Kära läsare,
När detta skrives är jag på väg till Bryssel för några dagars rätt omfattande och komplicerade förhandlingar om bankkrishanteringslagstiftning. Och jag vet inte om det underlättar eller försvårare när det gäller upplösningen av ett antal svårare frågor att vi samtidigt har fått ett praktiskt och konkret exempel på bankkrishantering, nämligen Cypern.
====Bankkrislagstiftning och Cypern====
I frågan om bankkrislagstiftningen som sådan skrev jag för någon vecka sedan i Dagens Industri. Min ambition är som framgår i den artikeln att lägga en stark grund för Europeiska unionens gemensamma banklagstiftning, med de krav som detta ställer både på bankkrishanteringen som sådan men också förberedelser och förutsebarhet. Med en bankkrislagstiftning som klargör att aktieägares ansvar för förluster inte bara är formellt utan också reellt även i kriser kommer ansvarstagande att öka.
Det gäller också frågorna om hur man hanterar kapitalförluster banker som inte längre kan klara sig på egen hand. Det får inte vara så att det självklart är staten som går in och räddar banker med skattebetalarnas pengar. Då minskar vaksamhet och ansvarstagande inte bara hos ägare utan också hos investerare och långivare.
Och på Cypern har det varit lätt att föra in mycket stora belopp och få höga räntor för stora insättningar. Inte minst stora ryska kapitalintressen har funnit det bekvämt att bort från Ryssland, och ryska myndigheter, föra över pengar som inte helt enkelt kan redovisas. Och från Cypern har ryska oligarker kunnat återinvestera sina pengar i ryska företag. Cypern har den vägen blivit det land som har störst direktinvesteringar i Ryssland. Ryska ljusskygga pengar har mellanlandat på ön för att bli till investeringar i hemlandet med ägandet på Cypern.
Det är ett av de många exempel som finns på hur vi i dag ser hur olika ryska intressen med rötterna i en väv av privat och offentlig makt sprider sig till andra länder. För en dryg vecka sedan skrev jag om detta på DN-Debatt.
====Insättargarantiskyddet måste respekteras====
Vid en bankkris är det viktigt att agera för att hindra krisen att sprida sig i form av rädsla, att stabilisera systemet och att agera förutsebarhet och med legal grund. Om inte alla dessa krav är uppfyllda riskerar man att göra krisen värre.
Och det var något sådant som den cypriotiska regeringen, med mer eller mindre stöd från eurozonens finansministrar var på väg att göra när man för en vecka sedan sa att man skulle mobilisera resurser genom att beskatta bankinsättningar på under 100 000 euro, liksom på dem ovanför. Att skriva ner fordringar är ett sätt att hantera en bankkris, när pengar inte längre finns för att täcka fordringarna andra har, liksom att omvandla fordringarna till ägande och någon form av eget kapital.
Detta är vad som kallas bail- in, som en motsats till bail- out då staten, eller någon annan, går in och löser ut bankens ägare och långivare. Det innebär att skattepengar används för att täcka förluster som uppkommit genom för stort risktagande och osunda affärsmodeller
Med en bail- in tvingar man långivare och investerare att ta ett ansvar för egna beslut och det är rimligt. Det som inte var rimligt i det första förslaget var att man struntade i insättargarantin som gäller upp till 100 000 euron och därmed riskerade att skapa en ny rädsla och panik runt om i euroområdet om bilden hade blivit att insättargarantin inte gäller.
===== Bail-in ====
I det förslag som man i natt kom överens om har man lämnat detta. Istället är det de stora långivarna i den mest utsatta banken som får avstå delar av sina fordringar till förmån för att man istället konverterar delar av deras insättningar till eget kapital i den större bank som tar över så kallade goda fordringar och sparares konton. Deras insättningar är inte skyddade av någon insättargaranti och ska därför möta samma risk som andra lån. Genom det kapitalstöd som EU och IMF ger får de i själva verket behålla större delen av insättningar som egentligen var helt förlorade.
Det är alltså inte EU eller cypriotiska staten som tar deras pengar. Deras pengar var förlorade och de kan återvinna större delen tack vara krispaketet. Det är andra som går in och räddar dem. Det är deras egna investeringsbeslut som ledde till förlusterna.
Och det innebär också att långivare kommer att i framtiden granska de banker man investerar i. Kraven på bättre kapitaltäckning och soliditet kommer att prägla den analys som föregår större insättningar och investeringar, inte bara förhoppningar om högre räntor i sköra banker. Det är i det stora hela detta som är nödvändigt att uppnå för att bankmarknaden ska präglas av fullt ansvarstagande direkt hos den enskilde ägaren eller investeraren. Och i den delen är det nu beslutade krispaketet på Cypern bättre än det förra förutom att det var nödvändigt att få samman ett paket för att rädda landets betalningssystem.
==== Demokrati handlar om ansvar, inte verklighetsflykt ===
Det leder till en annan fråga som ofta dyker upp i dessa sammanhang, nämligen uppfattningen att demokratin får stryka på foten när kriser hanteras. Nu är det så att denna kris har hanterats av landets demokratiskt valda regering, tillsammans med företrädare för eurozonens regeringar. Ett första förslag föll och det andra godkändes. Det är svårt att se detta som ett nederlag för demokratin.
