Gatloppets traditionella instinkter lever även i vår tid. Det är doften av blod som driver de många att attackera personen så kompromisslöst som möjligt, för att bevisa den egna rättfärdigheten. Desto mer skoningslöst och kompromisslöst stenen kastas desto större rättfärdighet. Som det har varit i alla tider.
I gatloppets psykologi ingår att det inte bara är brottet, misstaget eller felet man attackerar utan människan. Därför handlar det om att beskriva djupet av omoral hos den som drevet jagar. När stenkastningen väl börjat handlar det därför inte längre om brottet utan om personen som ska fördömas, förvisas och straffas. Det får i grunden inte finnas någon ände eller besinning i det vederbörande anklagas för. Sådan är gatloppets logik.
För att visa sin rättfärdighet ska man helst övertrumfa andra i sitt avståndstagande och fördömande. Inte bjuda under. I frågan om ålfisket blev det till slut så att det var ett uttryck en regering som har som strategi att bedriva krig mot naturens artrikedom. En enskild persons tjuvfiske blev i stenkastningens andra till en ideologi och medveten ond strategi för att bekämpa den biologiska mångfalden. Så präglas den politiska debatten av kulturkrigare.
När gatloppet är igång är får inga fingrar ska läggas emellan. Det är nämligen i oviljan att se något som är förlåtande för personen som man bevisar sin rättfärdighet. Säger någon ett gott ord om personen, kanske för att markera att brottet i sig inte definierar denne och inte behöver fördömas i sin helhet som människa blir det till tveksamhet i stenkastningen och därmed ett försvar för brottet, ett försök att relativisera det eller till och med ett försök att någon ska stå över lagen, som om gatloppets fördömanden är en del av lagen.
Då blir man en del av ett ”klägg” som är alla dem som påstås vilja underminera rättvisan. Säger någon, som någon sa, att man är god vän med vederbörande, just för att klargöra att det man skrev kunde betraktas i skenet av personlig vänskap, blir det som att man är allierad i brottet, medskyldig och en som försöker undanta vederbörande från rättvisan, som det uttrycktes att låta någon stå över lagen, vilket i det fall läsaren förstår jag menar är lite udda eftersom lagens straff redan var utmätt. Kulturkrigarnas förakt för andra skapar sina egna frontlinjer och sin egen dömande logik.
Nu handlade det personen som inte fick ges någon ursäkt eller beskrivas som något annat än den fördömde. För kulturkrigarna var han nämligen en del av något större och än ondare än brottet mot förbudet att fiska ål.
Säger någon ”kaste första sten” ställs därför omedelbart frågan om det också gäller den som kastar sten mot poliser med risk för deras liv, eller om samma sak ska sägas om mördare. Det får nämligen inte finnas någon återhållsamhet eller nyans i gatloppets upphetsning. Även jag hamnade i detta när jag utan att kommentera eller än mindre rättfärdiga brottet, som ju hade fått sitt straff, påpekade att personen i fråga var känd för att göra goda insatser för miljön genom hårt personligt arbete. Då blev jag en del av ”klägget” som ville att vederbörande skulle stå över lagen – som i det här fallet som sagt redan hade utdömt ett straff som ingen har ifrågasatt – och relativisera lagstiftning, göra en gräddfil för vissa osv.
Så, är det verkligen någon som tror att en regering medvetet har som strategi att utrota arter – som en kulturskribent hävdade i gatloppets svett – eller att någon har velat använda politisk makt eller vänskap för att någon skulle slippa straff? Är brottet i det här fallet av den arten att det måste förknippas med demonisk ondska som är en del av en större strategi för att förstöra vårt samhälle? Ja, många hävdade det samtidigt som de attackerade de personer som ansåg att det också fanns gott att säga om den utsattes person och karaktär utan att detta påverkade synen på tjuvfisket.
Det innebär inte att alla de som skrev och reflekterade kring om det som hade skett var förenligt med att vara statssekreterare eller inte var del av gatloppet.
Snarare tvärtom, de som på allvar reflekterade tog upp en allvarlig fråga som bör prövas. Man kan sannolikt utan att vara ond eller korrumperad ha olika synpunkter på det beroende på hur man dels bedömer brottets art och personen i sin helhet.
Men alla de som inte kunde sluta kasta stenar, som bars upp av både förakt och hat och såg tjuvfisket som en plötsligt avslöjad politisk hållning som rör synen på samhälle och stat , för en regerings politik som de ogillar på sina moraliska grunder eftersom de upplever att deras egna uppfattningar om samhället är en måttstock för andras moral. Och då blev tjuvfisket ett bevis på ”dom andras” moral och förkastliga politik. Och så har det genom historiens lopp varit med gatlopp. Man har jagat något mycket större och värre än brottet i sig.
