Den kommande veckan kommer att handla om det faktum att det grekiska folket har röstat nej till verkligheten och till möjligheterna till en ekonomisk återhämtning under ordnade former. En majoritet har ansett att omvärlden ska betala dem mer. Den återhämtning som var på väg fram till Syrizas makttillträde är nu inte möjlig på flera år. För mycket förtroende har förlorats och ekonomin har urholkats ytterligare så mycket att det kommer ta lång tid för grekerna att återvända ens till den punkt de var idag och som de nu faller ifrån.
I morgon hålls en första telefonkonferens mellan de olika institutionernas företrädare och på tisdag ett möte med de europeiska ledarna om den nya situation som Europa och EU har trätt in i. I Europaparlamentet kommer denna fråga vara helt dominerande med en debatt på tisdag kring hur läget nu ser ut.
Hur kunde det gå till? Det första är att Syriza tillsammans med andra populister menade att alla problem var omvärldens fel och att det var omvärlden som tvingade grekerna till besparingar. Så var det inte och så är det inte. Det var grekernas ständiga och växande underskott som gjorde slut på pengar och på lån. Det andra är att Syriza menar att det faktiskt är omvärldens vilja och kanske plikt att finansiera Greklands underskott. Så är det inte. Ett Grekland som inte vill reformera sig för att växa ur skuldkrisen kommer inte få lån för att hantera vare sig skulder eller löpande utgifter.
Så nu är Grekland ensamt. Bankerna har varit stängda under en vecka. Företagande som behöver betala eller motta betalningar håller på att slås sönder. Människors kontanter försvinner. Och Greklands banker kommer att förbli stängda några dagar.
Det ena som kan hända är att grekiska banker när de förlorar inte bara sin likviditet utan också soliditet av en ekonomi som är i fritt fall får nya ägare med en bättre kapitalbas. Det kommer att förutsätta att befintliga ägare och finansiärer får betala dyrt i form av kapitalinlösen, så kallad bail in.
Det andra som kan hända är att kapitalkontrollen fortsätter och utvecklas till en kommandoekonomi där staten styr en allt större del av affärstransaktioner och avtal. Däri kan också ingå förstatliganden av de finansiella marknaderna och stora privata företag. Det ska inte uteslutas att det är detta som Syriza ser som en möjlighet, och inte som en risk. Vi kan få se framväxten av en socialistisk ekonomi av ett slag som vi inte trodde skulle återkomma i Europa.
Sannolikheten för detta är väl begränsad av det enkla faktum att det skulle på ett akut och omedelbart sätt försvåra än mer för en grekisk väg ut ur krisen. Det som dock talar för denna risk är den politiska dynamikens egen logik. Syriza har hårt trängda av verkligheten försökt hantera den genom en övertro på politisk styrning. I så fall kommer vi få se en grekisk valuta växa fram, parallellt med höjda bidrag och pensioner vad gäller det nominella värdet, och ett allt fattigare land.
Den politiska dynamiken bland marxister, trotskister och stalinister riskerar att påverka inte bara ekonomin utan också statsmaktens agerande och sätt att orientera sig i omvärlden. Risken för att hårdföra kommunister av olika schatteringar tillsammans med nationalister vidtar åtgärder som begränsar demokratins sfär ska inte underskattas när ekonomin allt mer försämras och missnöjet växer. Ett europeiskt Venezuela är en skräckbild som har många skäl emot sig, men som inte ska uteslutas. Den kräver en politisk strategi för att hålla Grekland som ett land med en fri och öppen europeisk marknadsekonomi.
Det tredje som kan hända är att förhandlingarna fortsätter med ett Syriza som nu vill acceptera det mesta och kanske allt. De förhandlingarna kan ta tid men kommer att syfta till reformer som återskapar tillväxt och sysselsättning och som bygger på de skuldavskrivningar som redan gjorts. I det scenariot ska inte uteslutas att några av de grekiska bankerna får utländska ägare eller förstatligas helt. Där är nog det mest sannolika, men den politiska dynamiken har nu en egen kraft som vi har sett i dagens folkomröstning. Den har inte tagit slut med den. Och den verkar gå i en riktning mot att det är omvärldens skyldighet att finansiera Grekland. För varje steg som det klargörs att så inte är fallet riskerar Grekland nu en ytterligare radikalisering bort från verkligheten. Grekerna röstade ja till en åtstramning långt hårdare än vad de trots allt hitintills har upplevt.
De röstade ja till en verklighetsflykt som kommer att stå landet dyrt. Och de röstade ja till löften som aldrig kommer att kunna hållas. Det kommer att stå oss dyrt allesammans. Och det kommer förbli en stor utmaning för EU att hantera både politiskt, ekonomiskt och säkerhetsmässigt.
Inlägget publicerades ursprungligen på Gunnar Hökmarks blogg (5/7).