Nyhetsbrevet Frihetens värden 2007-04-20
Kära läsare,
I detta brev lite om Granada, Europa och Islam liksom om europeisk flyktingpolitik, den europeiska bredbandspolitiken, prisreglering av internationella mobilsamtal, franska valet samt rapporter om bättre lagstiftning och de finansiella tjänsternas utveckling, och om de svenska Palestinagruppernas legitimering av hatet mot Israel. Titta för övrigt gärna in på min blogg på hemsidan www.gunnar.moderat.se där det också finns färsk mobilfilm.
== Granada en europeisk historia ==
En gång fanns det en tanke på att Granada i Spanien skulle göras till europeisk huvudstad, det var under en tid då frågan om Europas enande skedde i andra former än dagens, och då spanska kungar ansåg att de hade en särskild roll i detta enhetsverk. Bortsett från alla skäl som låg till grund för de tankarna hade det haft sina poänger.
Granada är en vacker stad som kröns av den mäktiga fästningen Alhambra och var under 800 år centrum för en muslimsk civilisation i Europa och var i slutet det sista muslimska fästet innan morerna, efter att Muhammad XII kapitulerat och givit upp kontrollen över Granada till det spanska kungaparet Ferdinand och Isabella den 2 januari 1492, drevs ut från Spanien samma år som Columbus upptäckte Amerika.
Det säger något om hur historiens vingslag slår åt olika håll. Så länge in i Europas historia fanns det muslimska kungadömen i vår värld att européerna hann upptäcka en annan värld. Den nya världen kom att bli en tillflykt för inte minst för dem som sökte religionsfrihet i norra Europa samtidigt som det moriska fästets fall ledde till att den spanska judiska befolkningen genom ett kungligt beslut den 30 mars samma år fick välja mellan att konvertera sig till kristna eller finna andra platser att bosätta sig på.
Och Islam kom att bli en religion som utvecklades i en annan värld utanför Europa, och mestadels i konflikt, medan Amerika kom att bli en del av den europeiska världen och i modern tid våra närmaste allierade.
Den judiska befolkning som fördrevs tog till stora delar vägen till det Ottomanska Imperiet och där till platser som är dagens Rumänien, Balkan, Ungern där den 400 år senare utsattes för förintelsen i ett Europa som räddades av USA. Och i dag lever vi i en tid då en totalitär islamism, långt ifrån den toleranta civilisation som präglade Cordoba, Malaga och Granada är ett hot mot de demokratiska värden som präglar den västliga världen och som många vill tolka som en konflikt mellan oförenliga kulturer och civilisationer.
En lärdom av den moriska historien är att den inte bara bidrog till utvecklingen av europeisk kultur utan också stod för en öppenhet och vetenskapsinriktning som saknades i det Europa som tog tag i inkvisition och de religionskrig och förföljelser som blev en extra drivkraft för emigrationen till den nya världen.
Och tänker vi på Bartholomeinatten, Henrik av Navarra som ansåg att Paris kunde vara värt en mässa, 30-åriga kriget, Nordirland och krigen på Balkan ser vi att tolerans och öppenhet inte alltid följer religionens tänkta linjer. Lika lite som vi ska bortse från de hot som en totalitär islamism innebär, lika lite ska vi acceptera att fattigdom och förtryck i arabvärlden ska översättas till en konflikt mellan civilisationer. Frågan om Turkiets roll som en sekulär stat i Europa får en belysning ur detta historiska perspektiv liksom vikten av att inte låta extremerna bli utgångspunkten för hur civilisationer beskrivs.
== Europeisk flyktingpolitik ==
Men i Granada var jag inte för att diskutera europeisk historia utan för att tillsammans med kolleger i EPP-ED byrån och spanska företrädare under torsdagen och fredagen diskutera flykting- och immigrationsfrågor. I södra Spanien, i Andalusien, är det närheten till Nordafrika som definierar flyktingfrågan och dess strömmar. Motsvarande gäller för Malta, Kanarieöarna och för södra Italien. Tusentals människor riskerar livet för att över Medelhavets eller Atlantens vatten ta sig till Europa. De kommer från de delar av Afrika som slits sönder av inbördeskrig, som faller samman i fattigdom och där förtorkningen har urholkat möjligheterna till den försörjning som varit generationernas innan.
