Nyhetsbrevet Frihetens värden 2007-09-07
Kära läsare,
I detta brev lite om nya mandat för Sverige, Strasbourg och det nya Europa, enklare och bättre EU-lagstiftning samt något om försvarspolitik och säkerhetspolitik.
== Två nya mandat för Sverige om parlamentet får som det vill ==
Nu verkar det klart att Sverige kommer få två ytterligare platser i Europaparlamentet. När detta skrivs har jag precis kommit hem från en vecka i Strasbourg där parlamentet har haft sin första session denna höst. Och under denna vecka blev det klart att konstitutionella utskottet kommer att uttala sig för en ny typ av fördelning av medlemsstaternas platser i som leder till att Sverige, om parlamentets uppfattning får råda vilket allt talar för, får 20 ledamöter istället för 18 som skulle följa av Nicefördraget.
Ibland växer politiska framsteg fram just som många olika små steg. Under det senaste halvåret har jag tillsammans med ett antal andra ledande företrädare för EPP-ED gruppen diskuterat den konstitutionella processen med våra ledamöter i konstitutionella utskottet och i regeringskonferensen över en frukost på onsdagsmorgnar. Huvudsyftet med detta har varit att för gruppens del binda samman arbetet i parlamentets konstitutionella utskott med gruppens prioriteringar i fördragsprocessen som sådan.
En huvudlinje för mig har i dessa diskussioner, efter det att fördragsprocessen råkade ut för ett stopp, om man uttrycker det så, varit att säkra en fokusering på funktionalitet och rationalitet istället för yviga ord och stora symboler som mer förleder tanken än underlättar det politiska arbetet. Därför har jag vänt mig mot tankar om att fördraget som sådant ska vara en politisk symbolhandling och istället drivit uppfattningen att det på ett konkret sätt ska ge grund för unionen att ha kompetens och beslutsförmåga inom de områden där det finns ett stort stöd för att vi ska ha ett samarbete.
Det har också inneburit att jag har velat att vi ska gå ifrån en fördelning av röster som mer bygger på symbolik och hästhandel än rationalitet och enkla principer. Det kan låta självklart men för den som tittar på Nice-fördraget, där medlemsstaternas antal röster i rådet och platser i Europaparlamentet bestämdes, inser att det inte är det, lika lite som det är det i andra internationella sammanhang där nationell prestige, historiska konflikter och nationella självbilder har en avgörande betydelse. Men för en union som EU är det nödvändigt med generella principer som grund för dessa frågor, om utvidgningsprocessen ska kunna fortsätta och om det ska finnas en långsiktig rättmätig fördelning av politiskt inflytande.
== Att kompensera för Göran Perssons förhandlingsresultat i Nice ==
En sådan är att varje medlemsstat måste ha ett visst minsta inflytande, att detta bör vara något större för de små i en utvidgad union om inte man ska få en snedvridning till de stora staternas fördel, ett annat är att de stora medlemsstaterna måste ha ett tak för sitt inflytande om de inte i kraft av sin alliansförmåga ska dominera helt. Att denna inriktning skulle komma till klart uttryck i parlamentets ställningstagande har jag drivit både inom denna grupp och gentemot företrädare för parlamentet i regeringskonferensen.
I onsdags kunde EPP-ED gruppens rapportör i frågan om parlamentets fördelning av platser Alain Lamassoure berätta för mig att vi haft framgång i denna inriktning som vi kommit överens om när det konstitutionella utskottet av allt att döma kommer att stödja en lösning där varje medlemsstat har minst 6 säten och som mest 96 och däremellan en proportionell fördelning, vilket leder till att Sverige får två mer mandat än vad som annars hade blivit fallet med Nice-fördraget. Därmed skulle Göran Perssons dåliga förhandlingsresultat den gången korrigeras med hjälp av en mer rationell princip för fördelning av inflytande.
Nu är detta inte helt klart, men med tanke på att det nu har kommit att bli ett mycket brett stöd för detta så blir detta med säkerhet parlamentets uppfattning som i sin tur med mycket stor säkerhet blir regeringskonferensens, där min gamle vän Elmar Brok är en av parlamentets tre representanter. Nu blir det så här inte just på grund av mig utan på grund av att tillräckligt många har kommit att tycka att det är rätt sätt att lösa det hela, men likväl känner jag en viss tillfredsställelse när det gäller att hävda inte bara Sveriges utan också rationalitetens intresse.
Om det nu blir så kommer Sverige ha två mandat mer än de 18 som vi annars skulle ha haft efter 2009. Det kan inte uteslutas att ett av de två mandaten blir ett socialdemokratiskt. I så fall motser jag socialdemokraternas tacksamhet och kanske en Per-Albin medalj eller vad de har att erbjuda. Mer än så begär inte min blygsamhet.
