Nyhetsbrevet Frihetens värden 2007-10-08
Kära läsare,
I detta brev lite kort om socialdemokratins tillkortakommanden i Sverige och i Europa, politikens förflutna landskap, förvarspolitikens nya roll, Sveriges representation i Europaparlamentet och kommande arbete kring insättningsgarantier och WTO ==
== Jobben var en nackdel för Sahlin ==
Det allra mest remarkabla med gårdagens TV-debatt mellan Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin var att valet av jobben som ett tema ansågs vara olyckligt för Sahlin, vilket det också visade sig vara. Det säger något om socialdemokratins utveckling att man under så lång tid i regeringsställning och nu i opposition har så lite att göra och säga när det gäller jobben.
De har många synpunkter på ersättningsnivåer när man inte har jobb eller när man inte är på jobbet, men man har som parti ingen politik för de nya jobben. Under lång tid kunde socialdemokratin leva med en stark och existerande svensk industri som beroende på konjunktur levererade sysselsättning och man försökte göra konjunkturella överbryggningar och åtgärdspolitik när konjunkturen ledde till vikande sysselsättning. Det var som årtiondens lek med en sysselsättningsmaskin som inte behövde reformer och inte behövde fokus på den enskilde företagaren.
Den sysselsättningsutveckling som vi nu ser är betydande och till en betydande del beroende på konjunkturen och till en mindre men nog så viktig del på åtgärder som alliansregeringen har genomfört. Men när det sägs ska man komma ihåg att den goda konjunkturen inte gav nya jobb i någon större omfattning under Göran Perssons och Mona Sahlins regering. I slutet av deras senaste mandatperiod var jobben färre än när den började, trots en betydande lång högkonjunktur.
Det innehåller en lärdom för alla. Nya jobb växer inte längre fram automatiskt med konjunkturen. De kräver en insats för att förändra och förbättra den enskilde företagarens och det enskilda företagets beslutssituation på en arbetsmarknad som är långt mycket mer mångfacetterad än den traditionella industrialismens. Magnus Henrekson och Mikael Stenkula presenterade för någon tid sedan en bok om entreprenörskap som rekommenderas och som just lyfter fram den nyskapande dimensionen som kommer att krävas för att i längden skapa nya marknader, nya produkter och nya jobb.
Så den gamla modellen att gasa och bromsa konjunkturen, som aldrig riktigt fungerade eftersom man gasade för sent och bromsade för sent, håller inte längre när näringslivet är mer än ett antal begränsade stora oc stabila industrier som bara marginellt påverkas av global konkurrens. Ska man långsiktigt pressa ner arbetslösheten från fortfarande mycket höga nivåer krävs det en förståelse för hur jobben växer fram. Den saknade Mona Sahlin i går och därför kom hon att tala om dem som har jobb snarare om de nya jobben. I den delen gjorde hon om Göran Perssons misstag inför valrörelsen 2006 och det verkar inte som om hon har något utrymme för att förändra detta.
I Tyskland ser vi nu hur den traditionella vänstern inom socialdemokratin med fackets hjälp försöker vrida även Schröders reformpolitik tillbaka ett varv. Sådant är kraven från socialistiska väljare och den fackliga rörelsen och de kraven växer sig mycket starka om man inte kan uppvisa någon annan tydlig agenda. Sahlin löper risken att leda den demodernisering av socialdemokraterna snarare än en modernisering om hon inte kan behärska frågan om jobben bättre än i går.
Helgen var ingen bra dag för socialdemokratin i Tyskland heller, av just dessa skäl, och den innebar för Labour i Storbritannien ett betydande nederlag när det planerade och i praktiken utlovade nyvalet ställdes in av det enkla skälet att Brown inte vågade syna sina egna möjligheter och i risken av att efter 10 år som väntande på premiärministerposten bara skulle få uppleva den under fyra månader. Han sköt sig själv i foten genom att låta spekulationerna om nyval växa fram och sedan på lördagen ta luften ur dem, och sig själv. och Economist uttrycker det som att han högg sig själv i ryggen så kanske det var. Resultatet är att Conservatives som stärkte sig under sin partikonferens nu står ännu starkare trots att de för bara några dagar sedan syntes rätt svaga, och David Cameron, som för en tid sedan började se ut som en förlorare, är nu en vinnare. Så snabbt kan politiken förändras och det var vad som skedde nu. Inte helt utan bekymmer när det gäller fördragsprocessen.