Själv har jag uppfattningen att rättsstatens regler ska gälla. Begår man ett brott ska man dömas utifrån det men inte fördömas som människa. Beroende på brottets art påverkar det självklart omdömet om den enskilde personens förmåga att ta ansvar. I det senare fallet är det inte gatloppets hets som är bästa forum för att bedöma det.
Men det kulturkrig vi nu upplever förs i oförsonlighetens namn och med moral och rättfärdighet som fanor. Det finns två sidor men de är ytterligheter. Problemet är att ytterligheterna nu inte längre förekommer som troll, anonyma avsändare på twitter utan som stolta kåsörer, krönikörer och analytiker. Det riskerar inte bara att skymma vårt samtal och diskussion om när någon har begått ett fel och vad de rimliga konsekvenserna av det är. Det skymmer också den politiska diskussion om de stora frågorna vårt land behöver där alternativen färgas som symboler för något helt annat än vad de handlar om i verkligheten
Vindkraft ställs mot kärnkraft som om det handlar om en kamp mot fascism och rasism. Gärna med kommentaren att en del tror att kärnkraften löser alla problem, vilket veterligen ingen har sagt, bara att den bidrar till att lösa våra problem, och att avvecklingen har skapat problem För en del blir däremot vindkraften en symbol för verklighetsflykt och vilja att avveckla kärnkraft. Och så vidare.
Hängandet av en docka framställdes som en symbolisk akt för att värna yttrandefriheten ända tills kulturkrigets andra sida bränner en koran, vilket då förklaras bero på att någon har kritiserat den hängda dockan som en smaklös aktion.
Faktum är att vi har haft ett kulturkrig under ytan under lång tid utan att vi har definierat det som det. Alliansfriheten var en fredens politik medan Nato var att ge efter för krigets logik, ända tills verkligheten blåste omkull korthuset. Kritik mot kärnkraftsavvecklingen, och den fräcka tanken att den regering som har styrt landet har ett ansvar för den situation det lett till framställdes som försök att låta mörka krafter ta regeringsmakten. Och nästan lite skrattretande nu så blir det av samma skäl viktigt att hävda att den regering som suttit i åtta år inte har något ansvar för de risker för el-kaos vi löper. Det beror på högre makter än så.
Kampen mot hedersförtryck framställdes som rasistiska försök att misskreditera invandrare, inte som ett försök att värna unga kvinnors frihet. Kampen mot gängkriminalitet avfärdades med tankar på att det ändå begicks många andra typer av mord förr i tiden som på något sätt balanserade de mord som nu begicks. Krav på ordning i skolan framställdes som försök till repression och en motsats till förebyggande åtgärder. Den nuvarande regeringen framställs på fullt allvar som styrd av demoniska krafter i bakgrunden. Den anklagas för dolda syften , för att vara viljelösa marionetter för mörkrets krafter och möts med tonårstillmälen om att skända demokratin, föraktfulla begrepp i finrummets kolumner som lögnare, mindre förstående och maktlösa.
Det faktum att man söker uppfylla det avtal som den förra regeringen ingick leder till att den nuvarande anklagas för kryperi, med hisnande exempel som att Turkiets president tilltalades med sin formella titel vid statsministerns besök. Kritik mot den hängda dockan och koranbränningen beskrivs på fullt allvar som försök att inskränka yttrandefriheten för att blidka Ankara. Men inte nog med det. Det är regeringens kritik av provokationerna som sägs skapa problem, inte provokationerna i sig. Än mindre orkar kulturkrigarna minnas att det är politiken för ett utanförskap som har lett till att vi står utanför. Så färgas den politiska debattens nyanser bort av kulturkrigarna.
Vi har inte ett kulturkrig i Sverige. Däremot finns det många kulturkrigare som älskar att se kulturkrig i allt istället för verklighetens många sidor. Vi har stora och viktiga frågor som måste hanteras och lösas. Det gäller Nato-processen, det gäller segregationen, kriminaliteten, skolan, energipolitiken och tillväxten. Där finns det också väsentliga skillnader.
Vi bör inte låta kulturkrigarna ta över de debatterna. De leder lätt till att det blir gatloppets logik som vinner. En möjlighet är att vi diskuterar dem i sak var och en för sig. Utan att kasta sten.