Rysslands agerande i Georgien handlar inte så mycket om situationen i Georgien som Rysslands syn på sin omvärld. Viljan att hota sina grannländer är inte isolerat till Kaukasien. För svensk del finns det anledning att minnas hur Ryssland våren 2007 agerade mot Estland i samband med att en sovjetisk soldatstaty flyttades från centrum av Tallinn till en kyrkogård.
Då stannade påtryckningarna vid cyberattacker, vid en rysk retorik som uttryckte att man hade rättigheter i Estland samt upplopp av ryska nationalistgrupper.
Det som då skedde visade två olika saker. Den nationalistiska tendensen i Ryssland urholkar inte bara demokratin i landet utan leder också till maktfullkomliga anspråk på andra länder, den andra att ryska företrädare inte är rädda för ett dåligt internationell rykte, snarare att man värnar om ett hotfullt.
Sedan dess har ryska påtryckningar har kommit att fortsätta. Från Kaukasus i öster, via Moldavien, Kosovo och Balkan genom Central-Europa och ytterst också till det baltiska området och Arktis har vi sett hur Ryssland söker etablera en rysk intressesfär i konflikt med europeisk integration och demokratiska värden. Det har skett genom energipolitiken och dess påtryckningar liksom genom Gazproms målmedvetna investeringar i europeiska energiföretag i syfte att skapa en allt starkare kontroll över tillförseln av gas till Europa.
Allra tydligast under det senaste året har Rysslands agerande varit gentemot Georgien. Samtidigt som georgiska medborgare har förföljts och trakasserats i Ryssland har ryska myndigheter delat ut pass till rysktalande medborgare i Sydossetien och Abchazien.
Nu ser vi hur en självstädig stat i praktiken ockuperas av ryska trupper. Mer intressant för Ryssland än Sydossetien är Abchazien vid Svarta havet som tur spelar en strategisk roll för Rysslands förmåga att kontrollera leveranser av gas till Europa. Och vid Svarta havet ligger den ryskspråkiga staden Sevastopol i Ukraina, där Ryssland har sin Svarta havsflotta. Under den gångna våren har det förts fram ryska krav på denna stad med hänvisning till gamla gränser före Sovjettidens artificiella, som man säger.
Många säger att Rysslands agerande begränsas av det politiska pris man får betala för aggressioner. Det är att fel förstå den ryska elitens tankelogik. Den är nationalistisk, auktoritär och i hög grad beroende av en fortsatt kontroll över energidistributionen till Europa. Putinregimen är i den bemärkelsen snarare rädd om sitt dåliga rykte än om sitt goda. Den ser fruktan som ett vapen för sin påtryckningspolitik.
I detta perspektiv av en vidare rysk intressesfär är det ingen tillfällighet att antalet ryska överflygningar över Norge och Danmark har ökat i takt med att intresset för Arktis har ökat och Ryssland satt sin flagga på dess botten. Det innebär inga hot i sig men är ett uttryck för hur Ryssland förenar sina intressen med växande miltära förmåga och närvaro. I Georgien har de ryska ledarna visat att man också är beredda att använda sina militära resurser.
För svensk del visar detta att militär styrka och förmåga kan användas på så många andra sätt än till fullskaliga invasioner som fortfarande tycks vara utgångspunkten för om vi ska anse oss uppleva hot eller ej. De kan till exempel användas för att manifestera styrka, närvaro eller hot. Även sådant måste kunna bemötas. Och det bör påverka svensk säkerhetspolitik och svensk försvarsförmåga. För Europas del innebär det som nu sker att vi måste klargöra att Rysslands möjligheter till samarbete med Europa förutsätter att man respekterar grunderna för europeiskt samarbete och att vi gemensamt visar att fruktan inte är ett vapen som Ryssland kan vinna med.
Gunnar Hökmark
Gunnar Hökmark är ledamot av Europaparlamentet och vice ordförande i EPP-ED gruppen