Nu blir det förmodligen inte nyval förrän 2009, vilket kommer att påverka den brittiska ratificeringsprocessen av ett nytt fördrag. Om Brown hade utlyst nyval nu hade han kunnat hävda att han vid seger också fått ett mandat att föra fördragsfrågan vidare så som han planerat. Det blir nu svårt. Inte minst eftersom den konservativa oppositionen fokuserar sig helt på kravet på en folkomröstning för att den vägen kunna säga nej till fördraget, osäkert vad de nu vill säga ja till och säga nej till.
I Frankrike är socialdemokratin i det närmaste inte existerande. Efter Nikolas Sarkozys utnämningar av utrikesminister och chef för internationella valutafonden finns bara kvar de inom socialistpartiet som förlorade presidentvalet eftersom de inte ansågs vara ett alternativ.
I Spanien, Storbritannien och Portugal återfinner vi socialdemokratiska regeringar, men det är inte lätt att spåra en egen agenda. I Spanien vilar man på de reformer som PP-regeringen införde, i Portugal försvarar man regleringar som gett Portugal en ekonomi som tillhör de sämre i Europa. Det finns inget socialistiskt ljus att finna i det som ibland fortfarande kallas det gamla Europa. Valresultatet i Ukraina gav stöd för en reformvänlig politik med riktning mot Europa och bort från gamla tiders maktutövning. Det är nog inte lätt att finna en glad socialist i dessa dagar, än svårare är det att finna någon som kan formulera en trovärdig agenda för den tid vi lever i. Det är slående hur uttryckssätten och kraven på politiken, Storbritannien undantaget, tillhör 1970-talets politiska miljö.
För någon vecka sedan var jag på Conservatives partikonferens och talade till den grupp inom partiet som är uttalade Europavänner. Även om motståndet mot Europa och EU inte är så stort och dominerande som det verkar inom partiet är det likväl en liten men engagerad grupp som står upp för Europa. Men genomgående där liksom i övriga Europa är att den politiska debatten så utpräglat relaterar sig till en tid som var. Det är tiden efter det kalla kriget, tiden efter Sovjeteran eller tiden efter industrialismen. Det innebär också att begrepp och analyser bygger på gamla referenser. I mitt anförande beskrev jag just detta så här:
== Att sitta fast politikens förflutna landskap, ur anförande i Blackpool ==
It is sometimes said that generals plan for the last war. That can certainly be true. So much of our minds and knowledge, not to mention fantasy and creativity, are based on what we know, references we understand and structures that we can manage.
We remember what has happened, although we tend to ignore what has not happened, and we have made our experiences and learned from what has happened. The past has delivered the present and it is the past that we have been able to analyze and to learn from, much more than from the present. This because we do not now where we are or where we are heading as we are in the middle of the change, without having the perspective of time making things easier to understand. .
.But the problem with political perceptions based on history is that they do tell us where we have come from, and hopefully also why, but they do not tell us where we currently are heading. They do not reveal where we will be in the future, just as they do not tell us how to get there. As Alice in Wonderland learned from the rabbit, if you dont now where you want to go, it doesnt matter which way to take.
If generals plan for their last war, I think it is fair to say that politicians discuss the future on based on their perceptions of the past far too much and far too little based on the understanding of the present and, consequently, very little based on the perceptions of the future.
We talk about the post-Soviet era, the post-cold war world. We do discuss post-industrialism and post-modernism but more seldom do we use the concepts of ante instead of post, pre or at least the present. So much of world politics is based on the perception of what is post, and so little about the ante, the present and even less about the future. In a time when our societies are changing more rapidly than ever and a new reality emerges globally, this is not relevant if we are to manage the challenges we are facing.
