Det är en felaktig föreställning att snålhet står mot solidaritet när den Europeiska unionens kommande budget och återhämtningsfond diskuteras. Det riskerar att förstöra en viktig diskussion om Europeiska unionens utveckling. Den driver fram en återhämtningspolitik som underminerar investeringsvilja, företagsklimat och medlemsländernas offentliga finanser.
Gigantiska bidrag på bekostnad av framtidens Europasamarbete stärker inte Europa men kommer att skyla över de verkliga problemen, i form av bristande konkurrenskraft och stora underskott skapade av just bidragspolitik. Bidragen kommer konservera gamla monopolistiska strukturer. En sådan politik har inget med solidaritet att göra.
Pandemins utbrott visade på en bristande beredskap, för att hantera de krav som ställdes på ländernas sjukvårds- och hälsosystem. Eftersom samtliga länder drabbades, fanns allt för lite utrymme att i krisens inledning hjälpa andra. Sedan krisens utbrott har emellertid flera länder, som Tyskland – men inte Sverige – visat att man kunnat hjälpa. Frankrike som nu talar mest om solidaritet gjorde tyvärr tvärtom och underminerade den inre marknadens trovärdighet, genom att stoppa leveranser av sjukvårdsmateriel till andra länder. EU måste nu bygga upp en bättre gemensam förmåga att möta pandemier, genom bland annat säkrare leveranskedjor men framför allt genom tydligare garantier för att den inre marknaden inte får sättas ur spel i kristid. Det görs inte med bidrag och protektionism.
Omfattningen av den föreslagna fondstrukturen, över 1 triljon euro, riskerar dessutom att tränga undan normal marknadsfinansiering och därmed utvecklingen av lönsamma och tillväxtorienterade företag. Planekonomiska system har aldrig fungerat bra och allra sämst när det krävs tillväxt, företagande och konkurrenskraft.
I nuet är samtliga av unionens ekonomier tillfälligt beroende av konstgjord andning. Annars drabbas hela det ekosystem som en modern ekonomi består av och som krävs för smidighet, innovationsförmåga, effektivitet, produktivitet och konkurrenskraft. För att den inre marknaden ska fungera måste det finnas likvärdig förmåga att stöda ekonomier i kris.
Det är mot den bakgrunden rimligt att utveckla en europeisk återhämtningsfond som en parallell till den europeiska stabilitetsmekanismen (ESM), som kom till i samband med eurokrisen men som gör att alla medlemsländer kan genomföra motsvarande stödprogram för sina företag. Den bör finansieras av medlemsstaterna och baseras på att lån ur den ska återbetalas.
Det är exakt detta som gäller stödprogrammen i länder som Sverige. De finansieras genom lån och skuldsättning. Motsvarande bör gälla för alla. Det finns ingen solidaritet i att vissa av medlemsländerna ska låna mer än vad de själva behöver. Det är däremot ekonomiskt rationellt att länder med stor skuldsättning får hjälp till denna finansiering, under förutsättning att de också långsiktigt får ansvar för återbetalningen. Annars stimuleras de inte till reformer motsvarande dem som andra ekonomier har gått igenom.
I nästa steg, under återhämtningen efter krisen, är det kontraproduktivt att tro att den europeiska ekonomin stimuleras av en kraftig våg av höjda skatter på framgångsrika europeiska eller internationella företag i Europa, för att ge bidrag till ekonomier som därmed lättare kan undvika att reformera sin tillväxtkraft.
Digitala skatter hindrar den digitala utvecklingen och skapar en ny logik för bolagsbeskattning som innebär att de ska betalas där företag har sin försäljning, i stället för där de skapar sitt värde och sin vinst. Det kommer långsiktigt urholka Europas skattebas, drabba den europeiska ekonomins internationellt ledande företag och dessutom driva fram nya handelskonflikter med Europa som initiativtagare. Gemensamma koldioxidskatter och koldioxidtullar har samma konsekvens. De motverkar import och handel och riskerar att ytterligare krympa Europas betydelse i den globala ekonomin.
Den europeiska återhämtningen bör i stället ske genom stimulanser i form av sänkta skatter på arbete, företagande och investeringar. De måste förenas med marknadsreformer som uppmuntrar nytt företagande, ny konkurrens och likvärdiga villkor för konkurrerande företag i stället för politiskt gynnade investeringar och företagare. Stora bidragsprogram stimulerar korruption, som är ett av de svaga europeiska ekonomiernas största problem.
En stram finanspolitik med lägre skatter måste ges en trovärdig ram genom en utveckling mot stabila offentliga finanser. Det finns därför en stark logik i att medlemsstaterna ska kunna få garantier för en upplåning som annars skulle motverka deras kredittrovärdighet och återbetalningsförmåga.
De befintliga krafterna inom politik och näringsliv slår nämligen alltid ut nytänkandet om de dopas genom stora offentliga bidrag. Europa måste i stället stärka det nya företagandet och de nya investeringarna. Det kan göras genom gemensamma åtaganden för sänkta skatter på investeringar och nyföretagande, förenat med att kraven på att bankers kapitaltäckning inte höjs som planerat utan kvarstår som i dag.
EU måste skärpa sin inre marknadspolitik samt fördela en större del av sin budget på forskning, innovation och infrastruktur, där utbyggnaden av 5G måste ges särskilda förutsättningar. Sverige bör ge sitt stöd till en sådan utveckling av EU-budgeten.
Det finns ingen solidaritet i att belåna dagens européer på det framtida Europasamarbetets bekostnad. Den europeiska ekonomiska politiken måste prioritera att göra Europa till ett centrum för investeringar, nyföretagande och internationella företags hemvist, inte leda till att Europa blir en bidragsekonomi som finansieras av nya och höjda skatter. Investeringar oavsett om de är offentliga eller privata måste motiveras med förmåga att betala tillbaka lån. Så formas ett Europa som är smart, återhållsamt, solidariskt och starkt.