Sveriges nya utrikesminister måste utmana diktaturer. Här är fyra råd och ett krav.
Den nya utrikesministern Ann Linde (S) har möjligheten att rensa skrivbordet från gamla låsningar och från de utrikes- och säkerhetspolitiska föreställningar som formades av det kalla kriget. Sverige behöver en utrikespolitik som för att vara framgångsrik har en långt bredare förankring än den socialdemokratiska värdeuppfattningen, annars riskerar den att bli ett spel för gallerierna.
Sverige måste vara ett land som är en ledande förkämpe för den liberala demokratins värderingar och den internationella rättsordning som följer av den. Det är inte socialistiska värderingar som svensk utrikespolitik ska syfta till att stödja utan frihet, rättsstat, marknadsekonomiska reformer och demokrati. De länder som har valt denna väg är stabila samhällen, där kvinnor och män har lika rättigheter som de individer de är och där välstånd utvecklas för alla och inte bara för makthavarna.
Det är dessa länder som är våra viktigaste allierade världen över för att bidra till en internationell rättsordning som bygger på frihet, öppna ekonomier och alla nationers lika rätt. Det är med dem som vi kan bidra till att värna en rättsordning som i dag hotas av despoternas kollegialitet.
Ann Linde måste som ny utrikesminister genomföra ett uppbrott från 1980-talets föreställningar om att Sverige som ett land mitt emellan öst och väst. För det första var det redan då fel att stå emellan demokrati och diktatur. För det andra är i dag varje demokratiskt samhälle utsatt för påverkanspolitik, provokationer och försök att underminera rättsstat och demokrati. Det måste vara glasklart att vi står tillsammans med demokratierna, inte mitt emellan dem som hotar och dem som hotas, då vi själva tillhör dem som hotas.
Det må vara rysk maktpolitik, kinesisk inflytandepolitik eller islamistisk extremism. Vi är tillsammans med alla andra länder som värnar öppenhet, internationell rättsordning och demokrati hotade av dem som vill undergräva allt detta.
Det första rådet bygger på det faktum att EU är vår bas för detta. EU är också i dag den enda globala aktören som värnar den internationella rättsordningen, en fri och öppen multilateral handel, mänskliga fri- och rättigheter var helst de än förtrycks. Det är genom att helhjärtat fokusera den svenska utrikespolitiken på EU som vi tillsammans med andra kan göra denna kraft stark och hörd i världen.
Det andra rådet är att vi måste utveckla en europeisk politik för hur vi hanterar mötet med diktaturer och despoter. Vi har all anledning att bidra till att deras länder får en del av vår öppenhet och att den i sin tur bidrar till deras öppenhet och utveckling.
Men vi har ingen anledning att ge diktaturerna fritt spelfält i våra öppna och demokratiska samhällen. Sverige behöver tillsammans med EU en Kinapolitik liksom en Rysslandspolitik som förenar öppenhet med kompromisslöshet vad gäller vårt samhälles integritet och Sveriges suveränitet.
Vi har all anledning att värna de relationer som krävs med diktaturer och despoter men vår politik måste bygga på att de är diktaturer och despoter, inte våra vänner. Våra vänner har vi bland de demokratier och demokrater som dessa regimer hotar.
Den fria handeln är en grundförutsättning för den ekonomiska utveckling världen har sett de senaste 30 åren. Mer måste göras och det kräver mer av den fria handel som inte bara ger välstånd utan också bidrar till fred, säkerhet och stabilitet. Ann Linde kan med sin erfarenhet som handelsminister se till att Sverige blir en ledande kraft i ett Europa som ser fortsatt utveckling av fri handel som en av de främsta uppgifterna.
Det fjärde rådet handlar om den globala säkerheten. I en tid då spridningen av kärnvapen är större än någonsin uppnås säkerhet inte genom godhjärtade deklarationer i tron att dessa förändrar dem som bryter avtal. Genom ett envetet arbete för att med kontrollerbara och transparenta avtal sätta stopp för ökningen av antalet kärnvapen, måste vi minska deras antal genom multilaterala avtal som binder fler till nedrustning.
Nato är en självklar del av detta och måste bli till en bas för den svenska säkerhetspolitiken eftersom organisationen redan i dag är en bas för svensk säkerhet. Vi måste agera så att Europas länder verkar för att Iran, Kina, Indien och Pakistan genom avtal överger tanken på att kärnvapen ska kunna användas som hot i politiska motsättningar.
Och så ett krav: Se till att Sverige alltid står på demokratiers sida när de hotas av förtryckets och hatets regimer. Det kan bli inledningen till en ny svensk Mellanösternpolitik som kan ge Sverige en roll vi försummat under Lindes företrädare.