Hoppa till innehåll

Frihetens värden om Kina och Ryssland. Och Europa.

Nyhetsbrevet Frihetens värden 2008-08-14
Kära läsare,
I detta brev något om olympiadens sken och den utmaning för Europa som Rysslands invasion i Georgien innebar.

== Allt är inte guld som glimmar =
Allting är inte vad det synes vara. En liten flicka som sjunger vid invigningen av de stora olympiska spelen behöver inte vara den som framträder http://www.aftonbladet.se/nyheter/article3093808.ab på scenen. Den kinesiska regimens iver att göra invigningen av de olympiska spelen och de fortsatta tävlingarna till ett perfekt arrangemang och god propaganda för landet tog sig ett avslöjande uttryck när man bytte ut den sjungande sjuåriga flickan mot en mimande nioårig som av värdarna ansågs vara vackrare. Det som synes är inte alltid det som är.
Kinas förhoppningar med de olympiska spelen i Peking http://en.beijing2008.cn/index.shtml
är just att uppnå en propagandaframgång för regimen, som döljer förtrycket och den brutalitet som präglar den kinesiska diktaturen till förmån för det ekonomiska under som den globala ekonomin och marknadsekonomisering har inneburit för landet. Det finns inget skäl motiverade inte en bojkott men väl att de som reser dit bör vara medvetna om hur en diktaturregim tänker.