== Tillbaka från Strasbourg, med några tankar om Strasbourg och ett Europa som är annorlunda ==
När detta skrivs, på tåget till Göteborg, har jag som sagt precis kommit tillbaka från Strasbourg och höstens första session första session med Europaparlamentet. Frågan om Strasbourg är i särklass den mest vanliga fråga som jag möter kring EU. När ska ni sluta resa till Strasbourg? fick jag som fråga senast i fredags.
Efter att ha rest i närmare 7 timmar när jag kommer fram är det en fråga även jag ställer mig, utan att ha något egentligt svar. För att parlamentet ska sluta sammanträda i Strasbourg, och det vill en mycket klar majoritet av parlamentets ledamöter, krävs en enhällighet mellan alla de 27 medlemsstaterna. I grunden är det inget större problem att få med sig de 26 men den 27 medlemsstaten är desto svårare. Men det är att göra det för lätt för sig att göra detta bara till en fråga om fransk prestige. Så är det nog inte.
Strasbourg kom att bli Europarådets mötesplats efter andra världskriget, när Europarådet etablerade i stor utsträckning genom den vision som Churchill efter kriget etablerade om vikten av att de två stora europeiska kulturnationerna Tyskland och Frankrike kunde försonas och enas som en förutsättning för framtida fred i Europa. Tänker man tillbaka på det hat och den vrede som måste ha präglat människornas syn på varandra över gränserna är det en fantastisk skapelse, och när kol- och stålunionen etablerades 1952, bara sju år efter andra världskriget, var det en desto större. Det var ett Europa bokstavligen och bildligen i ruiner, med en krigföring och grymheter mot civila som sätter mördandet och terrorn i Irak idag i ett vidare geografiskt och historiskt perspektiv. Det vi inte kan förstå där i dag var en verklighet i vårt Europa.
I stort sett alla i det Europa som drogs in i världskriget hade stupade söner och döttrar, dödade syskon, saknade barn och familjer som gått under i bombningar som helt och fullt förde in civilbefolkningen i kriget. Det var självklart traumatiska sår i en omfattning som vi i dag inte kan se någon motsvarighet till. Mitt i denna konflikts centrum låg och ligger Strasbourg. Och där var inte hatet mindre. Det hotell som jag bor på i Strasbourg kom att bli det hotell som var först med att ta emot tyska gäster eftersom inga andra ville göra det och skälet till att de vågade göra det var att den judiska ägarfamiljen inte av någon kunde anses vara tyska kollaboratörer.
På det viset är Strasbourg en symbol för den gamla konflikt som kom att slita sönder Europa under århundraden men har också blivit en symbol för att EU också kom att bildas som en försoningsprocess mellan Tyskland och Frankrike. Både krigen och försoningsprocessen ger starka och känslomässiga minnen där Strasbourg också bidrar med en stolthet över att man kunde överbrygga och man kunde försonas och starta en ny europeisk historia. Det gör det inte bättre eller vettigare att hela parlamentet ska vara en vecka i månaden i Strasbourg men det är ett uttryck för att det inte bara handlar om fransk gloire utan också om en stolthet och lite känsla av äganderätt till EU-projektet.
Det är lite lättare att ha respekt för den hållningen men den understryker samtidigt att det finns en symbolisk vikt i att flytta från Strasbourg. Det är vare sig de första medlemmarna eller någon annan som har mer äganderätt till EU än någon annan. EU har kommit att bli något mycket mer än en försoning mellan Frankrike och Tyskland. Och den framtiden behöver bejakas genom att lämna denna del av Europas historia med respekt istället för att leva med den i frustration.
== 1-1 kan bli minus 29 ==
I måndagskväll debatterade jag mitt yttrande om http://www.europarl.europa.eu/sides/getDoc.do?pubRef=-//EP//NONSGML+REPORT+A6-2007-0273+0+DOC+WORD+V0//SV bättre och enklare europeisk lagstiftning som är en del i ett större paket för att driva på om en mindre administrativ börda och enklare regler.
En viktig sak att alltid komma ihåg att när vi har gemensam lagstiftning innebär det också alltid reduceringen av 27 nationella regelverk, eller egentligen 30 eftersom även Norge, Liechtenstein och Island ingår i det ekonomiska samarbetet. När en ny gemensam regel ersätter en nationell regel innebär det därför att 1-1 blir -29. Och det är i sig en betydande regelförenkling. För småföretagare och för enskilda medborgare så är det självfallet en enorm förbättring att vi inte har ett regelverk som är olika i varje land i ett Europa där gränser spelar mindre och mindre roll för företagande och människor. Och det är den stora framgången med den inre marknaden.
