Vi lever i en tid då det är lätt att inse att förändringen är det ständigt pågående, inte stabilitet och stillastående, hur gärna vi än kan tro eller hoppas det. Det år som nu snart är slut innehöll många besked om de osäkerheter och de hot som vi lever under, och vi har på grund av kriget i Ukraina blivit så upplysta av det som man kan bli.
Det är genom att se hoten och möta dem som vi kan värna frihet och fred. Och undviker vi att se hoten kan vi heller inte möta dem i tid. Och då tar den hotfulla förändringen nya steg.
Rysslands krig i Ukraina slutar inte i Ukraina om man vinner. Förlorar man däremot stryper vi tron och förväntningarna på att våldet ger en makt över andra bara genom att hota med det.
Det finns många som nu säger att Ukraina inte har lyckats så bra som man trodde. Det är i grunden både oförskämt och okunnigt. Ukraina har lyckats slå tillbaka en av världens starkaste militärmakter. Folkligt mod har lett till att landet inte bara överlever och utvecklas utan också till att ockuperade områden har fritagits samtidigt som man har gjort Svarta havet fritt från rysk kontroll och dominans.
De senaste månaderna har vi inte sett vinster i form av vunnen terräng men däremot i form av en fortsatt försvagning av den ryska militärmakten, med i snitt tusen döda eller svårt skadade ryssar varje dag. Tusen människor som offras av Putin för att vinna eller slippa förlora några hundra meter. Den ukrainska framgången och de ryska misslyckandena är uppenbara.
Problemet är att vi, alla vi andra, har inte gett Ukraina det stöd som landet hade behövt inför vårens offensiv och nu. Det är i den delen inte ukrainarna det hänger på utan om vi inser att det handlar om vår egen frihet och fred, om vi inser att det handlar om vår säkerhet och ett krig som gäller oss. Det är vi som svikit. Inte Ukrainas soldater, inte det ukrainska folket.
För historiens del räckte det inte med Rysslands krig i Ukraina. Hamas massaker på israeler som ett led i hatet mot israeler för att de är judar väckte bland en hel värld avsmak men likväl inte till de fördömanden som är så avgörande för att ändra historien. Nu ser vi en tragedi utvecklas bland alla dem som Hamas har gjort till sina sköldar, genom det krig som man har dragit över palestinier som ett offrande av människoliv.
Och så har vi Kinas ständiga hot mot Taiwan. Irans hot mot Israel och mot arabvärlden.
Under en period av trettio år har vi gjort naivitet till säkerhetspolitikens grund, passivitet till försvarspolitisk doktrin samtidigt som vi låtit skiljelinjen mellan demokrati och diktatur suddas ut.
Den jul vi nu firar bör vi tänka på dem som för sin frihet, och för vår frihet, lever i krigets elände. Soldaterna i skyttegravarna. Människorna som lever i rädsla och sorg när de nära går förlorade. Vi bör inse att det finns en ondska som bara vi som agerar nu kan möta. Att naivitet är ett förråda demokratins och frihetens ideal.
Kanske kan vi i julens glädje också påminna oss om hoppet, om ljuset, att världen kan bli bättre, om vi stöder de krafter som står emot ondskan och diktaturen. Ljuset och möjligheterna finns där. Det är upp till oss att göra dem till krafter som styr vår värld bättre. Så kan julen kanske bli en återstart för det som vi behöver allra mest; framtidstro och beslutsamhet.
God jul och Gott Nytt År,
Gunnar