Detta fenomen, att vara fångad av politikens förflutna landskap så att man inte orkar använda erfarenheter och kunskaper i den nya tidens sammanhang är mer än något annat den europeiska vänsterns problem, men det är en utmaning för oss alla.
== De nya kraven på säkerhetspolitiken och försvarspolitikens nya roll ==
Det gäller i allra högsta grad hur vi ska förstå och tolka hoten mot vår säkerhet i vår tid. Det är mindre meningsfullt att diskutera dem inom ramen för hur vi upplever tiden efter Sovjetunionen och invasionshotet och mer inom ramen för ett Ryssland som söker utveckla mjuk makt, påverkan och hot mot sin omvärld i en utsträckning som motsvarar hur den inrikespolitiken i Ryssland utvecklas. Och på samma sätt är det den totalitära islam med sina hot som präglar vår tid, Kinas utveckling mot att bedriva inflytelsepolitik bortom sina egna gränser, i Afrika och i Asien i sin helhet. Det amerikanska beroendet till Kina för att hantera Nordkoreafrågan är ett exempel på detta, svårigheterna att hantera Iran tillsammans med Kina ett annat, Kosovoproblemet med Ryssland ett tredje.
Den som tror att detta är en bekymmersfri värld tror fel, även om man gör det utifrån svenskt perspektiv. Dels därför att vi har svensk trupp i Afghanistan, Kosovo och snart i Tchad, men också för att skälet vi har det är att det ligger i våra svenska intressen att vara där, därför att alternativet till en europeisk närvaro är en politik som riskerar att göra förtrycket till legio och internationellt accepterat. Och den som tror att inflytandepolitik och politiska påtryckningar bara sker i andra delar av världen än i Europa tror fel. Det är bara att tänka på ryska påtryckningar på Estland, Georgien, Polen, Litauen, hoten mot Tjeckien och Polen och mordet av en tidigare rysk men nu brittisk medborgare i London för ett år sedan.
I det perspektivet är Europas förmåga att utveckla både mjuk kraft och hård militär kraft avgörande. Det är viktigt att vi kan bejaka ett Ukraina som vänder sig västerut. Det är viktigt att Turkiet kan få medlemskap om man uppfyller kraven. Det är viktigt att vi kan utveckla en energipolitik som är europeisk och som inte lätt bryts sönder genom bilaterala förhandlingar.
Det är viktigt att vi kan ha militär närvaro där barbariet sliter sönder samhällen, av moraliska och humanitära skäl lika väl som av säkerhetspolitiska. I Kongo pågår nu en epidemi av grova och brutala våldtäkter som ställer krav på civiliserade samhällen att göra något. I Darfur sker samma sak.
Den svenska försvarsdebatten måste föras utifrån både de nya hot, inte de gamla och icke existerande, som vi möter här men också utifrån de hot som påverkar vår säkerhet i andra delar av världen och som till sin natur kan knäcka en internationell världsordning där demokrati och mänskliga rättigheter ligger i botten.
Det svenska försvaret använder vi för att skapa säkerhet i vår del av världen, och det kommer att som försvarsberedningen 2004 konstaterade kräva en bred grundläggande förmåga, men också för att genom internationella insatser bidra till att hävda fred och stabilitet i de delar av världen där vi i globaliseringens tid ser ett ansvar men också hot som också riktas mot oss.
Det är en av de viktigaste biståndspolitiska insatserna vi kan göra, att bidra till att våldet och barbariet upphör, att det finns en grund för mänsklig utveckling. Det är mot den bakgrunden rimligt att vi finansierar internationella operationer med biståndsanslaget. De uppfyller samma syfte som traditionellt bistånd och de är intimt förknippade med svenska biståndsinsatsers förutsättningar även i övrigt. Annars löper vi risken att det svenska försvaret blir mindre ju mer vi använder det samtidigt som vi inte kan bidra där vi behövs som allra mest.
