En god regel är att man aldrig bör agera så att motståndaren vinner på det. Vill man motverka Sverigedemokraternas inflytande och minska deras stöd bör man inte agera så att de får ett växande inflytande och ökat stöd.
Den debatt om Sd som präglar regeringsbildningsprocessen har två parallella inslag som båda motverkar syftet att minska Sverigedemokraternas inflytande och stöd.
Det första är Socialdemokraternas med närstående spinaktörer som hävdar att även passivt stöd från Sd innebär en samverkan som gör Sverige rasistiskt, fascistiskt eller rent av, om man ska gå efter Aftonbladets ledarsida, ett land som har de nazismens stövlar i garderoben till en brun regering.
Det är inte bara befängt utan direkt oförskämt mot Sverige, det svenska samhället och mot Alliansens partier. Det är som att hävda att den rödgröna regeringen har gjort Sverige till ett stalinistiskt samhälle. Mycket kan man säga om hur socialdemokraterna har gett efter för Vänsterpartiets krav och accepterat ett parti som in i nutid har hyllat diktaturer. Någon motsvarande eftergivenhet kommer inte prägla någon annan rimlig regeringsbildning. Men likväl har Sverige inte blivit ett stalinistiskt eller kommunistiskt samhälle under den rödgröna regeringen. Ägandet har inte upphävts, Rysslands desinformationspropaganda har inte som i Vänsterpartiets partiprogram blivit till svensk doktrin.
Det är dessutom i sig orimligt att tänka sig. Varför skulle liberala partier, varav moderaterna är ett parti som under decennier varit ledande i den liberala omvandlingen av Sverige ge efter när det gäller grundläggande värderingar och acceptera en politik som strider mot Alliansens regeringsprogram? Det är ju faktiskt S som under denna mandatperiod har använt sig av Sd för att göra det svårare för utländska löntagare att arbeta i Sverige, i strid med alliansen.
Socialdemokraternas propaganda har självfallet ett syfte som inte handlar om Sd utan om alliansen, nämligen att motverka en regering som bygger på alliansen. Därför vill man splittra och man vill skrämma. Genom att skrämmas för Sd bortom alla proportioner bör man Sd större och mäktigare än vad man är samtidigt som man ger Sd en större roll i den svenska regeringsbildningen än vad som är rimligt. Socialdemokraterna vill skrämma alliansens partier från att formera en alliansregering.
Det andra inslaget handlar om att visa hur mycket man tar distans till Sverigedemokraternas politik. Även om det inom alliansen finns skilda uppfattningar om migrationsfrågor finns det inga skilda uppfattningar om den främlingsfientlighet och populism som präglar Sd. Det finns inte några partier som accepterar Sd’s politik mer än några andra, lika lite som det finns någon skillnad i hur man ser på Vänsterpartiets politik.
Det som skillnaden handlar om är synen på hur man motverkar fortsatt tillväxt och ökat stöd för att föra Sverigedemokratisk politik. Decemberöverenskommelsen gynnade Sd och fick helt fel konsekvenser i förhållande till målet att motverka deras inflytande och tillväxt.
En politik nu som fortsatt blockeras av att allt handlar om Sd och mindre om Sveriges framtid förstärker de problem i det svenska samhället som har gett Sd luft under vingarna. Det innebär att man gör om experimentet med DÖ i förhoppningen att det denna gång ska ge ett annat resultat, samtidigt som det är så uppenbart att oförmågan att lösa svåra samhällsproblem är populismens främsta tillväxtfaktor. När dessutom ett parti ställs utanför den normala politiska processen gör man dem till en opposition som de inte är och inte kan vara eftersom de saknar lösningar på våra svåra problem.
Så skiljelinjerna när det gäller synen på Sd handlar dels om att S inte vill att alliansen ska regera. Det bör alliansens partier kunna ställa sig över. Dels om viljan att markera avstånd till en politik vars grundläggande värden man ogillar. Där är den viktigaste insatsen inte att förtränga eller förneka deras existens utan att genom en fungerande allianspolitik lösa samhällsproblem och rösta ner den politik man ogillar.
En alliansregerings gemenskap bygger på det gemensamma regeringsprogrammet. Om något parti inte tror sig kunna hålla linjen mot Sd brister regeringen när man inte längre håller sig till regeringsprogrammet.
Vill Sd fälla en regering som rimligtvis utifrån deras väljare måste framstå som bättre än en regering ledd av Stefan Löfven får det göra det, med de konsekvenser det får för deras väljarstöd. Så enkelt och så svårt är det.
Och en sak är säker. En allians mellan de liberala partierna i det svenska samhället kommer inte leda till den rasism som många i media och inom socialdemokraterna överbjuder varandra i att påstå.Den riskerar snarare att växa fram genom de ansvarsfulla partiernas passivitet.