== Mindre och enklare lagstiftning bra för alla==
Likväl finns det mycket att göra. Många regler och lagar är likväl antingen överflödiga eller onödigt byråkratiska. EU har också antagit ett mål att till 2012 minska småföretagens regelbörda med 25 %. Det är ett viktigt mål, inte bara för att motverka byråkrati utan också för att underlätta för småföretag att utvecklas och växa över gränserna. Det är den dimensionen som i dag saknas på den inre marknaden. De stora företagen finner ett regelsystem som är rätt väl anpassat till dem och som de rätt enkelt kan hantera, men det är svårare för små företag.
I den rapport som parlamentet antog på tisdagen har jag fått igenom krav på en årlig uppföljning av kommissionens arbete för att minska småföretagens administrativa börda samt att självreglering och ömsesidigt erkännande ska vara relevanta alternativ till lagstiftning. Jag fick också stöd för att parlamentet uppmanar kommissionen att dra tillbaka lagstiftning som inte är förenlig med Lissabonprocessen, något som kommissionen faktiskt har gjort en gång när man drog tillbaka 68 liggande förslag. Ett annat förslag som jag fick stöd för är att lagstiftning bör ha så kallade sunset klausuler, vilket innebär att den antingen måste omprövas när bäst före tiden har gått ut eller upphöra att gälla. På det viset läggs inte automatiskt ny lagstiftning på gammal utan någon som helst prövning.
== Mer makt mot bullbyråkrater och andra byråkrater!==
På mitt förslag uttalade sig också parlamentet för en bullbaksregel med innebörden att medborgarna ska kunna vidta åtgärder mot nationella eller lokala myndigheter som förvränger eller tynger ner EU-lagstiftning med egna ytterligare regler. Det var vad som hände när en ivrig hälsovårdsnämnd i Småland förklarade att bullbak på daghem och i kyrkliga föreningar inte var förenligt med EU´s livsmedelsnormer. Så var det inte alls, där finns till och med tydliga undantag för när man inte tillagar livsmedel i professionell verksamhet, men nämnden ville lite mer. Med mitt förslag ska medborgarna kunna sätta motkraft mot sådan byråkrati, genom att föra talan mot regelförvärring.
== Höstens viktiga frågor ==
Under den kommande hösten kommer mycket av mitt arbete att kretsa kring uppföljningen av det sjunde forskningsprogrammet och dess regelverk, som jag ansvarar för. European Institute of Technology och den europeiska forskningsrådets utveckling är två andra frågor som hänger samman med detta. När det gäller EIT hoppas jag att det ska få en utformning som inte konkurrerar med andra existerande institut men som kan bidra till vetenskapskluster i Sverige kring telekom, transport och biomedicin.
Vidare har vi frågan om Solvency II som handlar om den inre marknadens grundläggande försäkrringslagstiftning.
Vidare kommer frågorna om energipolitiken och den reviderade telekomlagstiftningen att stå i centrum för mitt arbete. De har det gemensamt att de båda ytterst handlar om konkurrensfrågor men när det gäller energifrågorna också om hur vi förhåller oss till Ryssland och den ryska energipolitikens inriktning på att bygga upp en monopoliserad distribution. Det är mot den bakgrunden som jag menar att det är viktigt med det som kallas unbundling det vill säga separation av produktion och distribution.
På den punkten uppnådde jag stöd i våras från parlamentet när det gäller bredband och vi lyckades tillsammans med andra få stöd för unbundling som princip också i energisektorn. Nu återstår inom dessa två områden lagstiftning som kommer att presenteras i slutet av september eller i början av oktober.
Det innebär också att konkurrensfrågorna kommer att vara avgörande viktiga frågor som svävar över en lång rad andra frågor.. Den franske presidenten Nikolas Sarkozy ifrågasatte i början av sommaren vad konkurrensen har gett Europa, något som jag kommenterade i några artiklar, bland annat i Financial Times http://www.gunnar.moderat.se/?use=artikel&id=365 .Nu kommer European Enterprise Institut där jag är co-chairman att på tisdag presentera en skrift av Johnny Munkhammar om vad konkurrensen har gjort för Europa.
Jag hoppas också att i samband med behandlingen av 2006 års konkurrensrapport kunna utveckla detta ytterligare.
Sedan är min förhoppning att vi på något sätt ska få till stånd ett institut för upplysning om kommunismens offer, som ett led i att föra en del av Europas historia vidare till nya generationer för att på det viset också värna demokratin mot dess framtida fiender.
Och så har vi självfallet fördraget som steg för steg kommer att utvecklas och rimligtvis komma på plats, kanske så att det ratificeras under 2008 av medlemsstaterna och träder i kraft under våren 2009, kanske då också med konsekvenser för formen av det svenska ordförandeskapet.
