Nyhetsbrevet Frihetens värden 2007-02-16
Kära läsare,
I detta brev lite om Vilnius och Litauen, säkerhetspolitikens paradigmer, CIA, Lissabonprocessen och toppmötet i Berlin samt sambandet mellan ansvar och byråkratisk lagstiftning.
== Vilnius ==
Utanför flygplansfönstret ligger ett vintervitt landskap som omringar den medeltida europeiska universitets- och bildningstaden Vilnius. Här finns ett av Europas äldre universitet men också sedan urminnes tider akademier och utbildningar som har samlat intellektuella och konstnärer från Central- och Östeuropa, från det som en gång var tsarens imperium liksom från det som längre tillbaka i tiden var det stora litauiska rike som sträckte sig från Östersjön till Svarta havet.
Det var här som en gång Östeuropa i en djupare kulturell och intellektuell bemärkelse började, inte i gamla västliga städer som Prag och Budapest. Här formades en gång en av de största judiska kulturerna med ett religiöst centra som nådde långt bort i det gamla Polen, Vitryssland, Ukraina och Ryssland. Östra Europas Jerusalem var ett begrepp som hade fog för sig, men som också av antisemitismens krafter blev ett särskilt mål, både under ryska pogromer och under Nazitysklands brott mot mänskligheten. Före andra världskriget fanns här en judisk befolkning på 300 000 människor, efter kriget 6000. Med renoveringen av den gamla staden och de judiska kvarteren lyfts denna historia åter fram i det som är en europeisk kulturhuvudstad.
Här möttes öst och väst, nytt och gammalt, ryskt och europeiskt, judiskt och katolskt för att nämna några av de euroepiska tendenser som format denna del av Europa. Och här har arméerna tågat fram, ibland för att stanna och ibland för att dra vidare. Napoleon och Hitler, polacker och svenskar. Ibland har det varit självständigt rike och allt som oftast en del av något annat i en del av Europa där gränser har förändrats snabbt över historien.
Och just därför har nationell självständighet och frihet en särskild klang och betydelse här, en mycket konkret innebörd som bland annat firas i dag den 16 februari till minne av när självständigheten signerades den 16 februari 1918, efter första världskriget slut, ungefär samtidigt med att Polen återuppstod som nation, på grund av de ryska och tyska imperiernas fall.
Och på samma sätt som man firar nationaldagen i dag firar man också den 6 juli, till minne av när det gamla litauiska riket en gång genom kung Mindaugas kröning uppstod 1253 och natten mellan den 12 och 13 januari till minne av när tusentals Vilniusbor stod emot de ryska OMO-truppernas försök att krossa den tidens självständighetssträvanden. Nationell frihet och självständighet är ingen självklarhet för våra litauiska grannar, desto mer självklart är det att uppskatta och fira dem.
== Sverige och Litauen ==
Nationaldagsfirandet inleddes med en medaljutdelning där bland annat jag, Peeter Luksep och Håkan Holmberg fick motta en litauisk orden för vårt arbete med Måndagsrörelsen i början på 1990-talet, och inte minst under de veckor i början av 1991 då sovjetiska trupper bokstavligen skulle döda friheten och dem som stod upp till dess försvar, och för insatser därefter. Det är hedrande och det är med en viss stolthet jag kommer att bära den.
Ytterligare två svenskar fick denna dag medalj, den socialdemokratiske utrikespolitikern Urban Ahlin och läkaren Lars-Olof Sjöstrand.Det gjorde att det var 5 svenskar som på detta sätt hedrades, något som säger något både om hur man i Litauen betraktar Sverige och svenska insatser här, men också något om det svenska engagemang som vuxit fram för detta vårt grannland.
I Litauen är bilden av världen och Europa, både på grund av historia och av geografi, annorlunda än i Sverige. Ryssland är ett hot som är ständigt existerande, både genom sina affärskontakter, genom krav på att få köpa litauiska energiföretag, genom enklaven Kaliningrad och genom det maktspel man ägnar sig åt, inte bara in i vitrysk och ukrainsk politik. Presidentpalatset är en gång byggt som den ryske guvernörens palats. Och den dag då ryska pansarförband körde rakt in i litauiska demonstranter är inte längre tillbaka än 16 år. Vitryssland förblir Europas sista diktatur så länge Ryssland vill, och den vitryska diktaturen lever tack vara sitt ryska stöd.