Det är mycket få människor däremot som vill förlora sina insatta pengar eller annat ägande, lika lite som någon vill ha besparingar på pensioner eller förmåner. Men det är ännu färre som vill ha ett land i sönderfall och i kaos som går bankrutt. Och för att hantera en kris måste man tillgripa krisåtgärder. Det faktum att ingen gillar krisåtgärder gör inte demokratin svagare av det skälet att demokrati handlar om ansvar och val mellan olika alternativ och att de som styr ett land är företrädare för landets väljare.
Krispolitiken i södra Europa beror inte på en politisk vilja utan på krisens existens. Den går inte att besluta bort. Det finns ingen demokrati som kan fatta beslut om att underskott och skuldbördor inte finns. Man kan fatta beslut om att inte göra något åt problemen och man fatta beslut om att göra något. Om man inte fattar beslut om att göra något åt problemen ökar problemen i styrka. Det är inte någon styrka för demokratin. Om man genomför beslut för att hantera krisen gör detta inte demokratin svagare.
Demokratin kan inte upphäva tyngdkraften eller andra naturlagar och den kan heller inte upphäva kris genom ett majoritetsbeslut. Det är i själva verket denna föreställning om demokratins och politikens allsmäktighet som har lett många länder in i kris genom tron på att man kan öka utgifter och underskott bara för att man vill det.
Budgetpolitiken i södra Europa, eller i varje annan krisekonomi, beror inte en politisk önskan utan på en politisk verklighet som inte kan trollas bort genom ökade lån. Framförallt inte när ingen längre vill låna längre.
Det senaste året har det varit lätt att notera att inte minst socialdemokratiska politiker ställer krav på ökade offentliga utgifter för att få fart på ekonomin. Förutom att de har fel i vad som får fart på ekonomin –om ökade offentliga utgifter och stora överskott skulle leda till tillväxt hade vi inte haft några problem i Europa – svarar de aldrig på frågan var pengarna ska hittas, vem som ska låna ännu mer pengar till skuldtyngda ekonomier och hur ännu större lån och ännu större räntor skulle kunna leda till tillväxt och nya jobb.
==== En ny väg för Europa====
Det är som om en del av Europas politiker, i Sverige och i andra länder, har hamnat skuldfällans ideologiska tro, att varje ny utgift löser ett gammalt problem. Men skuldfällan är ingen ideologi eller reformstrategi. Den är en tragisk väg till sönderfall och förlorad välfärd. Och det finns bara ett sätt att hantera den utmaningen, nämligen att minska skulder, minska utgifter, sänka kostnader och reformera för mer företagande. Och de länder som har gjort detta har kommit ut ur krisen medan de andra inte bara skjuter problemen framför sig utan också framtida tillväxt.
Europa behöver en ny strategi för hur vår del av världen ska utvecklas. Den måste bygga mer på hur vi genom EU förändrar det europeiska samhället och ekonomin än hur vi pressar Europa till att ge EU mer makt. Om detta har jag skrivit i NWT.
=====Det tjugonde mandatet räddat====
Avslutningsvis, i mitt förra brev skrev jag om mitt agerande för att Sverige skulle behålla sitt tjugonde mandat. Det ursprungliga förslaget som behandlades i det konstitutionella utskottet innebar att Sverige skulle förlora ett men i elfte timmen lyckades det mig att få tillräckligt många att rösta på mitt ändringsförslag, på goda grunder eftersom Österrike med en miljon invånare mindre inte bör ha lika många ledamöter i Europaparlamentet som Sverige, och med detta förslag som grund gick vi för två veckor sedan till plenum och en osäker omröstning i Strasbourg.
En glimt från debatten finns här. Och när vi väl röstade vann vi. Det är en viktig institutionell seger för Sverige som handlar om framtida inflytande.
====Kroatien, bankkrislagstiftning och telekom===
De kommande veckorna handlar för mig om fortsatt arbete med bankkrislagstiftningen, den årliga konkurrensrapporten samt bredbandspolitiken.
De kommer också handla om telekomfrågor där jag vill att EU-kommissionen ska ta nya och djärva steg, bland annat kommer jag att tala på Post- och Telestyrelsens konferens i Stockholm den 10 april.
Och så kommer ordförandeskapet i Kroatienkommitten kräva sitt. Nu slutförs förhandlingarna med Kroatien med kommissionens övervakningsrapport som i morgon lunch kommer att ge klartecken för landet att bli medlem samtidigt som de sista medlemsstaterna ratificerar anslutningsfördraget.
För min del innebär det därför två täta besök i Kroatien, dels den 11 och 12 april och sedan det som förmodligen kommer att bli vårt sista möte med parlamentets Kroatiendelegation, nämligen måndagen den 29 april. Redan nu under de gångna veckorna har jag hunnit med att i olika former träffa kroatiska parlamentariker och framtida medarbetare i Europaparlamentet. Den första juli 2013 kommer EU med stor säkerhet få sin 28 medlemstat.
Att få det arbetet slutfört till den första maj är ett bättre sätt att fira våren än att marschera under de fanor som för miljontals människor påminner om socialismens förtryck.
Med vänliga hälsningar,
Gunnar