Nyhetsbrevet Frihetens värden 2005-02-07
Kära läsare,
Det är svårt att inleda ett brev av detta slag utan att beröra det den tragedi som i ett annat land på andra sidan jorden slog in mot den svenska samhället på annandagen. Vi kommer att leva med följderna av flodvågskatastrofen under lång tid. Den utsatte och utsätter det svenska samhället för en granskning av hur vi klarar av kriser i situationer där verkligheten inte tillåter några bortförklaringar. Tusentals svenskar kommer att leva med dess tragedier så nära inpå som en saknad och bortgången familjemedlem är.
Ingen kan känna att det svenska samhället klarade av påfrestningen bra. Vi kan däremot glädjas åt de insatser som enskilda och handlingskraftiga människor både här och på stränderna i Thailand genomfört liksom den vilja att hjälpa som präglat Sverige sedan den olyckliga annandagen.
Ett skäl till varför vårt samhälle inte klarade uppgiften tillräckligt väl var att alltför många undvek att ta ansvar. Den socialdemokratiska apparaten kring Persson har nästan blivit övertydlig i sin flykt från ansvar. Än var det ambassadören som inte hade rapporterat, än var det faxarna som inte sköttes, än var det ingen som informerade och ibland var det UD som misskötte sig och till sist var det kungen som måste drabbas av en bannbulla för att han konstaterade det uppenbara att det ibland är bättre att agera än att inte göra det.
== Undanflykterna visar att man inte tog det ansvar man har ==
För regeringen Persson har denna tid av undanflykter gjort ont värre. Vad de nämligen har sagt genom sina undanflykter är att de inte tog det ansvar de har utan förväntade sig att någon annan skulle göra det. Däri ligger en stor del av förklaringen till varför reaktionerna blev så sena. Det var hela tiden någon annan som borde ta ansvar, inte regeringen. Det är inte bara en efterhandskonstruktion utan en beskrivning av hur de resonerade och agerade.
Så blir det om man väljer att betrakta det som ligger utanför det normala som engångsföreteelser och därför avfärda krav på en förmåga att kunna möta även detta. . Däri ligger också skälet till att vi var så dåligt rustade att möta naturens krafter även i vårt eget land.
Skogsstormen drabbade många människors livsverk och försörjning. Den visade än en gång hur det går när vi skjuter verkligheten och dess krav ifrån oss med förhoppningen att även stormar som slår ut viktiga samhällsfunktioner tillhör gruppen engångsföreteelser. Det visade sig att så inte var fallet och det drabbar fortfarande människor som i veckor stått utan ström. Engångsföreteelser kanske inte upprepas men de följs av nya. Det är därför vi måste lära av dem. Det är ett ansvar mot dem som har drabbats och som i framtiden riskerar att göra det.
== Den medicinska vetenskapens framsteg i Örebro ==
Göran Perssons utnämning till medicine hedersdoktor vid Örebros universitet säger en del om socialdemokratins grepp över universitetsstyrelserna i landet, inte minst i Örebro där Ulf Larsson med kontor i Rosenbad är ordförande. Som symbol för tillståndet i svensk sjukvård är bilden av Göran Persson som medicine doktor kanske inte så dum. Men som symbol för ett fritt och oberoende vetenskapsliv påminner den mer om andra länder där statsministrar hyllas av universitet och forskare för sina stora insatser.
Det är nämligen svårt att se något samband mellan doktorshatten och Göran Perssons akademiska gärning eller långsiktiga insatser för vetenskapen i det svenska samhället. Den är ett tack för att regeringen i strid med högskolemyndigheten tilldelade tidigare Örebro Högskola universitetsstatus. Och på det viset är Örebros universitets beslut att tilldela statsministern ett hedersdoktorat ytterligare ett sorglustigt exempel på hur makt kan brukas för helt andra intressen än vad den är tilldelad för.