Litauens medlemskap i Nato bygger på denna insikt, på att man genom medlemskapet inte längre är ensam när någon hotar landet, och det leder också till att man ställer upp med militär trupp till Nato, framförallt i Afghanistan, inte för att internationella insatser tagit över behovet av ett nationellt försvar utan för att det internationella deltagandet är ett bidrag till försvaret av den egna gränsen, och bland annat den övervakning av flygrummet som Nato ansvarar för. Inom en nära tid blir det svenska Gripenflygplan som kommer att utföra detta uppdrag, inte under svensk men under tjeckisk flagg. Och i vågskålen för frågan om att införskaffa Gripen står den framtida möjligheten att få stöd för Nato för att bevaka det egna luftrummet.
== Det svenska försvarets uppgifter ==
Det är ett annat perspektiv som präglat det svenska försvarets utformning under senaste åren då en riktig och klok utveckling mot internationellt insatsförsvar samtidigt har lett till att ett försvar för nationella intressen har trängts undan.
Så sent som 2003 hävdade den svenska försvarsmakten med en trosvisshet som förvånade mig och många andra, att man för överskådlig framtid kunde utesluta militära hot från andra sidan Östersjön. Det ledde också till att Försvarsberedningen hävdade att detta scenario kunde avskrivas för den framtida utformningen av försvarsmakten. Det hävdade jag var fel då och kan inte låta bli att citera ur det särskilda yttrande som jag lämnade in till Försvarsberedningens rapport 2003:
Om inte dagens utveckling mot stabilitet i det ryska samhället fortsätter kommer heller inte den förutsägbarhet i utrikes- och säkerhetspolitiken som präglar dagens Ryssland fortsätta att utvecklas. Det kan inte uteslutas att krafter som vill stoppa den ekonomiska reformprocessen får en ökad makt och ökat inflytande. En sådan utveckling kan vara förbunden med en ökad misstro mot omvärlden och en agenda som återställa rysk prestige genom demonstrationspolitik snarare än genom den ekonomiska utvecklingen. Min uppfattning är att detta inte är den sannolika utvecklingen men likväl en utveckling som är så pass sannolik att den måste tas i beaktande för svensk säkerhetspolitik.
Sätter man i detta perspektiv in hur Ryssland i dag har utvecklats bakåt när det gäller demokrati, låter landets ekonomiska intressen växa samman med staten och med den utrikespolitiska agendan, hur man har hotat med att hålla inne med energileveranser, hur man nu höjer tonen mot Nato-installationer i Polen och Tjeckien, hur man planerar att med ryska Östersjöflottan övervaka gasledningen i Östersjön, att man planerar gasledningen för att kunna gå förbi Litauen och Polen med de möjligheter detta ger till ekonomisk utpressning, hur man argumenterar mot dem som ifrågasätter det för Sveriges del kloka i detta projekt och hur man också låter de militära institutionerna få kraftigt ökade resurser leder det fortfarande inte till en risk för invasionsföretag men likväl till ett behov av militär styrka för att motverka en växande och ohejdad rysk maktutövning i Östersjön. Det är därför bra att försvarsmakten nu i sin omvärldsbedömning åter börjar se på de risker som finns i närområdet.
Utvecklingen i Ryssland är av den arten att det den självklart också kommer att påverka den ryska utrikespolitiken. Det ser vi redan i dag genom ett mer arrogant tonfall mot grannar och mot Europa, genom att man använder sina ekonomiska intressen till att bedriva utrikespolitik och definierar säkerhetsintressen som går på tvärs med det Europa man säger sig vilja ha som partner. Det kommer inte minst att bli märkbart under det kommande året i diskussionerna om framtiden för Kosovo. Det märks också i den energipolitik som Ryssland bedriver gentemot Europa.
I det perspektivet är det inte en särskilt klok tanke att knyta an Sverige till ett ryskt naturgasnät genom Östersjöledningen. Det är att skapa ett behov och ett beroende som vi i dag inte har och det kommer dessutom kraftigt försvåra vår klimatpolitik med växande behov av att istället för förnybara bränslen och kärnkraft genom energiskatter hålla nere energikonsumtionen.
Gasledningen i Östersjön måste och ska prövas enligt de lagar och regler som finns för hur internationellt vatten får användas men det finns alla skäl för Sverige att ha en realistisk bild av konsekvensen för Östersjöområdet av den i säkerhetspolitiska termer.
