De som nu tror att kriget i Gaza handlar om att vara för eller emot Israel, eller för eller emot palestinier misstar sig och bidrar till en bild av denna konflikt som snarast stärker de krafter som drivit fram den.
Snarare handlar det om vårt förhållningssätt till en totalitär politisk rörelse som medvetet och öppet använder sig av terror och hat som vapen för politiska mål som ligger långt bortom demokratins värden eller fredens förutsättningar. De som har hatet som ideologi och totalitär politik som medel kommer alltid att stå i vägen för fredliga lösningar.
Det är förhållningssättet till denna totalitära rörelse, där Hamas, Hizbollah är de ledande aktivisterna men Iran den ledande makten, som nu delar Mellersta Österns samhällen. Hamas är inte bara Israels fiender. De är också lika mycket fiender till de palestinier och araber som vill ha en tvåstatslösning och till regionens moderata regimer. Och de är liksom sina ideologiska bundsförvanter bland islamistiska extremister i Irak, Afghanistan, Pakistan och Kashmir fiender till öppna samhällen och till dem som har en annan mening. För de totalitära är det sharia lag som är politikens totalitära mål.
En process mot eld upphör och vapenvila måste bygga på en insikt om detta, liksom den fortsatta fredsprocessen. Hamas måste få klart för sig att man inte kan klandra eller skuldbelägga någon annan för det krig man har bedrivit fram. Dess ledare måste både inför sina egna medborgare och inför omvärlden bära ansvaret för det krig man medvetet har velat nå fram till, lika väl som man medvetet valt bort fredens och försoningens väg. Europeiska unionen och det internationella samfundet i sin helhet har ett ansvar för att nu åstadkomma en eldupphör men under villkor och förutsättningar som inte skyler över ansvaret för det som drabbat israeler liksom palestinier i krigets elände.
Det måste också finnas en insikt att det inte finns några politiska eller moraliska begränsningar som har lett till att Hamas enbart skjutit Kassamraketer under månader, före och efter det vapenstillestånd man avvecklade före julen, mot Israel och israeler. Deras hot mot Israel är inte begränsat eller proportionerligt till något annat än Israels utplånande. Deras gemensamma kamp med Hizbollah och den iranska ledningen är ett tydligt uttryck för att man vill gå krigets hela väg. På samma sätt som vi sett andra totalitära terrorgrupper i Madrid, New York, London eller Bombay. Det är inte proportioner som styr de extrema utan det totalitära.
Det är ett krig som pågår i Gaza. Det har inte startats med att Israel slagit tillbaka mot Hamas infrastruktur och nätverk utan genom de raketbombningar som Hamas bedriver som ett led i sin krigföring mot Israel.
Det är ett krig och en krigföring som Hamas under lång tid i strid med all folkrätt och krigets lagar bedrivit med hjälp av civila, med militära installationer bland civila och med civila som en sköld. Medvetet har man låtit civila stå emellan sina egna militära insatser och den man har angripit. Bedriver man ensidigt ett krig från sitt eget territorium, i skydd av sina civila, kommer en dag då kriget drabbar det egna territoriet och de egna civila. I den fortsatta processen mot vapenstillestånd och i den fortsatta fredsprocessen får det inte finnas något som reducerar det ansvar Hamas bär, mot sitt eget folk, mot möjligheterna att nå en tvåstatslösning och för det krig man har sått och nu skördar, med en glädje som i det närmaste är omvänd till omvärldens reaktioner.
Det är ett krig som det totalitära Hamas bedriver för att utplåna en annan stat och för att man inte accepterar existensen av Israel, likaväl som man öppet uttrycker sitt hat för det judiska. Det är anmärkningsvärt att nu se hur många som nu väljer att ta sida för Hamas, eller som nu väljer att kritisera Israel efter att man under lång tid har sett mellan fingrarna med hatet, hoten att utplåna ett annat land och raketbeskjutningar. De svenska palestinagrupperna har inte reagerat, lika lite har den svenska kyrkan reagerat eller den svenska vänstern.
Men nu väljer man att ta Hamas sida på ett sätt som också innebär att man ställer sig mot det stora flertalet palestiniers önskan efter fred och en tvåstatslösning. Med Hamas krigspolitik finns ingen försoning att uppnå. Det är en totalitär politik som också skördar sina offer bland palestinier. Sharialagstiftning med månggifte, förakt för kvinnors rättigheter, amputeringar, avrättningar och en brutal samhällssyn.
De som nu hävdar att Hamas är det palestinska folkets lagliga företrädare förtränger den laglöshet som präglar Hamas styre liksom det förakt för grundläggande internationell rätt som Hamas visar när man bedriver krig mot ett annat land i syfte att urholka dess möjlighet till existens. Hamas står på bland annat EU´s terrorlistor just på grund av att man är en terrororganisation. Och nu har man dragit kriget på sitt eget folk men väljer ogärna att ta sitt ansvar för detta. Och många i omvärlden accepterar bilden av att Hamas saknar ansvar för det krig man startat genom raketbeskjutningar mot Israel.
Vi ser nu att det faktiskt finns de som väljer att välja sida för Hamas, i den svenska debatten liksom i övrigt. De bidrar till krigets krafter och till det fortsatta hatet.
Men vi ser också hur allt fler även i Mellersta Östern väljer att ta sida emot det totalitära och mot hatet. Och det är vad konflikten handlar om.
Hamas är inte mer lagliga som företrädare för det palestinska folket än den laglöshet som man har valt att styra efter och det förakt för demokratiska och mänskliga värden som präglar deras makautövning. En fredsprocess måste bygga på detta, att skapa en allians som marginaliserar hatets krafter. Det kan man enbart göra om man ser vad kriget i Gaza handlar om.