== Spelen är diktaturens propagandatillfälle =
För Kinas roll i världen, och för den kinesiska regimens ställning, fyller spelen http://www.chinadaily.com.cn/ en viktig propagandaroll, som ställer frågor som förtryck av frihet och demokrati liksom förtryck av hela folkgrupper och nationer åt sidan. Det är förvånande hur lätt man lyckas med sitt bländverk när man läser olika ditresta besökares kommentarer. Att en diktatur lyckas skapa en perfekt ordning och en stor ceremoni säger inte så mycket om vare sig det kinesiska folkets själ, fredsvilja eller framtidssyn, däremot säger det något om diktaturens ekonomiska och politiska resurser. Allt är inte guld som glimmar och bakom fasaderna vilar i en diktatur och i ett slutet samhälle alltid en annan verklighet än den som värdarna vill att besökarna ska se.
När värdarna byter ut en liten flicka mot en annan avslöjar de inte bara något av den slutna diktaturens syn på den enskilda människan och propagandan utan också att de har problem med sitt eget förhållningssätt till verkligheten. Den internationella olympiska kommitténs företrädare avslöjade i sin tur den dumhet som värdlandet appellerar till när han hävdar att det är samma sak som när man låter bänka en spelare som inte är i form. Men det är inte samma sak som att söka försköna verkligheten efter perfektionistiska normer.
Att bänka en spelare är inte samma sak som att låta en spelare få äran och glansen för en annans prestation. En gör prestationen och en annan får äran för det. På det viset säger den utbytta flickan något om diktaturens syn på sanning och dess kultursyn. Människan är underordnad systemet och kan som individ snarast betraktas som en brist på perfektion.
== Hur lätt sanning och osanning flyter samman ==
I all sin enkelhet symboliserar denna lilla incident något om det typiska för varje diktatur, som alla har det gemensamt att de vill sätta bilden före verkligheten men också om det faktum att ett arrangemang av detta slag i en diktatur alltid är en propagandainsats för den sittande regimen och att det alltid finns alldeles för många som inte förmår se fasaden utan blir fångade av skenet.
Så var det i Berlin 1936 och så är det uppenbarligen för många i Peking 2008. Jag anser att det var tveksamt att förlägga spelen i Kina men när det en gång diskuterades men också att, när det väl var beslutat, att det ger möjligheter ur ett demokratiskt perspektiv som måste tas tillvara.
De kinesiska ledarna och det kinesiska samhället tvingas möta världen i en omfattning som gör det omöjligt att dölja verkligheten. OS-facklans resa genom världen blev ett nederlag för Kina i land efter land när det gällde hur medvetenheten om förtrycket i Kina växte fram. Och i grunden tror jag att spelen kommer bidra till ett ökat tryck på de kinesiska ledarna mot ökad öppenhet och mot att leva upp till de värden som präglar en modern civilisation. Problemet är om alltför många gäster rapporterar som om de har blivit imponerade av regimen snarare än av spelen och prestationerna.
Det är förvisso politikers ansvar att agera, och att se genom fasaderna, men det är också varje medborgares ansvar att se och förstå var frihet förtrycks och att framföra sin uppfattning om det. Det handlar inte om politik utan om moral. En bojkott hade varit fel men närvaron borde inte betyda bojkott av egna uppfattningar om förtryck. Det är glädjande att en del idrottsmän har insett det som andra verkar blunda för.
== Det kaukasiska kriget==
Det var förmodligen ingen tillfällighet att invigningen av de olympiska spelen kom att bli upptakten för ett krig i Kaukasus. Efter att nationalistiska flammor under en längre tid blivit allt större i Sydossetien tilltog också olika rebellgruppers bruk av vapen och beskjutning mot georgiska byar och förband.
Ett område på georgiskt territorium som i praktiken utvecklades mot laglöshet, där Ryssland genom militär närvaro och administrativa beslut som ryska pass till sydosseter, utvidgning av rysk rättstillämpning, importförbud för georgiska varor och samtidigt öppenhet för varor från Sydossetien är exempel på hur Ryssland sökt destabilisera, underminera och införliva. Och när denna laglöshet ledde till upptrappat våld mot georgier och georgiska institutioner trappades krisen inom Georgien upp och blev till en förevändning för ryska förband i beredskap att genomföra det som de under våren hade övat, att gå in i Sydossetien och i Georgien, liksom nu också Abchazien.
== Största bakslaget för förhoppningen om Ryssland sedan Sovjetunionens fall ==
Det blev det största bakslaget för förhoppningen om ett fredligt Ryssland sedan Sovjetunionen föll och ledningen i Moskva accepterade att ockuperade stater blev självständiga. Ryska påståenden om att det här gällde att skydda ryska medborgare är lika felaktiga som att hävda att kriget i Tjetjenien skulle handla om att skydda ryska medborgares liv. Och det ger i vilket fall som helst ingen legitimitet till inmarschen.
Närvaron av ryskspråkiga grupper ger inte Ryssland rätt att gå in i något annat land. Det ger inte heller interna konflikter. Vare sig etnisk rensning eller folkmord har varit för handen. Däremot har Ryssland stött sydossetiska rebellgrupper i strid med den regering som har det territoriella ansvaret över landet.
Det som Ryssland nu har gjort har man gjort med argument som kan användas gentemot andra länder och regioner. Precis som Nazityskland hänvisade till etniska gruppers behov av skydd för att annektera och ockupera och precis som Sovjetunionen ansåg man ha rätt att styra över sina grannars säkerhetspolitik och grundläggande förhållanden.
Ryska trupper liksom sydossetiska och abchaziska har de senaste dagarna rört sig fritt i Georgien, spärrat hamnar och vägar, plundrat och tillåtit plundring. Det är ytterligare grova övergrepp mot internationell rätt och en självständig nations suveränitet.
Den ryske utrikesministern Sergei Lavrovs uttalande i går vad gäller vad han ansåg som USA´s nödvändiga prioriteringar demonstrerar också detta förakt för en självständig stat: ”At some time it will be necessary to chose between supporting this virtual project( Georgien) and real partnership ( med Ryssland) ”. Ska man, enligt den ryska utrikesministern, ha ett bra förhållande med Ryssland ska man inte bry sig om ett litet lands rättigheter. Och Ryssland anser enligt Lavrov den georgiska staten vara ett virtuellt projekt. Så mycket för respekten och fredsälskandet.

