NT, krönika, publicerad den 8 januari 2024
Den första handlar om Rysslands krig i Ukraina. Det är ett krig som utkämpas i Ukraina, ett
land som har visat en imponerande förmåga och ett beundransvärt folkligt mod, men det
handlar ytterst om Europa. För Putin är det inte bara en retorisk självklarhet att utmåla Väst
som den stora fienden. Diktatorer är nämligen i grunden fega, fega inför fredliga människor
som skriver, talar eller demonstrerar. Fega inför kritik och för andras åsikter. För Putins del är
kriget i Ukraina bara en början på den intressesfär som inför demokratins utmaningar tryggar
hans makt.
Det är därför viktigt att den ryska invasionen i Ukraina besegras. Det är enda sättet för oss att
tvinga Ryssland att respektera andra länders gränser.
Den andra risken handlar om Kina. Att avveckla demokratin i Hongkong var ett steg på vägen
för att ta kontrollen över allt som den kinesiske ledaren Xi anser är Kinas rätt i kraft av den
egna makten. Taiwan är för det kinesiska kommunistpartiet både en irritation och en källa till
rädsla.
Taiwan är nämligen, precis som Ukraina är för Moskva, ett tecken på att demokratin är
överlägsen diktaturen och att den passar kineser alldeles utmärkt. Kinas diktator Xi vill inget
hellre än att invadera och ta över Taiwan, som kommunistpartiet anser är Kina samtidigt som
man definierar demokratin där som ett hot. Skulle Kina invadera Taiwan påverkar det inte
bara den globala ekonomin utan också genom det krig och den konflikt som det skulle växa
till. Det skulle leda till en konflikt mellan Kina och hela den västliga världen. Då skulle den
kinesiska diktaturen inte tveka att helt och fullt gå arm i arm med den ryska, med
konsekvenser inte bara för kriget i Ukraina utan bland annat också Arktis.
Den tredje risken handlar om Iran och Mellanöstern. Iran finansierar och rustar Hamas och
Hizbollah och har som uttalat mål att utplåna Israel. I Jemen har man sina företrädare
Huthirebellerna som för ett inbördes krig där men nu också ett krig mot Västvärlden i form av
missiler riktade mot sjöfarten i Röda havet. Om Iran dessutom går in för att använda Libanon
som en plattform för kriget mot Israel samtidigt som man utmanar världen i övrigt ser vi en
ytterligare global konflikt bli till ett större krig.
Den fjärde risken handlar om ett USA där Trump väljs till president. Det riskerar att
underminera demokratin i USA men allra mest uppenbart det amerikanska stödet för världens
demokratier, för Europas del genom Nato.
I ett mörkare scenario blir då de tre konflikterna ovan sammanflätade i en samtidigt som den
demokratiska världen försvagas genom ett USA som abdikerar från att vara den fria världens
ledare. Det gör Europa liksom andra delar av världen utsatta och det skulle påverka den
globala ekonomin långt mer än pandemin.
Det allvarliga i detta är att de problem som vi har sett växa fram beror på en ständig
säkerhetspolitisk naivitet till utvecklingen i länder som Ryssland, Kina och Iran. En lång rad
politiker och säkerhetspolitiska experter har underskattat hoten från dessa regimer och det har
gjort oss svagare och mer utsatta än vad vi borde vara.
Den viktiga och stora möjligheten inför allt detta är att om vi nu ser de risker och hot som
dessa regimer var för sig utgör kan vi agera så att de tillsammans inte får fritt fram och växer
samman som ett övergripande hot. Idag förstår de flesta att Ryssland, Kina och Iran utgör
allvarliga hot mot den demokratiska världen.
Ser vi detta och agerar utifrån det kommer vi kunna se till att Europeiska unionen får en större
kraft och som sitt främsta fokus att värna europeisk säkerhet och fred, att Nato får ett starkt
europeiskt ben, med Sverige som en viktig faktor i Nordeuropa, och att fler inser att de
globala hoten bara kan mötas gemensamt. De som i denna tid talar om att föra ut Sverige ur
den gemenskap som är vår ekonomiska hemhörighet och vår främsta politiska gemenskap vill
inte göra oss starka utan bara svaga.
Om vi ser till att Europa agerar gemensamt och starkt, om vi ser till att föra en tillväxtens
politik och fokusera på de stora utmaningarna samtidigt som vi i Sverige gör vår läxa när det
gäller att rusta upp försvaret och stärka våra gemenskaper med andra, då kan vi vända på en
utveckling som allt för länge har gått i despotiernas riktning. Demokratin är nämligen
överlägsen. Det är därför diktatorerna är rädda för den. Så låt oss önska varandra ett gott nytt
år!
Gunnar Hökmark är ordförande för tankesmedjan Frivärld och tidigare
Europaparlamentariker