Gör upp med tystnaden gentemot diktaturerna

Publicerat av Staben den

När jag för första gången krävde att Sverige skulle stödja balternas frihetskamp fick jag höra att jag gick fascisternas ärenden.

De baltiska staterna ansågs nämligen vara infekterade av den fascism och nationalism som Moskva hävdade var motivet till förtrycket.

Det var inte en isolerad händelse. Tvärtom. Relativiseringen av diktaturernas förtryck på andra sidan järnridån var praxis för den svenska vänstern i många årtionden.

I en riksdagsdebatt 1988 anklagades jag av ledande företrädare för Socialdemokraterna för att tillhöra den extrema tokhögern.

Den sovjetiska propagandan, om hur illegitim den baltiska frihetsrörelsen var, satt djupt hos den svenska vänstern.  Förtrycket i de baltiska staterna hade en moralisk legitimitet i och med att den höll fascismen på mattan, menade man.

Det finns en linje längre tillbaka i tiden kring detta.

Ett avgörande skäl för att Sverige efter andra världskriget lade sig platt för Sovjetunionen, erkände ockupationerna av de baltiska staterna och genomförde den skamliga baltutlämningen var föreställningen att vi därmed tog ställning mot fascismen och nazismen.

Det fanns under denna tid en vilja att vara eftergiven till den stora diktaturen i öst. Men också, allvarligt nog, ha en försonande inställning till diktaturers ambitioner.

Långt in på 1980-talet skrev förre statsministern Ingvar Carlsson (S) en idétidskrift där han konstaterade att regimerna i öst, trots sina ”demokratiska brister” hade visat sig lika kapabla att skapa välstånd som de kapitalistiska ekonomierna.

Svenska socialdemokrater ville gärna se socialistiska framgångar där verkligheten bara visade fattigdom och förtryck.

Det ledde också till att Socialdemokraterna försökte lansera en tredje vägens säkerhetspolitik där eftergivenhet till diktaturerna i öst skulle balanseras med ett avståndstagande till Natos försvarsansträngningar.

Med de kommunistiska diktaturerna skulle man forma en ”gemensam säkerhet”, samtidigt som man demonstrerade mot Nato när det gällde de kärnvapenutplaceringar som följde på Sovjetunionens utplacering av medeldistansmissiler till för att hota Europa.

När diktaturer öppet manifesterade sin brutalitet – som i Prag 1968 – tog vänstern visserligen avstånd från händelserna, men valde samtidigt att inte kritisera samhällssystemen. De underkände därför aldrig regimernas moraliska och politiska legitimitet.

Vi behöver göra upp med historien om hur Sverige som land förhöll sig till Östeuropas diktaturer.

I stället för att gå i första ledet för deras frihet gick vi i det sista när det gällde att kritisera dem.

Under 1990-talet hade Sverige en neutralitetspolitikkommission som klargjorde hur vi under kalla kriget förhöll oss till västmakterna.

Nu behövs en ny kommission för att klargöra hur Sverige under samma tidsperiod förhöll sig till förtrycket i öst.

Varför genomfördes Baltutlämningen?

Varför teg vi inför ockupationerna och förtrycket?

Varför teg vi om Raoul Wallenbergs tragiska öde?

Varför talade svenska socialdemokrater ända in i 1950-talet om planhushållning som något man inspirerades av från Sovjetunionen?

Varför försökte vi forma en gemensam säkerhetspolitik med våldets härskare?

Varför understödde och hyllade vi de socialistiska staterna i den tredje världen?

Varför var vi så tysta om förtrycket på andra sidan Östersjön när vi med rätta var så högljudda inför andra diktaturer?

Varför undantog vi socialistiska enpartistater som var delar av Östblocket från kraven på demokrati?

När svenska socialdemokrater använder gamla tiders språkbruk om opposition som fascister, och låter den ryske utrikesministerns ord om svensk säkerhetspolitik vara till argument i den säkerhetspolitiska debatten i Sveriges riksdag, börjar det bli angeläget att vi reder ut vad som var skälen till vår eftergivenhet.


0 kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.