== Vem som invaderar ett annat land är inte ointressant för förmågan att värna rätten ==
Det är mot den bakgrunden bekymmersamt att det nu finns en tendens http://euobserver.com/9/26605 bland europeiska politiker och diplomater att undvika både skuldfrågan och ansvarsfrågan för denna konflikt.
Det är sant att det primära målet under kriget var att uppnå eld-upphör och få slut på bombandet och dödandet. Ryssland hade ett totalt luftherravälde som ledde till att man på marken kunde agera hur som helst med överlägsna militära förband samtidigt som man också kunde bomba och bestraffa som man tyckte var lämpligt.
Men om vi vill upprätthålla internationell rätt och europeiska värden är det inte och får inte vara likgiltigt vem som överträder fundamentala regler som gäller respekten för självständiga och demokratiska länder. Det är inte likgiltigt att en stormakt anser sig ha rätt att marschera in i ett annat land för att där ordna upp sina affärer, bekämpa en demokratiskt vald regim och korrigera vad man anser vara en felaktig inriktning vad gäller utrikes- och säkerhetspolitik. Gör vi det till likgiltigt gör vi det till slut till likgiltigt att någon gör det.
Det franska ordförandeskapet http://ue2008.fr/webdav/site/PFUE/shared/import/0811_CAGRE_extraordinaire/Conclusions_du_Conseil_sur_la_situation_en_Georgie_FR.pdf berör r i sina slutsatser från sammanträdet med utrikesministrarna i går bara kraven på eldupphör och att uppnå den situation som rådde innan stridigheterna utbröt , inte de övergrepp av internationell rätt som ledde till kriget och som på nytt riskerar att underminera fredsarbetet.
Det är inte acceptabelt att Ryssland nu rör sig i Georgien med maktens rätt och verkställer de beslut man själv vill vad gäller att rensa ammunitionsförråd, utöva militär närvaro var man vill, stänga hamnar och blockera vägar. Det är heller inte vare sig acceptabelt eller likgiltigt att Ryssland genom militärt agerande försöker underordna sig andra länder och utöva veto vad gäller deras utrikes- och säkerhetspolitik.
Den svenska regeringenhttp://www.regeringen.se/sb/d/10826/a/109237 har genom både statsminister och utrikesminister under hela denna kris varit tydliga på denna punkt
Om Europa och EU nu accepterar oklarheter kring de krav som Ryssland måste leva upp till skapar man i själva verket ett utrymme och en legitimitet för Ryssland att agera på georgiskt territorium, må det vara Sydossetien, Abchazien eller andra delar av Georgien.

Genom det uttalande som George Bush http://www.whitehouse.gov/news/releases/2008/08/20080813.html gjorde i går skärps kraven på hur Ryssland nu ska leva upp till sina löften: Med hjälp av amerikansk militär ska Georgien få humanitärt bistånd via luft och sjövägar, med de krav det ställer på att lämna den georgiska infrastukturen fri och öppen, utan blockader och spärrar. Och i detta uttalande finns också ett tydligt fördömande av den ryska interventionen som sådan.
Vad som händer under de kommande dagarna och veckorna kommer vara avgörande för om världen kommer att få se en de facto situation där Sydossetien och Abchazien annekteras av Ryssland eller om dessa regioner blir föremål för internationell fredsövervakning och kontroll.

Nu måste kraven ställas hårt och tydligt på Ryssland att lämna Georgien. Annars kommer vi i Europa se hur gränser ritas om som en följd av militär aggression. Konsekvenserna av det skulle riskera bli många.

Under våren 2007 bedrev Ryssland en hård påtryckningspolitik gentemot Estland mot bakgrund av de oroligheter som då präglade framförallt situationen i Tallinn i samband med att en sovjetisk soldatstaty flyttades från centrum av staden till en kyrkogård.
Den estniska ambassaden i Moskva kom i praktiken att belägras utan att ryska myndigheter ingrep samtidigt som ryska uttalanden handlade om att skydda den ryska befolkningen i Estland från olika påstådda övergrepp.

== Georgien inte ensamt om påtryckningar från Ryssland ==

Då stannade påtryckningarna vid en lång rad olika cyberattacker som kunde spåras till Ryssland, vid en retorik som uttryckte en rysk syn på att man hade rättigheter i Estland samt upplopp mellan ryska grupper i Tallinn och estnisk polis, med både estnisk och rysk bakgrund.
Det som då skedde visade två olika saker. Den ena hur den mer nationalistiska tendensen i Ryssland leder till anspråk på politiken i andra länder med rysktalande befolkning, den andra att ryska företrädare inte är rädda för ett dåligt internationell rykte, snarare att man värnar om ett hotfullt rykte.