== Försvarsfrågan ==
Mikael Odenbergs avgång som försvarsminister i onsdags sätter försvarspolitiken i fokus på ett sätt som vi inte sett på länge. Kanske är det så att vi alltför mycket lever i den gamla världsbild som präglades av Sovjetunionen och det kalla kriget för att kunna föra en diskussion om vår tids förutsättningar. Det måste bli både försvarsberedningens och försvarsdebattens uppgift att ändra på det, inte budgetpolitiken.
Det är en komplicerad och fragmenterad värld vi lever i och där säkerhet och skydd för det öppna samhället måste upprätthållas. Hoten är många. Economist redovisar i veckan http://www.economist.com/world/europe/displaystory.cfm?story_id=9769189 skeendet när tyska polis slog till mot misstänkta terrorister som planerade mycket omfattande terrordåd och när den danska polisen gjorde motsvarande sak i Danmark. I Sverige vet vi att terrorister av olika grupperingar valt att upprätthålla sig med de uppehållstillstånd de har fått. Allt detta är ett uttryck för hur globaliseringen gör konflikter gränslösa och utan beroende till geografin och rummets begränsningar.
Deras förberedelser till attacker, var än målen är, är ett led i en krigföring som riktar sig mot fria och demokratiska samhällssystem. Det som sker i Irak, Afghanistan, Sudan eller Somalia skiljer sig inte från detta, ej heller den öppna aggressionspolitik Iran bedriver och den destabiliseringspolitik som Syrien genomför gentemot Libanon. Den konflikt som finns under ytan och som regelbundet tar sig våldets uttryck i Egypten eller i Saudiarabien är andra exempel på en konflikt som tar sig många uttryck men som har en gemensam nämnare och den är att har en global inriktning.
Samtidigt ser vi ett allt starkare Kina träda fram som en stormakt med sikte inte minst på Afrika. Ryssland går allt längre bort från den demokratisering som en gång Jeltsin inledde och definierar allt tydligare politiska mål i sin och i vår närhet. Den internationella ordning som kommer att prägla hur världen hanterar dessa oroskonflikter beror i mycket stor utsträckning av i vilken mån Europa och EU kan agera internationellt med allt det som kallas soft power. I det ingår handel, bistånd men också en militär förmåga att bidra till fred och säkerhet. I 2004 års försvarsberedning var alla överens om vikten av att denna förmåga höjdes. Den är för liten och den kommer att behöva vara väsentligt större.
Den kommer för Sveriges del ställa krav på att vi har förband som kan markera närvaro och värna svenska gränser, inte bara i de tider vi ser i dag utan också under tuffare tider, inte minst för att undvika att tiderna i vår närhet blir tuffare och präglade av andras villkor.
Vi kommer att behöva förband som kan närvara och agera i olika delar av världen. Det kommer att innebära att svensk militär är insatt i regelrätta militära operationer, inte på övningsfältet utan i en skarp verklighet där utrustning och vapenförmåga kan avgöra liv och död för svenska soldater. Det är på många sätt en svårare utmaning än den som det kalla kriget innebar. Då behövde vi aldrig använda vår militära förmåga, det räckte att den fanns och att den hade tillräckligt förtroende. Och då var dess uppgift entydig.
Så är det inte i dag, uppgifterna är mångfaldiga med en verklighet som ställer skarpa krav. Den kräver utbildning, organisation, befäl, rotation. Och den kräver materiell. Det är nämligen militär materiell som gör militära förband. Och i den tid vi lever i är militär materiell inte i första hand gevär och kängor som lätt kan köpas från hyllan, det finns mycket annat som kan köpas från hyllan, men det är framförallt avancerad militär utrustning som utvecklas ständigt, som om den ligger på hyllan blir föråldrad och som ständigt kräver en investering i forskning och utveckling. Det gäller när svensk försvarsindustri säljer avancerad utrustning, det sker inte från hyllan utan genom samarbetsprojekt och gemensam utveckling med köparna. Och det gäller oss.
I dag har vi för liten förmåga. I framtiden kommer det finnas ett större tryck på vår förmåga även i närområdet samtidigt som behovet av internationella insatser i europeisk form kommer att växa om inte den internationella ordningen ska skapas av makter som Ryssland och Kina mer än Europa och USA. Minskade materiell anslag i en större omfattning innebär minskad militär förmåga av det enkla skälet att det är den militära materielen som ger den militära förmågan. Det bör stå klart när vi diskuterar försvarets framtid. Och det gissar jag att vi kommer att göra.
Hälsningar,
Gunnar
==================================
För mer information: http://gunnar.moderat.se
För att avbeställa din prenumeration skriver du i ett mail till listserv@listserv.moderat.se:
signoff friekonomi
Mail om avbeställning måste skickas från den adress du prenumererar till.