I dagens Europa kan människor färdas över allt, över alla gränser. Det går att arbeta, studera, driva företag eller forska var helst man vill oavsett varifrån man kommer. Vi har en inre marknad i det som är världens största ekonomi, som skulle kunna bli världens mest dynamiska ekonomi om vi bara för marknaden gemensam för alla tjänster och alla varor, liksom för kunskaper och information.
Vi har ett starkt gemensamt regelverk som skyddar människors fri- och rättigheter. Det är som individ och som medborgare vi ska betraktas var vi än är i det nya Europa. Det fungerar inte alltid som det ska och verkligheten måste ständigt utvecklas men detta är den övergripande idé och lag som förenar oss.
Allt detta kommer ur den plan som Robert Schuman presenterade den 9 maj 1950. Det var bara fem år efter det andra världskriget, bara fem år efter att mördandet, bombandet, avrättningarna, tortyren, koncentrationslägren och allt mänskligt svart elände hade upphört. Det hade varit lättare att då i den tidens hat och rädsla säga att vi ska göra som vi gjort tidigare. Vi ska se de andra som dom, och vi ska vara oss. Rädslan och hatet är lättare. Men Schumanplanen la grunden för en annan logik i hur vi skulle utvecklas.
Den har stärkt människor som medborgare i vårt gemensamma Europa och den har lett till att länder och samhällen har reformerats och förändrats till stabila demokratier. De tidigare diktaturerna har förändrats till öppna samhällen med lagen på medborgarnas sida. Kroatien är det senaste exemplet på länder och samhällen som har förändrats, från det kalla krigets Jugoslavien och senare krigen och de etniska rensningarna på Västra Balkan under 1990-talet och därefter reformerna och förändringarna från de sår som allt detta gav. Nu träder steg för steg länderna i Västra Balkan in i en gemenskap som bygger på öppna gränser, frihet och demokrati, rättstat och tolerans.
Det innebär också att i vår del av världen står demokratin, friheten och freden starkare än någon tidigare generation har upplevt. Trots alla brister som kvarstår har framstegen varit än mycket större. Samtidigt har vi kunnat utveckla en öppen ekonomi som ger möjligheter till tillväxt och utveckling av nytt företagande. Det löser inte de problem som Europas krisekonomier konfronteras med men det är utmaningar som i första hand ställer krav på reformer i dessa länder. Budgetpolitik och reformer som tar bort gamla monopol och strukturer som motverkar förnyelse och konkurrenskraft.
Det innebär inte bara att varje medborgare har en frihet att verka i detta Europa. Vi har också möjligheten att fatta gemensamma beslut i alla de frågor som är gemensamma och kräver gemensamt ansvarstagande. Det gäller den ekonomiska krisen, det gäller miljön och det gäller de globala klimatfrågorna med de krav de ställer på Europa. Det gäller också vår förmåga att gentemot vårt grannskap vara en drivande kraft för demokrati och respekt för mänskliga fri- och rättigheter.
Mycket återstår fortfarande av det enkla skälet att vår framtid ligger i våra egna händer och det finns olika uppfattningar om hur den ska formas. Så är det i en demokrati. Det viktiga är att vi kan forma vår gemensamma verklighet genom de idéer som bär upp våra samhällen istället för att utvecklingen bara tar sin egen riktning baserad på helt andra ideal.
Det finns fortfarande dem som är emot detta samarbete. Dels de som alltid kunde försvara murarna, gränserna och taggtråden liksom diktaturens förnedring av medborgarna. Deras arvtagare ser fortfarande friheten över gränserna som ett hot mot politiska ambitioner att styra över människors liv, över huvudet på människorna själva. Och det finns dem som alltid tyckte illa om dom andra, eftersom dom kom någon annanstans ifrån.
Till dem kan just denna dag – som firar att Europa bröt upp från århundraden präglade av en logik som handlade om nationella motsättningar, hat och gränsers hinder för människor – frågan ställas: är ni fortfarande övertygade om att det bästa hade varit om EU inte funnits, om gränserna varit slutna, om varje land skulle gå sin väg och odla sina egna myter?
Var det bättre som det var förr? Vad säger ni Sjöstedt och Åkesson? Hade det varit bättre utan Schumanplanen den 9 maj 1950 och det som sedan växt fram?
Gunnar Hökmark, ledamot av Europaparlamentet och vice ordförande i dess största partigrupp EPP.