Under det gångna året har vi sett hur ryska påtryckningar har kommit att fortsätta. I Ukraina pågår ett maktspel som handlar om den gamla elitens intressen tillsammans med rika oligarker som dominerar energiproduktion och distribution. Den orangea revolutionen som gav en väg mot demokrati är sannerligen inte vunnen utan löper ständigt en risk att undermineras, just nu genom korruption och en konsekvent underminering av regeringen Tymosjenkos reformansträngningar och genom allt öppnare krav på att lägga sig under den gamla flottbasen Sevastopol under ryskt styre.

Från Kaukasus i öster, via Moldavien, Kosovo och Balkan genom Central-Europa och ytterst också till det baltiska området och Arktis har vi sett hur Ryssland allt tydligare har sökt etablera en rysk intressesfär i konflikt med europeisk integration och demokratiska värden.

= = En ny rysk intressesfär i Europa som handlar om nationalism istället för demokrati ==
Det har skett genom energipolitiken och dess påtryckningar liksom genom Gazproms målmedvetna investeringar i europeiska energiföretag i syfte att skapa en allt starkare kontroll över tillförseln av gas till Europa. Gasledningen på Östersjöns botten är ett led i dessa ansträngningar liksom köpet av halva det serbiska vattenfall tidigare i år, liksom en lång rad andra investeringar.
För några månader sedan skrev jag om denna utveckling i Dagens Nyheter
Allra tydligast har Rysslands agerande varit gentemot Georgien. Samtidigt som georgiska medborgare har förföljts och trakasserats i Ryssland har ryska myndigheter delat ut pass till medborgare i Sydossetien och Abchazien och också underställt dem rysk rätt och lagstiftning och möjligheter till fri handel och rörlighet inom Ryssland. Missiler har skjutits mot georgiskt territorium samtidigt som separatiströrelserna har fått stöd och militär träning genom ryska fredsbevarande styrkors försorg.

Detta var ett mönster som var tydligt redan för mer än ett år sedan och som har tilltagit i skärpa. Skälet till att den allmänna uppfattningen i Europa har varit att motsättningarna skulle förbli motsättningar och inte mer har varit uppfattningen att Ryssland inte skulle våga den politiska förlusten som en direkt militär operation skulle innebära.

Det tror jag är att fel förstå den ryska elitens tankelogik. Den är nationalistisk, auktoritär och i hög grad beroende av en fortsatt kontroll över energidistributionen till Europa. Den ser gärna att andra länder och ledare är rädda. Ryssland är i den bemärkelsen snarare rädd om sitt dåliga rykte än om sitt goda. Det stämmer väl överens med den maktkultur som är Putins och som också bidrar till att stärka hans ställning i Ryssland.

Nu ser vi hur en fri stat i praktiken ockuperas av ryska trupper i olika delar av sitt land. Det är helt säkert inte den ryska regimens tanke, -och nu talar vi om Putin – att det ska stanna vid detta.
Mer intressant för Ryssland än Sydossetien är Abchazien, där ryska förband har placerats de senaste dagarna, som ligger vid Svarta havet som i sin tur spelar en strategisk roll för Rysslands förmåga att kontrollera leveranser av gas till Europa. Och vid Svarta havet ligger den ryskspråkiga staden Sevastopol i Ukraina, där Ryssland har sin Svarta havsflotta. Under den gångna våren har det förts fram ryska krav på denna stad med hänvisning till gamla gränser före , som man säger ,Sovjettidens artificiella.

På Balkan ser vi i dag hur den politiska inriktningen har stärkts mot Europa men helt säkert kommer Ryssland att på olika sätt vilja utnyttja Kosovofrågan, som man nu har gjort i Georgien, till att legitimera sin politik gentemot andra länder, till exempel Moldavien och Transnistrien. Och så har vi andra delar av Europa där Ryssland stärker sina intressen och skärper sina anspråk.
Det finns inga omedelbara hot i det men det är ingen tillfällighet att antalet ryska överflygningar över Norge och Danmark har ökat i takt med att intresset för Arktis har ökat och att Ryssland har satt sin flagga på havsbotten i detta område. Det har mer sin grund i att Ryssland har ökat sin miltära förmåga och övningsverksamhet i vår del av Europa än direkta hot som sådana. Men det är likväl en förändring som måste noteras.

