G20 mötets diskussioner om konkurrerande valutakurser påminner om varför euron är en tillgång för Europa. Utan euron hade Europa befunnit sig i en process av växande underskott som ett sätt att lösa ekonomins problem och konkurrensinriktade devalveringar. Problemet är att om alla länder gör så förvärras allas problem och inte får ökad konkurrenskraft. De som säger att euron har misslyckats glömmer att det inte är euron som skapat underskotten, utan enskilda regeringar, och att den tvärtom har skapat ett ramverk som tvingar fram en åtgärdsprocess.
Det är i detta perspektiv man kan se det senaste årets, eller egentligen längre än så, diskussioner om valutakurser med amerikanska krav på Kina att höja värdet på sin renminbi för att därmed öka import och hålla tillbaka den export som bidragit till de stora amerikanska underskotten. Men på samma sätt som ett försök att lösa Europas ekonomiska problem genom att justera valutakurser hade varit meningslöst är det fåfängt att tro att de stora underskottsproblemen beror på valutorna och inte på bristen på konkurrenskraft i ett antal viktiga ekonomier.
Det innebär inte att det är oväsentligt hur valutakurserna sätts. Det är en framgång när GS0 finansministrarna i sin deklaration från mötet i Sydkorea understryker vikten av marknadsbaserade valutakurser. Problemet är att detta i sig inte löser det som är roten till de amerikanska, eller i Europa de sydeuropeiska, konkurrenskraftsproblemen. Det ställer krav på reformer och inte en valutadiskussion so inom sig just bär fröet till protektionism.
G20-ländernas möte med finansministrar i Sydkorea har lett till ett steg framåt när det gäller det mest uppenbara, nämligen att de stora framväxande ekonomierna ska ha mer att bestämma om inom IMF. Men det faktum att mötet inte ledde till ett förvärrat valutakrig är ingen framgång. Det löser nämligen likväl inte de problem som i grunden var upptakten till den finansiella krisen och som kvarstår, stora förändringar i den globala ekonomiska balansen med stora ekonomier som överkonsumerar och därmed behöver finansieras av andra. Det är de stora amerikanska underskotten som är USA:s problem, inte dollarns värde. Dollarn kommer att sjunka i takt med att den amerikanska statsskulden växer. Det kommer inte lösa den amerikanska ekonomins problem men förmodligen skapa nya europeiska när euron som en följd av detta stiger i värde.
Allra viktigast från G20-mötet nu mellan finansministrar och det kommande i november med statsministrar är påminnelsen om att världsekonomin i dag ser radikalt annorlunda ut nu än hur vi för bara två år sedan trodde den såg ut. En långvarig förändring har nu slagit igenom i verkligheten. Även i fördelningen av styrelseposter i IMF. Det är en förändring som ställer krav på förändringar även i Europa och även i Sverige.