Frihetens värden från sommaren

Nyhetsbrevet Frihetens värden 2004-07-08

Kära läsare,

Veckan efter valet till Europaparlamentet deltog jag i en konferens i Avesta om medias roll i det moderna samhället. När detta skrives sitter jag i ett flygplan på väg hem från EPP-gruppens första konstituerande möte i Budapest. Det kanske inte är helt rätt att jämföra dessa två städer men de är sannerligen varandras motsatser i en paradoxal form.

Medan Avesta har ett centrum som präglas av socialismens tankevärld, med hus i form av gråa cementblock och stort öde torg som vore det ritat av en någon med namnet Sven Honecker, utstrålar det centrala Budapest europeisk kultur och historia. Den stad som kanske mer än många anda städer i Europa tvingats symbolisera socialismens och sovjetsamhällets skoningslösa och brutala förtryck är i själva verket en del av den europeiska civilisationens kärna.

Och det var detta som Winston Churchill beskrev när han introducerade begreppet järnridån, inte bara den delning av Europa som han kom att vara den förste att peka på med sin klassiska formulering: From Stettin in the Baltic to Trieste in the Adriatic an iron curtain has descended across the Continent”.

Han sa också just: “Behind that line lie all the capitals of the ancient states of Central and Eastern Europe. Warsaw, Berlin, Prague, Vienna, Budapest, Belgrade, Bucharest and Sofia, ….. Där vi under mer än 50 års tid bara har sett östeuropeiska städer och sovjetsamhällets gråa förtryckarsamhällen ser vi i dag åter klassiska europeiska kulturer och städer.

I sanningens namn skall vi veta att man inte behöver röra sig långt från stadskärnorna i Budapest, eller för den delen Tallinn, Riga eller Vilnius som Churchill inte nämnde, för att möta just realsocialismens gråa betongblock. Allt som i dessa städer är vackert är från tiden före socialismen och allt som är från den tiden är fult.

Men nu möter allt det gamla den nya tiden. Och det frigör en dynamik som handlar om mer än stadsarkitektur utan om länders och städers frigörelse från en historia som innebar fattigdom, förnedring och förtryck.

Och plötsligt ser vi andra länder och folk vara mer europeiska, mer i centrum och mer i förändringen än vi själva. Det handlar om allt från politiska realiteter till ekonomins förutsättningar. I den partigrupp i Europaparlamentet som vi moderater tillhör – EPP – har vi plötsligt, som om detta egentligen vore en överraskning, nationella delegationer från Polen, Tjeckien, Slovakien och Ungern som var och en för sig är större och därmed politiskt tyngre än de nordiska länderna tillsammans, som utmanar Spanien och som placerar länder som Portugal eller Holland i en ny situation.

För svensk del tar det sig uttryck i att de baltiska ländernas företrädare är fler än Sveriges, Finlands och Danmarks. Det finns ett mycket enkelt skäl till att det är så och det är att Europa är mycket större än det Västeuropa eller EEC, EG eller femtonnationers EU som vi en gång definierade som Europa. Och det tillhör vår tids största framsteg att Europa i en politisk och mänsklig bemärkelse nu är nästan lika stort som det är på kartan. Det är en svår omställning som ställer många begrepp på huvudet.

Vi kan inte längre föreställa oss som att vi är storebröder och storasystrar till vilseledda och drabbade folk. Det nya Europa innehåller länder som på egna meriter skapar en ny ordning. Och vi kan möta den antingen genom att försöka motverka den genom nya gränser eller genom att bejaka den genom öppenhet och en politik som gör skillnaderna inte bara blir mindre utan också blir en vitalisering av hela det europeiska samhället.

På planet på väg hem läser jag också i de engelskspråkiga tidningarna om demonstrationerna som föregått att amerikanska trupper och flygförband nu lämnar sin militära bas i Taszár. Demonstrationerna har handlat om att man vill behålla den amerikanska närvaron samtidigt som USA vill lämna. Så var det inte under den sovjetiska tiden. Då handlade demonstrationerna och opinionsbildningen i det gamla Östeuropa och i de baltiska länderna om sovjetiska och sedermera ryska trupper som inte alls ville lämna.

