Den grekiska krisen dominerar de flesta diskussioner i parlamentet. Frågan om hur det grekiska parlamentet röstar när det gäller åtstramningspaketet kommer på det ena eller andra sättet påverka mycket av europeisk politik framöver.
Förhoppningen om att undkomma krisen genom att strejka verkar dominera alltför många av grekiska fackföreningsledare. På sätt och vis är reaktionen inför nödvändiga sparpaket ett uttryck för den tro på att man kan låta bli problem bara genom att låta bli dem som har blivit vägen till det Greklands statsfinansiella förfall.
Finns det en möjlighet för Grekland att ta sig ur denna utveckling. Ja, genom att anpassa sina utgifter till landets inkomster och genom att ersätta ett reglerat näringsliv som drivs av alltför mycket korruption med ett marknadsekonomiskt system. Det är dags att Grekland blir en del av den inre marknaden och inte bara den gemensamma valutan. Men det kräver att intresseorganisationer slutar slå vakt om sina monopol eller privilegier. En privatisering av statliga företag är ett led i denna väg men också marknadsekonomiska reformer som ger konkurrens och nya investeringar. Med en sådan utveckling skulle det kunna finnas en motivering för långivare att gå med på en omstrukturering av skulderna.
Men strejker som hindrar turism som i dag är en av de viktigaste inkomstkällorna är inte den vägen. Det är strejker som slår vakt om det gamlas privilegier och låsta strukturer som är det stora hotet mot grekerna. De strejkar för en statskonkurs med stora återverkningar för hela Europa. Det understryker behovet av att en gemensam marknad och en gemensam valuta kräver gemensamma regler som alla gemensamt följer. Det är vad den nya stabilitetspakten handlar om. Under den kommande veckan kommer vi rösta om hur stark denna pakt ska vara. Föga förvånande är socialistgruppen emot den förnyelse som nu ska göras. Även de tror man kan ha stora underskott och låtsas som inget.
Bloggar: Ekonomisten, Carl Bildt, Funderingar från Farsta, Isabella Jernbeck, samt Hans Lindqvist.