Den misstro som i dag växer fram emot den politiska maktens oförmåga och brist på ansvarstagande är ett hot mot demokratin. Den leder till ett ökat stöd för populism och extremism, den skapar motsättningar och den underminerar förtroendet för det demokratiska systemet. De ständigt återkommande avrättningarna och dödsskjutningarna har tillsammans med ständigt återkommande bombdåd, växande gängkriminalitet och parallellsamhällen avfärdats eller relativiserats av politiker och medieaktörer. Hellre än att beskriva en framväxande brottslighet, granska dess grundläggande strukturer och drivkrafter liksom den politiska maktens åtgärder mot den har de lagt sin energi på att relativisera den.
Besattheten av Sverigedemokraterna har varit viktigare än att möta hot mot vårt samhälle och angripa de problem som finns. Resultatet har blivit en konstlad regeringsbildning som syftar sätta en majoritet som finns i de flesta frågor ur spel. Det har lett till en regering som är så bakbunden av sitt eget maktspel att det blivit viktigare än ansvaret för en politik som värnar rättssamhället och människors liv.
Det har i sin tur gett en samhällsutveckling som spelar populism och extremism i händerna. Det har gynnat Sverigedemokraterna som mer präglas av främlingsfientlighet än av rättsstatens principer om allas lika rätt, dels de extremister som i skydd av passivitet och handlingsförlamning kunnat utveckla radikalisering och parallellsamhällen präglade av hederskultur och förakt för den enskildes rätt.
Oviljan att tala om vissa brott, oviljan att tala om brottsligheten bakomliggande orsaker och den ständiga stämplingen med rasism och främlingsfientlighet på den politik man ogillar. Det gäller krav på lag och ordning, en migrationspolitik som bygger på stramhet och rättsstatens villkor samt reformer för att begränsa bidrag och utvisa dem som begår brott. Tillsammans har detta lett till vad som måste sägas är en kris när det gäller människors förtroende till staten och för demokratin. Försöken att titta bort när det gäller dödsskjutningar och bombdåd liksom kriminalitet och hederskultur har mer än något annat drivit på främlingsfientlighet och extremism. Den har lett till att Sverigedemokraterna blivit större. Och den har samtidigt lett till att brottslighetens nätverk och mängden av brott har ökat.
Om man gör det till en politisk dogm att i första hand bekämpa ett politiskt parti istället för samhällets problem växer samhällets problem och stödet för de politiker man tror sig bekämpa. I Sverige har den politiska dogmen satt sig så djupt att den avgör regeringsbildningar istället för att dessa avgörs av politikens skiljelinjer.
Det faktum att en stor del av den svenska journalistiken hellre har relativiserat eller förminskat den växande brottsligheten har nu även lett till en växande misstro mot den fria pressen som sådan. Det är allvarligt. Försök att relativisera dödskjutningar genom att hävda en cynisk användning av statistik där man jämför med helt andra våldsbrott längre tillbaka i tiden bygger på att den enskilda människan görs till en siffra i överhetens ögon.
Det är uppenbart att regeringen Löfven inte kan hantera denna situation. Det kan absolut hävdas att andra regeringar också borde ha agerat. Men det är från 2015 som utvecklingen har accelererat och det är i nuet som varje regering prövas.
Regeringen Löfven hanterar viktiga samhällsfrågor som om de är en ständig Tranportstyrelse. Miljöpartiet med sina extrema och verklighetsfrånvända uppfattningar säger nej. Vänsterpartiet säger nej. Majoritetens krav på rättsliga reformer och förändringar som gör det möjligt att med resurser och rättsstatens fulla kraft slå till mot brottsligheten har stoppats av små minoritetspartier, och handlingsförlamningen har fått sitt stöd genom en statsminister som inte fattar beslut. Januariöverenskommelsen blockerar politiskt agerande som bygger på pragmatism och viljeinriktning. Centerpartiet och Liberalerna kan inte fortsatt stödja denna utveckling om man menar allvar med rättsstat och värnet av liberala idéer.
Det som nu har hänt har redan hänt alldeles för många gånger. Och alldeles för många gånger har politiker flytt sina ansvar genom att reagera med fördömanden istället för att agera.
Stefan Löfven har misslyckats. Det gäller inte bara arbetsmarknad och kampen mot arbetslösheten, bostadsmarknad och kampen mot bostadsbristen, inte bara när det gäller integration för att bryta segregation, inte bara försvarspolitik för att skapa ett försvar som vår tid kräver, inte bara när det gäller ekonomisk tillväxt för välstånd och utveckling, inte bara när det gäller att minska CO2-utsläpp som ökar genom en ansvarslös energipolitik.
Det allra värsta är att Stefan Löfven har misslyckats med att värna Sverige som ett tryggt och sammanhållet samhälle, där människor som kommit hit kan integreras och känna trygghet, där rättsstaten värnas och medborgarnas förtroende för den gemensamma politiska makten upprätthålls. Vi har blivit ett land som utmärker oss genom bombdåd, dödsskjutningar och avrättningar.
Det är fundamentala misslyckanden och det är ett misslyckande för det svenska samhället. De föder motsättningar och främlingsfientlighet. Det beror på regeringschefens oförmåga att leda landet.
Det är oavsett centerns och liberalernas stöd till Januariöverenskommelsen svårförståeligt att Stefan Löfven vill låta den egna oförmågan gå före Sveriges förmåga att möta hot och utmaningar. Han borde avgå. Förtroendet för demokratin kräver ansvarstagande.