Sverige måste därutöver anpassa sin försvarsplanering till de hot som kan växa fram i vårt närområde, även om de inte följer de gamla mönster som vi känner igen från det kalla krigets tid och invasionsförsvarets uppgifter. Det låter sig väl förenas med ökade internationella insatser.
== CIA och Europaparlamentet ==
Innan jag i torsdags kväll reste till Vilnius handlade veckan om session i Strasbourg. Två frågor dominerade, nämligen frågan om den så kallade CIA-resolutionen och en resolution om Lissabonprocessen inför Europeiska rådets möte i Berlin och den deklaration om europeiskt samarbete som ska antas där.
I ett anförande http://www.gunnar.moderat.se/?use=artikel&id=284 som jag höll i debatten inför toppmötet poängterade jag vikten av att Berlindeklarationen tar fasta på att de problem och utmaningar som Europa i dag möter är ett resultat av de framgångar som EU-samarbetet har inneburit.
Det är EU´s framgångar som lett till att fler vill bli medlemmar, inte någon kris eller misslyckande. Det är den förmåga som EU har skapat sig som ger oss ett ansvar i Kongo, på Balkan och i klimatfrågan för att inte nämna i frågan om hur Europa ska kunna möta globaliseringen. .
Lissabonresolutionen http://www.europarl.ep.ec/sides/getDoc.do?pubRef=-//EP//TEXT+TA+P6-TA-2007-0040+0+DOC+XML+V0//EN&language=EN som också tar sikte på toppmötet är på några punkter steg framåt,dels när det gäller synen på konkurrens inom universitets- och högskoleväsende och en större patientrörlighet över gränserna som en del av kunskapssamhällets utveckling.
I frågan om CIA-resolutionen: ”http://www.europarl.ep.ec/sides/getDoc.do?pubRef=-//EP//TEXT+TA+P6-TA-2007-0032+0+DOC+XML+V0//EN&language=EN_ som handlade om eventuella hemliga fångläger och olagliga överlämnande av misstänkta riktades i princip kritik mot alla medlemsländer, rådet och framförallt mot USA. Problemet med rapporten är att den inte kunde konstatera något nytt annat än i det fall då medlemsländer redan tidigare, som i det svenska fallet, konstaterat fel och riktat kritik mot de ansvariga.
Istället gjorde parlamentets majoritet värnet av mänskliga rättigheter till en partipolitisk bedömningsfråga, istället för en fråga om rätt och fördömande av övergrepp. I den långa rapporten har olika grupper tävlat om att på olika sätt misstänkliggöra USA och därmed fört in frågan om faktiskt konstaterade övergrepp i en dimma av en mängd andra påståenden, kan inte uteslutas etc och därmed suddat ut ansvaret till att vara något som man kan ha olika uppfattningar om.
Vi moderater avstod att rösta för eller emot denna rapport, dels för att vi anser att de övergrepp som har gjorts, och också är konstaterade inte kan och inte ska försvaras, dels därför att rapporten suddar ut skillnaden mellan det som är konstaterat och det som är obekräftade mediauppgifter, med de möjligheter det gör för skyldiga att fly ansvaret med hänvisning till att det bara handlar om påståenden.
== Europaparlamentet är inte ett överparlament ==
Men en viktigare sak är att rapporten är skriven som om medlemsstaternas regeringar är ansvariga inför Europaparlamentet och skyldiga att överlämna hemliga uppgifter om underrättelseverksamhet till ett tillfälligt utskott. Så är det inte.
Den nationella underrättelseverksamheten, liksom säkerhetspolisiär verksamhet är medlemsstaternas och enbart medlemsstaternas kompetens. Medlemsstaterna har vare sig någon skyldighet, eller de flesta fall någon rättighet, att utelämna uppgifter till någon annan än behöriga myndigheter i det egna landet. Så gjorde vi i Sverige när utlämningen av två egyptiska medborgare diskuterades och kritiserades av konstitutionsutskottet, under mitt ordförandeskap, och av justitieombudsmannen.
Har man då i rapporten konstaterat att något medlemsland har brutit mot gemensamma regler om hemliga fångläger? Nej. Det innebär inte att det inte har förevarit sådana aktiviteter men det faktum att rapporten istället bygger på mediauppgifter och påståenden gör att framtida bevis kommer att ställas i samma dager som mediaskvaller. Det är en otjänst mot den uppgift som varje parlament ska slå vakt om, nämligen rättstat och mänskliga rättigheter.