Det är en invandring som till sin karaktär är annorlunda än den som kommer till Sverige, där just nu antalet människor som kommer från Irak är betydande men samtidigt är hänvisade till att resa via de reguljära kommunikationer som finns. Så är det inte i Medelhavet. Och det skapar en för många länder svår situation i balansen mellan de humanitära kraven och de möjligheter man anser sig ha att ta emot.
De flyktingsströmmar som söker sig till Sverige är unionens och vi bör ha stöd av andra länder för att möta dem på samma sätt som det är en gemensam europeisk fråga hur vi hanterar de flyktingströmmar som präglar södra Europa. En reflektion som lätt glöms bort är att samtliga europeiska länder har haft stor nytta av invandring. Det har inneburit ny arbetskraft, ny kunskap och nytt företagande.
En del av den europeiska flyktingpolitikens problem är vår oförmåga att i dag ta emot människor från andra delar av världen. En annan är de skilda regler och definitioner som gäller. En tredje är de insatser vi kan göra för att göra att fler kan finna en framtid i det land där de lever i. Från Irak till Somalia. En fjärde är att etablera en konsekvens som förenar humanitetens och öppenhetens principer med fasthet när det gäller tillämpningen av vem som får och inte får komma.
Brister det i den konsekvensen kommer alltför många ha felaktiga föreställningar om möjligheterna att som flykting ta sig via Spanien, Malta, Italien eller Sverige till Europa. Och vare sig vi förmår att utveckla en europeisk flyktingpolitik som uppfyller dessa och andra kriterier så kommer detta vara en av de stora utmaningarna, därför att människor kommer att söka sig till en bättre framtid om de ser den på andra sidan gränsen.
Så gjorde emigranterna till USA, så gjorde de som en gång fördrevs från Spanien och så kommer människor på Afrikas Horn eller mellan Eufrats och Tigris floder göra, vare sig vi tycker de ska göra det eller ej. Och problemet kommer inte vara Europas utan rakt in i den svenska verkligheten i Haninge, Solna och Sundbyberg liksom i Luleå, Göteborg och Trelleborg. Vi behöver en europeisk flykting- och invandringspolitik.
== Amerikansk vapenlagstiftning ==
De senaste dagarna har tragedin i Virginia med 31 nerskjutna unga studenter dominerat över mycket annat. Ingen kan förhindra den mentala ohälsans oförutsebara konsekvenser. Det har vi sett prov på i Sverige. Och det är inte vapen som dödar utan det är människor. Men självfallet ökar risken om mentalt sjuka människor, eller djupt kriminella, lätt kan köpa tunga vapen. Economist har i artikeln America´s tragedy
http://www.economist.com/opinion/displaystory.cfm?story_id=9040170 reflektioner kring detta som är värda en läsning.
== Franska presidentkampanjen modernare än Frankrike =
Franska presidentvalet går mot sin slutet på början nu på söndag. Efter en första valomgång den 22 april går två kandidater vidare till en andra den sjätte maj. Medan Nicola Sarkozy lovar förändring och en rupture lovar Segolene Royal ett försvar och en utveckling av de reformer som gjort Frankrike till en ekonomi med låg tillväxt och stor statsskuld. Det är en ironi att i det land som man som allra mest talar om att slå vakt om den europeiska sociala modellen ser man de största problemen med arbetslöshet, segregation, utanförskap, växande xenofobi och protektionism.
Även här har Economist några läsvärda rader
http://www.economist.com/world/europe/displaystory.cfm?story_id=E1_JDQGQVV och den som vill ta del av huvudkandidaternas hemsidor kan göra det här http://www.sarkozy.fr/ och för Segolene Royals del här http://www.desirsdavenir.org/index_s.html . Om inte annat visar de att franska kampanjmakare har klarat moderniseringens krav när det gäller webb och Internet.