== Det finns viktigare uppgifter än att låta statliga myndigheter tilldela sig doktorsgrader ==
I förra veckan presenterade ordföranden i EU-kommissionen nystarten för Lissabonprocessen. Huvuddokumentet kan läsas här:
http://europa.eu.int/growthandjobs/pdf/COM2005_024_en.pdf
och en beskrivning av hur uppgifterna och ansvaret för att göra verklighet av arbetet med att göra Europa till världens mest konkurrenskraftiga ekonomi kan läsas här:
http://europa.eu.int/growthandjobs/pdf/SEC2005_192_en.pdf
Det är en inriktning av Lissabonprocessen som är ett bra steg. Mycket tydligt understryker man att konkurrenskraften måste ökas och att det därför krävs fokus på tillväxt och jobb eftersom detta är en förutsättning för en god miljö och regional sammanhållning. Som en ledtråd i alla de dokument som nu presenteras inom ramen för Lissabonprocessen, och som för övrigt kan hittas här: http://europa.eu.int/growthandjobs/index_en.htm går kraven på att fördjupa och utvidga den inre marknaden, öka konkurrensen och innovationstakten.
== Alla vill ha konkurrens tilsl man får det ==
Problemet för kommissionen och för Europa är att de flesta vill ha ökad konkurrens tills de är på väg att få den. Den i särklass viktigaste enskilda processen i arbetet på att göra Europa till världens mest konkurrenskraftiga kunskapsekonomi är tjänstedirektivet. Nära 70% av Europas ekonomi är tjänstesektor. Och kunskapsekonomin ligger i hög grad i tjänstesektorn.
Det är svårt att se hur Europa skall kunna bli en mer konkurrenskraftig ekonomi utan att öka konkurrensen i tjänstesektorn och det är svårt att se hur vi skall få den mest konkurrenskraftiga ekonomin utan att införa konkurrens inom kunskapssamhällets kärnområden utbildning, forskning och sjukvård – som dessutom ofta ligger inom ramen för offentliga verksamheter och monopol med tydligt avskärmade geografiska gränser. Tjänstesektorn som sådan är ofta nationell med en mängd olika handelshinder och barriärer.
Den är också dominerad av starka intresseorganisationer och välartikulerade politiska lobbyorganisationer. För många regeringar handlar det om att skydda den egna politiska maktens möjligheter att styra över energiföretag, offentliga bankverksamheter och just de kvalitetskrav som man vill ställa på olika typer av yrkesutövare förutom alla välfärdsverksamheter som man gärna vill ha en direkt politisk kontroll för att inte medborgarnas krav skall bli styrande.
== Den svenska regeringen är tjänstehandelns fiende nummer 1 ==
Den svenska regeringen tillhör denna grupp av regeringar och politiska aktörer. I nästan skrytartade former berömmer man sig över att ha stoppat olika förutsättningar för en ökad tjänstehandel. Och man gör det tillsammans med regeringar som berömmer sig av att vara de mest Europavänliga, som den tyska och den franska, men som i kortsiktighet väljer att prioritera egna särintressen. Resultatet blir undantag på undantag från en fri tjänstehandel.
Den svenska regeringen är stolt över att ha stoppat möjligheten att kunna verka över hela EU utan att ha ett dotterföretag eller juridisk person i det enskilda landet. Och man berömmer sig av att ha fört in offentliga verksamheter i ett undantag som skall leda till mindre konkurrens. Dessutom har fått igenom att utländska tjänsteföretag, utan att ha stationär verksamhet i Sverige, inte skall följa sitt hemlands regelverk utan Sveriges.
Det är som om ett svenskt företag som utför ett arkitektuppdrag i Köpenhamn med svenska medarbetare måste låta sina medarbetare arbeta under danska avtal och lagar. På det viset kan facket stoppa det mesta som verkar vara för svår konkurrens samtidigt som hindret för tjänstehandeln leder till större kostnader för det enskilda företaget. Och då lyckas man med det regeringen vill i praktiken, nämligen bekämpa en konkurrens som tvingar fram förnyelse och innovationer inom socialdemokratins hjärteområden, vare sig det gäller facklig makt eller den offentliga verksamhetens dominans över valfrihet och företagande.
Tjänstedirektivet har under lång tid lyfts fram som ett av de mest konkreta exemplen på en förändring som kan vitalisera europeisk ekonomi och ge konkret innehåll åt Lissabonprocessen. Det är dock inte direktivet som sådant oavsett innehåll – som är det viktiga utan de öppningar för ökad tjänstehand