== En utmaning för svensk försvarsdebatt ==

Tron att militära hot måste förutsättas vara invasionshot mot ett land för tanken fel. Den fullskaliga invasionen var ett uttryck för det kalla krigets paradigm men är inte ett kriterium för vad som är militära hot. Det handlar mer om insikten att militär styrka och förmåga kan användas på så många andra sätt än till fullskaliga invasioner. De kan till exempel användas för att manifestera styrka, närvaro eller hot, eller till bestraffningsaktioner och att genom riktade militära operationer uppnå politiska mål. Då måste man inte ha så stora militära resurser, bara vilja att använda dem. Även sådant måste kunna bemötas. Och det bör påverka svensk säkerhetspolitik och svensk försvarsförmåga. Självfallet måste det påverka svensk försvarsdebatt.

Den bör utgå från vad vi måste kunna göra för att försvara vårt eget land mot hot av det slag som hör vår tid till men också från de krav som andra länder i vårt närområde har rätt att ställa på oss vad gäller vår förmåga att bidra till den gemensamma stabiliteten.

Det kalla krigets hot om invasionsanfall gjorde debatten om försvarets utformning enklare. Även om ett angrepp kändes avlägset fanns en klar och konkret bild av hotet och av hur ett anfall skulle ske. När riskerna och hoten är svårare att förutbestämma, samtidigt som de till sin definition i en fredlig del av Europa framstår som osannolika måste det handla om vår förmåga att möta militära hot.

Det ställer krav på en god förmåga att som försvarsberedningen påpekar skydda våra hamnar och storstäder vid kustnära områden, och där är amfibieförband som beredningen särskilt pekar ut en viktig förmåga, både på grund av rörlighet och på grund av miljön som sådan. Men det måste också handla om förmåga att både i Sverige, i alla delar av landet, och i internationella operationer skydda mot luftangrepp och missiler liksom mot väpnade förband som har stor eldkraft och skyddsförmåga., och att upprätthålla kontroll över områden som ska skyddas. Och den militära förmågan måste vi som sagt kunna utöva i alla delar svenskt luftvärn, reducera flygvapnet ytterligare, och minska befintlig pansarförmåga.

Det får inte vara karaktären på just nu befintliga internationella insatser som lägger den tankemässiga grunden för det svenska försvarets utformning de kommande 10 åren. Och även i internationella insatser kan skyddsbehovet av svenska förband vara av den arten att det behövs både pansar och flyg.

== Tydliga krav på Ryssland att lämna Georgien ==

Men det som nu är allra viktigast är att EU uppvisar en gemensam och tydlig front med de politiska markeringar som Rysslands agerande mot ett självständigt europeiskt land ställer krav på. Det innebär krav på att ryska trupper tas ur Georgien, att förhandlingar nu sker mellan parterna för att få till stånd en långsiktigt fredlig lösning och att internationella fredsstyrkor inom ramen för FN kan bidra till en stabilitet som inte hitintills varit möjlig.
Genom invasionen i Georgien har man visat att man är inte är beredd att leva efter de konventioner och regler som ligger till grund för europeiska länders samarbete. Europa måste agera därefter sa jag i ett uttalande i går:.http://www.epp-ed.eu/Press/showpr.asp?PRControlDocTypeID=1&PRControlID=7687&PRContentID=13375&PRContentLG=en

Så länge dessa övergrepp mot den internationella rättsordningen består måste det få konsekvenser för Ryssland och dess ledning. Europeiska unionen bör göra klart att förhandlingar om utvidgat samarbete mellan Ryssland och EU inte är möjliga så länge som Ryssland inte har dragit tillbaka de militära förband som nu har invaderat Georgien. Pågående samarbetsprojekt bör frysas till dess att trupperna dras tillbaka. Och helt naturligt måste Rysslands roll i Europarådet diskuteras.

Om Ryssland fortsätter sin offensiv och i praktiken delar upp det georgiska territoriet bör EU göra klart att det inte finns förutsättningar för att fullfölja planerna på olympiska spel 2014 i Sotchi nära den georgiska gränsen. Om de ryska ledarna inte bekymrar sig om sitt internationella rykte måste de få klart för sig att deras handlingar likväl får konsekvenser. Då får de anledning att bekymra sig om sitt rykte.

Hälsningar,

Gunnar