Norges nationaldag är en dag för att fira frihet och nationell suveränitet, värden som är lika viktiga och värda att fira för oss svenskar. I den meningen är den 17 maj en dag även för oss att fira men också av det viktiga skälet att det är vårt grannland det handlar om.
I år är den 17 maj en extra speciell dag i Sverige med den finländske presidentens statsbesök som en manifestation av den gemensamma väg som Finland och Sverige nu går på vägen in som medlemmar i Nato. Det stärker freden och det stärker stabiliteten i en del av världen där Ryssland inte bara hotar utan också valt krigets väg. Det finns de som i sin analys av det som nu sker tror sig kunna utesluta att något likande skulle kunna hända Sverige. Det är en uppfattning som knappast har någon motsvarighet i våra grannländer Danmark, Norge eller Finland, eller om vi blickar över Östersjön mot de baltiska nationerna eller Polen.
Kriget, det råa dödandet och det brutala förtrycket har sin historia i allra högsta grad i vår del av världen. De kulturarbetare och krönikörer som ny tycks mena att vi genom medlemskap i Nato söker oss in i krigets konflikter ser inte att skälet till att så många har sökt sig till Nato är för att inte på nytt drabbas av krigets helveten. Tron på att Sverige är ett land som står ovanför konflikter och krig har formats av vår lyckosamma historia men framförallt av en politisk liturgi som började formas under 1970-talet där neutralism mellan diktatur och demokrati ansågs tyda på inte bara upphöjd moral utan också ge förutsättningar att lära andra fred.
Nu håll inte denna illusion när kriget kom oss nära och som det sägs verkligheten förändrades. De som fortfarande insisterar menar att vi ensamma står starkare mot en brutal och krigsvillig stormakt lever i en värld av poserande men blundar för att dödandet drabbar även posörer liksom deras medmänniskor. De tycks nu mena att de är dissidenter för fred vilket tyder på att de när de sitter i radiostudior och skriver på kultursidor vare sig vet vad dissidentskap innebär eller vad freden kräver.
Med Nato-medlemskapet händer något med Norden som begrepp och gemenskap. För första gången på århundraden, i grunden sedan Kalmarunionens upplösning med Gustav Vasas trontillträde har våra länder en gemensam säkerhet och gemensamt försvar av vår frihet och nationella suveräniteter. Det binder oss samman långt mer än vad det gemensamma försvaret i sig innebär. Det för oss närmare varandra politiskt, ekonomiskt och som ett kraftcentrum i det europeiska samarbetet. Med Norge som står utanför EU, men inom EES, får vi nu den starkaste gemenskap tillsammans med de andra nordiska länderna som nationer kan ha.
Det är ett nytt Norden som nu växer fram där alla nationer präglas av den frihet som Norge i dag firar. Nära varandra i fred och nära varandra i försvaret av våra fria länder. En nordisk gemenskap som nu har sin bottenplatta i vår gemensamma säkerhet. När vi i dag firar den 17 maj så är det därmed inte bara Norges frihet vi virar utan den frihet vi tillsammans delar.
Gratulerar Norge!