Under dagarna i Budapest hann jag också med ett besök i Terrorns hus, ett museum över den terror som ungerska och sovjetiska kommunister utsatte sina medmänniskor för. Det har adressen Andrassy 60, samla adress som en gång den hemliga polisen hade, både under nazi- och pilekorsarnas tid och därefter under den kommunistiska tiden.

Längs ner i källaren finns en cell som Raoul Wallenberg en gång tvingades starta sin långa resa ut i ett okänt öde i. Där finns vidare en ståcell och där finns de hängningsanordningar som ungerska kommunister använde sig av för att röja undan människor med misshagliga åsikter. Offren för den kommunistiska terrorn finns noggrant dokumenterad liksom en lång rad av bödlarna och de ansvariga för terrorn finns på fotografier.

Det är en del av europeisk historia som är viktig, inte minst för att vi skall kunna förstå att människor kunde göra så mot andra, att de som kan göra detta fanns mitt i det ungerska samhället och att de kunde och fick göra så utan att människor i det demokratiska Europa reagerade. Förståelsen för demokratin sitter i vårt land inte djupare än att under hela efterkrigstiden fanns de som aktivt stödde den kommunistiska terrorn i Sovjetunionen och i Östeuropa och även de som hävdade att det i Sovjetunionen visserligen fanns demokratiska brister men så mycket annat som var gott och värt att respektera.

Det kunde ha sitt värde att även i Sverige ha ett museum över terrorn och över den ockupation som våra grannländer i Öst utsattes för. Där kunde vi en bild av den svenska historien återges genom en redovisning vad Sveriges regering och politikens olika företrädare sa om förtrycket och regimerna i Öst. Det skulle inte ge en smickrande bild av den demokratiska motståndskraften i vårt land men den skulle vara nyttig. Det var nämligen så sent som på 1980-talet som krav på fria val i Östeuropa avfärdades som återfall i det kalla krigets korstågsfararmentalitet, som planekonomierna i öst beskrevs som minst lika bra på att skapa materiellt välstånd som de kapitalistiska, trots sina ”demokratiska brister” och som kraven på frihet för de baltiska länderna avfärdades som galenskap. Och det övergripande budskapet var att vi i väst skulle lära oss att leva i en gemensam säkerhet med förtryckarna utan att reagera mot förtrycket som sådant, bara när det tog sig särskilda uttryck.

En viktig orsak till kritiklösheten var aningslösheten. Alltför många ville inte eller kunde inte förstå hur förtrycket och diktaturen fungerar. Det fanns milt talat inga museer över terrorn som i dagens Budapest utan bara terrorn på andra sidan järnridån. Man kom att betrakta diktaturregimerna som lita annorlunda samhällen med ändå jämförbara med vårt. Därför litade man på vad deras regimers företrädare sa och betraktade dem som sina folks företrädare, uppfattade de kontrollerade medierna som kanske lite överdrivna och systemet som kanske lite väl hårt och slutet, men inte värre än att det kunde utvecklas till större öppenhet.

Det var ett systemfel som gällde hela vår syn på det socialistiska systemet. Jag kan inte undgå att se likheterna i dagens debatt kring länderna i Mellersta Östern. De är grova och grymma despotier. Precis som i Central- och Östeuropa finns det grader i förtryckets brutalitet men förtrycket bygger på samma princip, nämligen att det är förtryckarna och inte folket som bestämmer.

Tanken på att Europa och världen i övrigt skall engagera sig för frihet och demokrati i länder som Iran och Syrien avfärdas även nu som galenskap och som extrema åsikter, präglade av intolerans av samhällen, menar man, som är annorlunda än vårt men som likväl förtjänar respekt och tolerans på grund av tradition och religion.

Även liberala ledarskribenter kan ena dagen hävda att krav på frihet och demokrati i Mellersta Östern uttrycker oförmåga till nyanser för att den andra dagen tycka sig se en kvinnorörelse som förändrar kvinnornas villkor genom sin opinionsbildning, som om problemen i dessa samhällen handlar om bristande opinionsbildning och i