmän, britter, belgare, holländare och alla andra hade många skäl att känna hat gentemot varandra. Kriget, bombningarna, tortyren, arkebuseringarna, skyttegravarna. Alla förlorade. Städer i ruiner. Mänsklig förnedring.
Att i den situationen kunna väcka stöd för en tanke om att bryta upp från den gamla logiken, baserad på motsättningar om ”dom” och ”vi” och århundradens krig, är ett gigantiskt stort steg.
Och att på samma sätt kunna formulera en idé och en vision om att bryta upp från det gamla förtrycket utan att låta det förgångna styra över framtiden, som Havel gjorde, är ett lika stort steg. Att lämna nationalismens dominanta kategorisering bakom sig till förmån för att utgå från den enskilde medborgarens rätt och möjligheter.
Där kunde Havel forma ett nytt samhälle som har präglat europeisk politik sedan järnridåns upplösning. Vaclav Havel skapade en bild både av förtrycket och av människors egen rätt som till slut underminerade förtryckarnas legitimitet men också la grunden för något annat som har påverkat oss alla.
Hans enkla budskap var att vi bara kan finna vår egen värdighet som medborgare och medmänniskor i sanningen. Det låter religiöst men det är det inte. Det är däremot baserat på grundläggande mänskliga värden som alltid gäller. I brevet till Husak 1975 skrev han också:
”vad händer med människorna och folket i ett system som bygger på rädsla och apati, som driver människan in i det rent materiella livets hålor och erbjuder henne hyckleriet som viktigaste princip vid hennes kommunikation med samhället.”
Det var inte till diktatorn de raderna skrevs utan till alla dem som ville ha sin mänskliga värdighet åter genom att få leva i ett fritt och öppet samhälle.
Prag ligger väster om Stockholm. Och sakta och gradvis håller Prag på att röra sig västerut även i våra egna sinnen och känsla över geografin. Snart kommer vi inte att tänka på Prag som en stad i Östeuropa utan som en stad i Europa, söder om Sverige. Det är bara dårar som kan tro att diktaturer kan falla och nya samhällen resa sig samtidigt som geografins gränser flyttar sig i vår uppfattning om världen. Det är nog ingen tillfällighet att Havel kom att kalla sitt samlingsverk med brev, texter och tal för ”En dåre i Prag”.
Det är en ironi om att den verkliga dårskapen ligger i att acceptera det oacceptabla och avfärda idéer och ideal som högtravande funderingar bortom politikens realism. Havels dårskap handlar om något som vi alla behöver mer av. Att våga och se bortom det omedelbara och det självklara för att kunna göra det nödvändiga och viktiga som förändrar verkligheten. Havels dårskap har gjort dagens öppna Europa möjligt. Den är värd att hedra och göra till vår egen.