== Ett nytt fördrag som kan bli till ==
Om några månader lämnar det franska ordförandeskapet över till det portugisiska. Och det blir portugiserna som får kravet på sig att landa den regeringskonferens som ska leda till ett nytt fördrag om det ska finnas ett på plats till Europaparlamentsvalen 2009. Tyskarna kommer på det europeiska rådets toppmöte presentera huvuddragen i vad som ska diskuteras i en sådan regeringskonferens men det blir portugiserna som får ansvaret att landa det hela. Så blir det nog inte utan risken är uppenbar att fördragsdiskussionen kan hänga sig kvar fram till 2009.
Den avgörande frågan för när man ska bli klara handlar om omfattningen på de förändringar som man vill göra, om inte annat för att det inte bara är regeringschefer som ska komma överens utan också folken. Och stora förändringar kommer att i ett antal medlemsländer kräva folkomröstning. Mot den bakgrunden är Tony Blairs utspel i går
http://www.ft.com/cms/s/28c708de-ee94-11db-8f38-000b5df10621,dwp_uuid=70662e7c-3027-11da-ba9f-00000e2511c8.html o matt kraftigt sänka ambitionsnivån för att den vägen göra fördragsändringar som det brittiska parlamentet kan godkänna utan att det stalls krav på en folkomröstning.
Vad han egentligen säger är att man ska förändra de nuvarande fördragen för att modernisera dem och göra dem up to date med det nya EU som består av 27 medlemsländer och inte längre 15. Det kan ske genom att man utvecklar Nice fördraget eller genom att man koncentrerar sig på det föreslagna fördragets institutionella förändringar. Jag gjorde en kommentar till Blairs utspel:
I don’t agree with Mr Blair in his general assessment that the Constitutional Treaty is a state-building effort. The existing document that is the basis for current deliberations between governments gives f e new powers to national parliaments. Contrary to Mr Blair’s claims it focuses on defining the competences of the Union. It also solves most of the problems of governance we all agree has risen from the fast (and successful) enlargement of the Union.
The only proposal that may cause worries if you like the British PM opposes ”state-building” is the proposed EU President. It is surprising that Mr Blair argues at the same time against what he calls a ”super state” and in favour of a ”new EU President”.
== Göran Persson blev prickad två gånger för att han struntade i riksdagen ==
Det anknyter till en diskussion som vi förde i sammanhang med den svenska diskussionen om det konstitutionella fördraget där en mycket stor majoritet av riksdagens ledamöter, alla utom socialdemokraterna, röstade emot tanken på en vald EU-president. Det skulle innebära att rådet med dess interna förhandlingar och brist på insyn fick en ökad tyngd på parlamentets bekostnad, det skulle leda till risker för centralism och det skulle ske på bekostnad av den rotation som i dag bidrar till frisk luft och nytt tänkande. Trots riksdagens tydliga beslut agerade Göran Persson i direkt strid med detta under fördragsdiskussionerna, vilket ledde till att han två år i rad blev prickad av KU där jag då var ordförande.
Jag noterar att detta leder honom till att i sin intervjubok med Erik Fichtelius ösa lite galla över den dåliga kvaliteten på den dåvarande KU-ordföranden i form av min enkla person. Det hade varit intressant om den kritiskt granskande journalisten hade tvingar honom förklara varför han gick emot ett riksdagsbeslut gång på gång.
== Teliasonera och bredbandspolitiken ==
Under nästa vecka kommer min rapport om europeisk bredbandspolitik ( finns på www.gunnar.moderat.se ) att färdigställas inför en omröstning i Industriutskottet den 3 maj. I rapporten ställs det krav på att neutralitet ska gälla mellan olika operatörer, olika teknologier och olika tjänsteleverantörer. Till en del har jag varit tydlig på att gamla monopolföretag och dominanter inte ska få dominera genom att man inte öppnar stamnät gentemot konkurrenter.
