Det politiska spelets fokus på att minimera Sverigedemokraternas inflytande ger dem en långt större roll i svensk politik än vad som är rimligt. Just nu agerar Socialdemokraterna, Liberalerna och Centerpartiet på ett sätt som ger Sverigedemokraterna ett avgörande inflytande över en regeringsbildning efter valet 2018 utan att ta ställning till den politik som måste föras nu och då. Gör man politiken i sin helhet till en fråga om regeringsspekulationer får Sverigedemokraterna en vågmästarroll men om man gör politikens vägval till en huvudfråga för varje tänkbar regering förlorar Sverigedemokraterna sin vågmästarroll.
Problemet med Sverigedemokraterna ligger nämligen inte i de frågor där de är en del av en majoritet i utan där de är en minoritet bortom den svenska politikens mer grundläggande värderingar. Motsvarande gäller för övrigt även Vänsterpartiet med sin tradition till vänster om demokratin och Miljöpartiet med sin aktivism bortom verklighetens förutsättningar.
Varje regering efter 2018 måste sträva efter en budgetpolitik och en politik i de avgörande frågorna som kan vinna en majoritet i riksdagen, istället för att kunna hoppas på arrangemang som i likhet med Decemberöverenskommelsen ger dem frikort att föra den politik de vill. Den politiken måste i sin tur möta de utmaningar verkligheten ställer oss inför istället för det politiska spelets sällskapslekar.
När politiken reduceras till ett ständigt spekulerande i regeringsbildningar där syftet bara handlar om att hålla undan Sverigedemokraterna från inflytande över regeringsbildning får de ett ständigt större inflytande. Samtidigt skyls politikens vägval och verkliga utmaningar över. Det var decemberöverenskommelsens mörka konsekvenser.
Konstitutionellt, politiskt, strategiskt, taktiskt och operativt var den fel. Och lika fel blir den ständiga debatten om regeringsbildningar där syftet inte är den politik Sverige behöver utan att minimera Sverigedemokraternas inflytande i varje fråga oavsett om de delar en majoritets eller en minoritets uppfattningar. De normala regeringsalternativen blir färre och Sverigedemokraterna ges de facto en roll man inte borde ha.
Om de politiska partierna vill bilda regering utan hänsyn till politiken och dess utmaningar och utan att bry sig om de olika majoriteter som växer fram genom val förlorar man inte bara i förtroende.
Man förlorar också fokus på de frågor och vägval som politiken måste hantera. Det handlar om företagandet och jobben, utanförskapet och integrationen, en invandrings- och flyktingpolitik som förenar rättssäkerhet med den öppenhet och stramhet vi vill ha, en Europapolitik som bidrar till ekonomisk utveckling och säkerhetspolitisk stabilitet, en försvars- och säkerhetspolitik som säkrare gemensamt stöd från allierade och ett starkare svenskt försvar, en klimatpolitik som bygger på utveckling och ny teknologi istället för tomma mål och en finanspolitik som bygger på respekt för budgetregler och ansvarstagande för de offentliga finanserna. Här går avgörande skiljelinjer i fråga efter fråga. Fokus på dessa frågor förvandlar Sverigedemokraterna från att spela en vågmästarroll till att vara ett parti bland andra utan mer inflytande än vad deras röstetal ger dem.
Det är i dessa frågor svenska folket måste göra vägval. Och det är detta ansvar som en regering måste kunna förvalta. Den måste söka majoritet i riksdagen för sin linje, inte upphäva majoritetens betydelse för politiken. Om Sverigedemokraterna säger sig vilja rösta emot varje regeringsalternativ som inte vill förhandla med dem i invandringsfrågor så får de väl göra det. De marginaliserar då sig själva.
Då får olika regeringsalternativ utforma en politik som likväl kan få majoritet i de olika sakfrågor som Sverige måste kunna hantera. Det kan vara en alliansregering eller en socialdemokratisk regering. Oavsett regering bör den föra en politik som vinner majoritetens stöd. Det bör däremot inte vara en regering – som nu – som förhandlar med ytterlighetspartier om grundläggande värden och om ansvarstagandet för de offentliga finanserna och söker bortse från hur majoriteten ser ut.
Det är i grunden oacceptabelt att Vänsterpartiet som hyllar den utgiftspopulism som drivit Venezuela och andra länder in i ekonomisk kris nu underminerar ansvarstagandet för de offentliga finanserna samtidigt som man driver igenom en skattepolitik med syfte att i gammal klasskampsform drabba banker och företag. Det är på motsvarande sätt allvarligt att bland annat den svenska energipolitiken drivits in i kompromisser med ett parti som gjort överbudspolitik till sin idé. Miljöpartiets egna problem är ett uttryck för hur omöjlig partiets politik är när den möter verkligheten.
Om Vänsterpartiet vill rösta för höjda skatter och förstatligande av företag och välfärd så ska de självfallet få göra det men de bör inte få förhandla fram en regeringspolitik som är dogmatisk och ansvarslös på dessa områden. Om Miljöpartiet vill rösta på ständiga överbud för att visa att man vill mer än alla andra även när man kan mindre så får man göra det men de bör inte kunna tvinga fram en ansvarslös energipolitik eller naivistisk säkerhetspolitik. Om Sverigedemokraterna vill rösta emot förslag som avvecklar valfriheten i välfärden och för sänkta skatter är det sin sak men de bör inte få tvinga fram en invandringspolitik som bygger på förakt för andra människors värde eller en säkerhetspolitik som präglas av beundran eller undfallenhet för Putin. Vare sig Vänsterpartiet eller Sverigedemokraterna bör få lamslå vårt deltagande i EU och det säkerhetspolitiska samarbete som i dag är nödvändigt för att värna svensk säkerhet.
Sverige behöver en regering som inser att dess politik måste ha stöd i riksdagen. Det har inte regeringen Löfven insett och det har skadat Sverige. En regering som vinner majoritet för sin politik i riksdagen blir starkare än en som bygger på förhandsöverenskommelser om maktfördelning som bortser från politikens utmaningar. Det är lämpligt att den politiken avgörs genom väljarnas val 2018.