Han tyckte inte med vinden utan stod för sina åsikter och värderingar. Han formade dem till utgångspunkter för andras debatt och tyckande. Därför blev Thorbjörn Fälldins tid som partiledare för Centerpartiet och som statsminister viktiga år och avgörande för Sverige.
Socialdemokratin med årtionden av hegemoni bakom sig drev fram landet i en socialistisk utveckling som egentligen bara den socialdemokratiska apparaten ville, utan att några personer stod upp och försvarade den fria ekonomin, vare sig inom den socialdemokratiska fackliga rörelsen eller dess politiska länk som nu agerade på uppdrag av LO. Så nära var Sverige att hamna i ett löntagarfondsägt samhälle, styrt av facket bortom den politiska demokratins kontroll och styrt av staten bortom marknadsekonomins och konsumenternas kontroll. En socialistisk ekonomi var på väg och Thorbjörn Fälldin höll gränsen mot fondsocialismen. Han gjorde tillsammans med många andra men hans roll kom att bli avgörande.
Det svenska näringslivet som efter en viss vurm för att hitta på andra löntagarfondslösningar, fångade av andras tankar, kom till slut att bli en politisk kraft för att försvara den fria ekonomin och det öppna samhället. Moderaterna hade lett den politiska kampen mot fonderna allt medan den tidens folkpartister grubblade på hur man skulle kunna konstruera en borgerlig fondsocialism. Fälldin kom att, med sin förankring i bondesamhällets självklara privata ägande, vara en ytterligare förlösande kraft, som gav politisk bredd åt motståndet mot fondsocialisering. Så vann de borgerliga partierna valet 1976 och så kom en ny politisk era att inledas i Sverige där socialdemokraternas värderingar, åsikter och intressepolitik inte längre var utgångspunkten.
En del tid och en del år tog det innan den förändringen var ett faktum men den inleddes med det fondmotstånd som Thorbjörn Fälldin tillsammans med Gösta Bohman gick i spetsen för. Sverige förblev fritt från en socialistisk ekonomi. Sverige förblev en marknadsekonomi. Och en ny era av marknadsekonomiska reformer kunde inledas.
Fälldin var förankrad i en verklighet och i värderingar som han inte dagtingade med. Han ville heller inte dagtinga med sin uppfattning om kärnkraftsfrågan men han insåg också att demokratins villkor var sådana att man inte kunde dagtinga med den heller. Så kärnkraften blev kvar men den fick inte den utbyggnad som kunde ha varit fallet. Det anser jag är att beklaga men det var en framgång för Fälldin att på en gång forma den första borgerliga regeringen på 40 år, stoppa fondsocialismen och sätta sin prägel på svensk energipolitik för decennier framåt.
Regeringsåren blev mer framgångsrika än den kortsiktiga beskrivningen ger vid handen. Den borgerliga regeringen tog över kostnadskris och konkurrenskris, orsakade av ansvarslösa utgifts- och skattehöjningar. Men Sverige tog sig igenom krisåren och den borgerliga regeringen fick ytterligare en mandatperiod. Det krävdes en del för att hålla ihop den tidens borgerlighet, som då var på väg mot mer marknadsekonomisk hållning men ännu inte var där.
Och så ubåtskrisen. Han höll gränsen. Med beslutsamhet och för att det var det enda rätta. Men det är inte alla som är beslutsamma och gör det enda rätta. Många låter andra bestämma vad som är det rätta. Det gjorde inte Fälldin.
Den utveckling av borgerlig politik som pågått under decennierna sedan 1970-talets början tog inte främst plats inom Centerpartiet. Men grunden för att borgerligheten kunde regera, att borgerligheten tog regeringsmakten, att förändringen inleddes, beror väldigt mycket på personen Thorbjörn Fälldin. Dagens Sverige har mycket att tacka honom för. Han tyckte nämligen inte med vinden utan stod upp för sina värderingar. Därför vann de.