== Baltic Way är vår väg ==

I onsdags kväll invigdes i Europaparlamentet The Baltic Way till minnet av den mänskliga kedja som i augusti 1989 formades av tv miljoner ester, letter och litauer från söder till norr i de baltiska staterna. Det kom att bli en av de mest kraftfulla manifestationerna för baltisk frihet som gjordes och organiserades med den nuvarande europaparlamentarikern Sandra Kalniete, som 15 år senare kom att skriva under Lettlands anslutningsfördrag till EU, och som nu var en av värdarna för en värdig och samtidigt rolig ceremoni.

Nu kommer The Baltic Way vara den väg jag gr från och till möten, i grundplanet i Europaparlamentets huvudbyggnad. Det blir en bra påminnelse om att grunden för dagens Europa formades inte bara av några kloka politiker på 1950-talet utan också, bland annat, av två miljoner människor, unga och gamla, män och kvinnor, som denna dag höll varandras händer i hopp och beslutsamhet om frihet och demokrati. Och de vann sin frihet och demokrati. Därför var också många av dem som då stod på det långa ledet av människor med på plats i sin egenskap av europaparlamentariker.

Då stod de bakom järnridån, prisgivna av KGB:s brutaliteter och sovjetiskt förtryck och godtycke, nu formar de det europeiska rättssamhället tillsammans med italienare, spanjorer, engelsmän och tyskar, och med svenskar. Det är en förändrad värld som har uppnåtts genom deras mod och beslutsamhet.

== Förhandlingar om banker i kris ==

Samma kväll, och in på natten, möttes EU:s finansministrar för att för sin del komma fram till hur den europeiska lagstiftningen om bankers krishantering ska utformas. Europaparlamentet har sedan tidigare genom ett beslut i Ekonomiska utskottet stött mina förslag till lagstiftning och därför var det naturligt för mig att välkomna att jag nu kan inleda förhandlingarna med ministerrådet. Det kommer vi göra i ett första möte den 10 juli, med det litauiska ordförandeskapet som företrädare för medlemsstaterna.

Då är min avsikt att vi ska skapa oss en gemensam bild av de svårigheter och större problem som finns när det gäller att uppnå ett gemensamt förslag som både parlament och ministerråd kan stödja.

Jag har redan tidigare sagt till det irländska ordförandeskapet och det kommande litauiska att det blir avgörande att kunna lösa frågan om statliga ingripanden när vi har större bankkriser. För mig är det naturligt att man inte ska bygga bankkrishantering på offentliga resurser men det är också naturligt att inte utesluta offentliga ingripanden, som kommissionen har gjort i sitt ursprungliga fröslag och som flertalet medlemsstaters regeringar ville göra.

För det första bör varje medlemsstat kunna göra vad den kan för att avvärja en systemkris, eller en fördjupad systemkris. För det andra bör nationella resurser ha använts innan man kräver eller behöver gemensamma europeiska pengar. För det tredje bär det stå klart att varje medlemsstat har ett grundläggande ansvar för stabiliteten i det egna banksystemet. Och när stater ingriper med skattepengar bör det stå klart att skattebetalarna i gengäld får tillbaka värdet i de banker som man stödjer, genom ett övertagande av aktierna. När banken och ekonomin har återhämtat sig har värdet på åtagandet återhämtat sig och går tillbaka till skattebetalarna nr banken privatiseras.

== Så slipper vi dyra roamingavgifter ==

De senaste veckorna har för min del präglats av arbetet med bankkrislagstiftningen men också förberedelserna till de förslag som kommissionen ska lägga till hösten i strävan att uppnå en gemensam europeisk telekommarknad. Min strävan är att vi nu ska sätta en agenda som förutsätter att det så kallade 700-bandet frigörs för mobil datatrafik och bredband. Vi ska ha så mycket spektrum avdelade för dessa ändamål att vi kan bli världsledande.

Men det kräver också en revolution av marknadsförutsättningar som öppnar upp för en kraftfull konkurrens på europeisk nivå där hela EU är en marknad. Dagens lagstiftning stöder en ökad konkurrens på nationell nivå men motverkar i praktiken en inre marknadsutveckling. Det leder till fragmentering och hinder för telekomsektorn i Europa liksom för den digitala ekonomins utveckling.

En del har vi redan uppnått. För några år sedan fick jag igenom fri konkurrens hem till varje hushåll genom de bredband och de fibrer som för signalerna hem till den enskilde användaren. Det har satt fart på bredbandsutbyggnad och konkurrens. Tillsammans med andra fick jag igenom det som kallas funktionell separation, innebärande att nationella myndigheter ska ha rätt att dela upp verksamheten med nätet från verksamheten med de tjänster som operatörer levererar genom nätet. Och från 1/7 2014 gäller att man inom EU kan surfa via den lokala operatören, för den kostnad som där gäller, utan att använda sig av dyr roaming.

Det är dessa bitar som jag nu vill gå vidare med. Rätten att kunna använda lokala operatörers nät, möjligheten för olika aktörer att köpa in sig i andras nät, möjligheten till funktionell separation vad gäller nät som är gränsöverskridande och frigörandet av näten från de tjänster som där levereras. Ett öppnande av det så kallade 700–bandet med möjligheter att binda samman detta i olika europeiska nät.

Plötsligt kan vi få gemensamma europeiska nät och nya affärsmodeller som ger en mycket hårdare och kraftigare konkurrens på europeisk nivå över hela Europa. Det kommer att rubba dagens skyddade konkurrenssituationer och det kommer att leda till en kraftfull förändring av den europeiska telekommarknaden. Och det kommer nog bli en del liv, gissar jag. Alla vill ha konkurrens tills de får det nämligen.

== Portugal, Strasbourg och Visby ==

När detta skrives är jag på väg till Oporto för European Ideas Networks stora sommarkonferens där jag ska leda en diskussion och ett seminarium om vägarna ut ur krisen. Det är på en gång enkelt och svårt att beskriva dem. Mer forskning och satsning på kunskapssamhället. Strukturella reformer som öppnar upp för konkurrens och nya aktörer, flexiblare arbetsmarknader och minskade underskott. Det är en inriktning som låter enklare när man säger det när man som i ett land som Portugal ska genomföra den.

Men det är likväl den väg vi måste gå.

Nästa vecka blir för mig lite Strasbourg och lite Visby. Och dagarna fram till dess kommer bli avgörande för om vi får en ny EU-budget för de kommande sju åren på plats. Det är min förhoppning att vi ska kunna fatta beslut så snart möjligt, annars är risken att Europa hamnar i en budgetkris som underminerar både politisk trovärdighet och ekonomisk stabilitet. De som tänker sig rösta emot för att de vill ha mer pengar tar mycket stora risker med Europa och tar ett stort ansvar om de lyckas stoppa ett budgetbeslut.

Vänliga hälsningar,

 

Gunnar