Därför var det välkommet att Telia Soneras ledning http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=640301 häromdagen klargjorde att man nu kommer att öppna sig för konkurrenter. Så rosenrött som man beskriver den nuvarande situationen har det nämligen inte varit om man till exempel går på Post- och Telestyrelsens analys:
Det finns i många fall stor irritation bland kommuner som vid nyttjandet av det statliga bredbandsstödet valt andra xDSL-leverantörer än TeliaSonera men där TeliaSonera byggt ut samma telestationer i samband med att den andra leverantören begärt samlokalisering i stationerna. Det förekommer att kommuner försökt utnyttja TeliaSoneras agerande genom att begära samlokalisering. Man har därigenom velat förmå TeliaSonera att bygga ut telestationerna för att därefter kunna bygga på andra mindre telestationer i stället. TeliaSonera avfärdar dessa påståenden med hänvisning till att det funnits underlag för kommersiell utbyggnad på de aktuella telestationerna. Det är dock oroväckande att osäkerhet i frågan om TeliaSonera utnyttjar sitt informationsövertag eventuellt kan hämma andra aktörers investeringsvilja. PTS kan dock konstatera att det faktum att TeliaSonera byggt ut många områden där andra aktörer med statligt stöd byggt ut infrastruktur har medfört att dessa områden har en bättre konkurrenssituation än vad som är
fallet i kommuner som valt att anlita TeliaSonera för bredbandsutbyggnad.
Den nya bredbandspolitik som jag föreslår i min rapport kommer att ställa tydliga krav på att olika operatörer ska ha samma tillgång till stamnät och att offentligt stöd inte ska ges så att det favoriserar någon eller under förutsättningar som innebär att man inte har lika spelregler för olika aktörer. På det viset hoppas jag att konkurrensen och EU-bidrag ska bidra till inte bara en snabbare teknikutveckling utan också en snabbare och bättre utveckling på marknaden, vilket är viktigt eftersom det är uppenbart att det är där konkurrensen fungerar som utbyggnaden av bredband går som snabbast.
== Prisreglering 2007 ==
Just nu pågår en i det snaraste bysantinsk basarförhandling mellan rådet, Europaparlamentet och de olika partigrupperna när det gäller prisregleringen av internationella mobilsamtal. Som jag skrev i det förra brevet blev utfallet i Industriutskottet att man ska sätta maxpris på konsumentnivå.
Det har nu lett till att rådet har en prisnivå på 60 cent som man har höjt inför förhandlingar med parlamentet och anser att det prisreglerade avtalet är något som konsumenten ska få välja själv genom vad som kallas opt- in, Industriuskottet anser 40 cent och en prisreglering som gäller såvida man inte väljer annat, vad som kallas opt-out, samtidigt som socialistgruppen tycker det ska vara ännu lägre pristak. Om läget i denna fråga kan läsas i International Herald Tribune i går http://www.iht.com/articles/2007/04/19/business/roam.php
Problemet är att en prisreglering låser prisutvecklingen och minskar konkurrenstrycket. Ett högre pristak kommer däremot skapa utrymme för mer priskonkurrens, framförallt om konsumenterna i första hand får välja mellan operatörernas olika avtal och inte hamnar direkt i det prisreglerade.
== Den kommande veckan ==
Under den kommande veckan börjar jag mitt uppdrag med att följa upp det sjunde forskningsprogrammet, bland annat genom ett möte i Stockholm. Se mer om detta på www.gunnar.moderat.se
Samma gäller mina ändringsförslag när det gäller parlamentets rapport om Aktionsplanen för Finansiella tjänster där jag har lagt ett antal ändringsförslag syftande till att ställa större krav på ökad konkurrens som ett medel mot eventuella koncentrationer snarare än regleringar, en öppnare analys av vad Hedgefonder kan innebära för marknaden med mindre förutfattade meningar samt lite till.
Under veckan ska också en rapport om bättre regleringar ( se även där www.gunna.moderat.se) tas fram för att kunna lämnas in den 3 maj, så där liksom inom andra områden ser jag fram emot dina och andras synpunkter och förslag.
Först står nu emellertid Stockholmsmoderaternas förbundsstämma och därefter Samfundet Sverige- Israels årsmöte i Umeå.
== En ny fredsprocess?==
Återigen finns det nu förhoppningar om en återstartad fredsprocess. En sådan måste bygga på att alla parter har en tydlig uppfattning om vad som är grundläggande krav och förutsättningar. Det gäller inte bara Israel och de palestinska företrädarna utan också aktörer som USA och EU. Det är bra att man utvecklar en dialog med de palestinier som företräder en moderat linje som syftar till fred men man får inte förväxla detta med att ge ett intryck till grupper som Hamas att de kan få ett internationellt erkännande samtidigt som de lever i föreställningen att deras krav på att utplåna Israel eller nej till att erkänna landet kan förenas med en fredsprocess.
