En bankskatt är inte en skatt på en obeskattad banksektor. Det är en ytterligare skatt på banker, utöver den befintliga beskattningen av alla företag där man beskattar anställda, sedan bankernas vinster och därefter den utdelning som ägarna får del av.
Finansmarknadsminister Per Bolund (MP) hävdar att den nya bankskatten syftar till att hjälpa staten att hantera banker som enligt honom för landet in i kriser. Det är fel på tre punkter:
En särskild skatt på banker innebär att man motverkar deras möjligheter till utlåning samtidigt som den motverkar att öka det egna kapitalet. Tvärtemot talet om att förbereda sig för bankkriser.
I Sverige är det svensk ekonomi och internationella kriser som fört bankerna in i kris. Utgiftspolitiken under 1980-talet drev fram den bankkris som bröt ut 1990. Bankkrisen 2008 berodde på en internationell finansiell kris där svenska banker skilde ut sig genom sin stabilitet.
Inte en krona av bankskatten kommer att bidra till bättre beredskap för bankkriser eftersom pengarna går till försvaret.
Regeringen underminerar sina egna argument. Per Bolund hävdar att bankskatten behövs som beredskap inför bankkriser samtidigt som alla vet att syftet med den är att den ska finansiera ett försummat försvar.
Men det är mer fel än så. Sedan 2014 gäller en europeisk lag, Bankkrisdirektivet, som jag förhandlade för Europaparlamentets räkning och som till stor del bygger på svenska erfarenheter.
Bankkrisdirektivet innebär att regeringar inte får finansiera underskott i banker om man inte dessförinnan har utlöst en lång rad andra åtgärder som tvingar ägare och långivare att betala förlusterna.
Detta har redan förändrat bankmarknaden, drivit fram högre andelar eget kapital och tvingat banker att ha en större andel lån som är direkt användbara för att lösa in förluster.
Som en del i den europeiska lagstiftningen infördes en resolutionsavgift, som är högre i Sverige än i andra länder och innebär att vi redan nu har en resolutionsfond på drygt 40 miljarder kronor.
Ny lagstiftning från i våras, som jag också ansvarade för i EU-parlamentet, utökar bankernas förlustabsorberande kapital ytterligare. Deras beredskap för en kris är därmed större än någonsin tidigare, vilket inte ens Per Bolund tycks ifrågasätta.
Men bankskatten skapar också problem. Eftersom Sverige står utanför EU:s bankunion, och alltså har högre resolutionsavgifter, drabbas svenska banker redan i dag av orättvisa konkurrensvillkor.
Det var osäkerheten om bankskatter som ledde till att Nordea flyttade till Finland, som till skillnad från Sverige är medlem i Bankunionen. Nu kommer det te sig lockande för andra svenska banker att göra samma sak och flytta delar av verksamheten till andra medlemsländer.
I stället för att närma oss euroområdet och Bankunionen, vilket vi bör göra, försvårar regeringen och dess stödpartier genom bankskatten för svenska banker samtidigt som man driver Sverige längre ifrån kärnan i EU. Så stärker vi inte Sverige.