I förra veckan blev det klart i Europaparlamentets konstitutionella utskott att parlamentet i denna vecka kommer att ta ställning
till ett förslag när det gäller fördelningen mellan de olika länderna av säten i parlamentet kommer att innebära att Sverige får ytterligare två platser, istället för 18 som skulle vara fallet enligt Nice-fördraget efter 2009 blir det då 20 platser. Blir det så är det med en viss stolthet och glädje jag ser det bli verklighet.
Det har inte varit självklart att parlamentet skulle hamna på denna linje som innebär att vi tillämpar proportionalitet mellan ett tak för antal ledamöter på 96 och ett golv på 6. Andra förslag har funnits, dels att bara behålla Nice-fördragets representation, som dock på grund av befolkningstillväxt har blivit ännu mer fel, dels att tillämpa en d´Hondt kalkyl innebärande att de stora länderna skulle få väsentligt mer och de mellanstora typ Sverige väsentligt mindre.
I de förberedande diskussioner som parlamentets rapportörer har haft har jag drivit frågan om proportionalitet gentemot EPP-ED gruppens rapportör i denna fråga tillsammans med andra inom gruppen som följer fördragsarbetet. Det är självfallet så att det inte kunde ha gått att få fram det förslaget om det inte fanns resonans för det bland fler men självklart var det inte. Under de senaste veckorna har det också ifrågasatts, inte minst från de stora nationella delegationerna men till slut togs det ändringsförslag som skulle ha drabbat bland annat Sverige bort och beslutet blev ett förslag som innebär 20 mandat för Sverige. Det var sannerligen inte självklart att det skulle gå så.
Nu får vi se när det röstas på torsdag i plenum. Något ändringsförslag kommer då att dyka upp och vi får se. Men blir detta förslag parlamentets kommer det med all säkerhet också bli regeringskonferensens och då reparerar vi slutligt Göran Perssons usla förhandling från Nice.
Under den kommande veckan kommer jag för övrigt att arbeta med frågan om insättningsgarantier som kommer att diskuteras i Ekonomiska utskottet, där jag lagt ett antal ändringsförslag som innebär att kraven på olika banker från olika länder bör harmoniseras för att inte snedvrida konkurrensvillkor när banker etablerar sig över gränserna. I dag måndag blir en första diskussion och mina ändringsförslag kommer att finnas för läsning på min webbsida senare i dag.
I dag kommer jag också i Ekonomiska utskottet presentera en rapport om EU inför reformarbetet av WTO där jag föreslår åtgärder som innebär att frågor om statsstöd och snedvridande konkurrens ska kunna hanteras kraftfullare av ett starkare sekretariat samt ett starkare sekretariat ska ge de mindre och fattigare länderna ett bättre stöd.
== Arbetsrätt, Gallileo, EFI samt stockholmare i stan ==
Därefter blir det på onsdag diskussion om EU, arbetsrätt och så kallad flexicurity i min arbetsgrupp som förbereder besluten i plenum.
Frågan om Galileo, det europeiska rymdprojektet som riskerar att mer bli en kostnad än ett kommersiellt projekt kommer att diskuteras inom ramen för budgeten 2008, där min uppfattning är att kommissionen måste visa att det kan bli kommersiellt innan pengar kan beviljas samt att inga pengar får komma från forskningsanslaget till detta industriprojekt. Innan dess bör ingen omfördelning ske från andra områden eftersom det handlar om pengar som annars skulle återföras till medlemsstaterna.
På tisdag har European Friends of Israel ett större engagemang för att inviga att vi nu etablerar ett kontor i Bryssel. EFI samlar nu ett betydande antal parlamentariker i Europaparlamentet och i de nationella parlamenten.
Och i kväll möte med bland annat Kristina Axén-Olin, Ulf Kristersson och Per Unckel som i sin egenskap av Stockholmare ska göra Bryssel osäkert några dagar. Jag kan tänka mig vi bland annat berör några forskningsfrågor som kan bidra till att sätta Sverige ännu lite mer i centrum för europeisk forskning. Inom parentes kan vi nu notera att när Nobelpriset i medicin i dag delades ut gick det till tre européer varav två har blivit amerikanska medborgare. Det visar något på attraktionskraften i amerikansk forskning och ett underskott i Europa.
Hälsningar,
Gunnar