Det finns enligt min mening samma skäl att kritisera israelisk politik som alla andra demokratiska regeringars politik och det är en kritik som också lever i det israeliska samhället, oavsett vilken regering som har makten. Den israeliska bosättningspolitiken har både utmanat och försvårat för fredsprocessen. Utformningen av barriären för att skydda mot terrorister borde ha dragits längs etablerade gränser. Men denna kritik blir meningslös om man inte samtidigt sätter in den i ett bredare politiskt sammanhang. Israel är den enda demokratin i regionen och är ett land som är utsatt för hot om utplåning av regimer och totalitära grupper som med terrorn som vapen har visat att de menar allvar. Barriären är till exempel inte tillkommen för att göra livet svårt för palestinier utan för att israeler ska överleva lättare.
Men det finns när det gäller kritiken mot Israel en fundamental skillnad gentemot de förtryckarregimer som omger och hotar landet liksom gentemot de grupper som står i täten för terrorn. Det israeliska samhället står på demokratins grund och har visat sig vara en stabil demokrati även inför de svåraste utmaningar ett land kan möta. Även demokratier fattar beslut som bör kritiseras, men deras samhällssystem förtjänar både respekt och stöd, inte förtal.
När det gäller Mellersta Österns diktaturer är förhållandet det omvända. De vilar på förtryckets och våldets grund. De accepterar inte mänskliga fri- och rättigheter och de bygger på uppfattningar och värden som står i direkt motsats till några av världssamfundets mest förpliktigande krav på respekt för människovärdet. Detta gäller också grupper som Hamas och Hizbollah. Och detta ställer krav på både regeringar och politiska grupper. Medverkar man till att legitimera utplåningskraven genom att utmåla Israel som en förtryckarstat, apartheidstat eller för att bedriva etnisk rensning utmålar man samtidigt regionens enda demokrati på ett sätt som underminerar demokratin som sådan. Och detta gör inte minst de svenska Palestinagrupperna och stundom även den svenska kyrkan.
När politiker i Europa kritiserar Israel som om man praktiserar ett annat samhällssystem än demokratins gör man samma, när man jämställer kritiken mot Israel med kritiken mot djupt odemokratiska terrorgrupper som legitimerar antisemitism och mord på människor för att de tillhör en viss ras blandar man demokratins värden med synen på politiska beslut och det gagnar bara dem som inte ser något värde i demokratin.
Det är det israeliska samhället – där alla har rösträtt, där människor oberoende av kön eller sexuell läggning kan forma sitt liv fritt och som är exklusivt i Mellersta Östern i det faktum att det bara är där som araber har full rösträtt och yttrandefrihet som Palestinagrupperna framställer som en diktatur, inte grannländernas regimer. Det faktum att det trots allt bara är på Västbanken och i Gaza som det har kunnat genomföras demokratiska val för araber på arabiskt territorium i hela Mellersta Östern påverkar inte denna förvrängda bild av demokrati och diktatur.
Istället för att reagera mot antisemitism och hoten om att utplåna Israel låter Palestinagrupperna och andra Israels försvar för sin existens bli till argument mot allt vad Israel gör. Israel möts av hot om utplåning, kärnvapen, terror och antisemitism men de tiger. Det ger upphov till många frågor.
Vad säger de till de arabiska ledare som odlar antisemitism och uppmanar till mord på judar, vad säger de till dem som upprätthåller hedersmord och förtryck av kvinnor och som aldrig låter sina medborgare rösta i fria val? Deras budskap till dem är att Israel är en apartheiddiktatur som saknar all legitimitet och att konflikten i Mellersta Östern därmed inte handlar om demokratins ställning utan bara om påstådd israelisk apartheid. På det viset legitimerar de hatet och dem som vill utplåna Israel. De svenska Palestinagrupperna hjälper vare sig freden eller palestinierna.
Hur Sverige och Europa ska utveckla en politik för att stödja fredens vänner och motverka dem som föraktar demokratins ideal kommer något av det som jag kommer att tala om i Umeå.
Hälsningar,
Gunnar