==Svårare att betala med telefon? ==
Under våren kommer parlamentet att fatta beslut om det så kallade betalningsdirektivet som är till för att underlätta för betalningar över nationsgränserna och som i kommissionens förslag
http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/site/sv/com/2005/com2005_0603sv01.pdf innebär mycket tydliga förbättringar för att underlätta för den enskilde och för att tillåta konkurrens.
Tyvärr har parlamentets arbete med detta lett till en rapport http://www.europarl.europa.eu/sides/getDoc.do?pubRef=-//EP//NONSGML+REPORT+A6-2006-0298+0+DOC+PDF+V0//SV&language=SV
som försvårar för nya betalningslösningar, nya aktörer för betalningsförmedling och ny betalningsteknologi.
Dels ställs det till skillnad från kommissionen förslag krav på att betalningsförmedlare måste kunna leva upp till kapitaltäckningskrav på minst 100 000 euro, dels att betalningsförmedlingen inte får blandas ihop med ett företags övriga verksamheter och dels att bara mindre belopp ska kunna utföras utan undantag från tillstånd. Det innebär till exempel att betalningar genom telefon och sms över 10 euro kan hindras, att nya aktörer får svårare att konkurrera och att konsumenterna förlorar i slutändan medan den gamla tidens betalningsförmedlare, nämligen bankerna får mindre konkurrens.
Tyvärr blev det i det ekonomiska utskottet ja för dessa nya regleringar och risken finns att parlamentet kommer att stödja detta. Skråväsendet har sina advokater även i den moderna tiden.
Desto viktigare blir det att medlemsstaternas regeringar sätter klackarna i marken och hindrar detta så att rådets beslut går på kommissionens linje.
Annars är risken att en europeisk lag blir just av det byråkratiska slag som EU ofta anklagas för, som hindrar utvecklingen både av teknologi och betalningsförmedling.
== Oansvarig lagstiftning växer fram när lagstiftare inte hålls ansvariga ==
Ett skäl till att det är för lätt att införa byråkratiska lagar och regler är att det inte utkrävs ansvar av dem som utför dem, istället lägger man ansvaret på alla och på EU vilket gör att de som har ansvaret kan smita undan i skydd av alla andra och av institutionerna. Denna fråga har det inte skrivits om överhuvudtaget i svenska media tills frågan kom upp för några dagar sedan genom ett TV-inslag där jag påpekade dessa konsekvenser.
Det förtjänar en lite vidare reflektion kring hur ansvaret för EU-beslut utkrävs. Arbetstidsdirektivet som beslutades för ungefär ett år sedan, utan särskilt mycket mediabelysning kan vara ett bra exmepel för detta.
Just nu sitter en lång rad ansvariga i kommuner och landsting och bekymrar sig över EU´s direktiv om arbetstider som innebär en bestämning av veckoarbetstiden, som för Sverige är ett mindre problem, men som samtidigt innebär att jourtid ska räknas som full arbetstid.
Det innebär att inom brandskydd, sjukvård, social omsorg och personlig assistans så äts en stor del av dagens arbetstid upp av jourtid och bakjour, samtidigt som kraven på kompensationsledighet också urholkar arbetstiden.
De som drabbas av detta är självfallet ytterst de som behöver omsorgen, sjukvården, den personliga assistansen och ett väl fungerande brandförsvar. Det vill säga vi alla. Det drabbar också kommuners och landstings ekonomi eftersom man nu får betala för en tid som inte arbetas utan som tidigare har hanterats på ett tillfredsställande sätt inom ramen för arbetsmarknadens parter.
Det är därför många som svär över EU och den byråkrati som ett förslag som detta innebär. Men det är att göra saken för enkel för sig.
Det ligger mycket i det, arbetstidsdirektivet är bara ett exempel på en byråkrati och regleringsiver som många förknippar med EU, men det finns en risk för att ansvaret blir ansiktslöst när man allmänt talar om EU.
Det är ungefär som om vi skulle tala om Sverige skulle leda till högre skatter eller till onödig byråkrati, något som även förekommer när svenska politiker själva reglerar och lagstiftar.
Det man lätt glömmer bort när man skyller på EU är ett det finns ett politiskt ansvar och det är inte EU som sådant som bär på det utan de valda företrädarna i regeringar och i Europaparlamentet.
EU och europasamarbetet som sådant innebär inte dåliga regler och byråkrati, vare sig för arbetsmarknaden eller inom andra områden. Precis som i svensk politik, finns det politiker som har ansvaret för de beslut som fattas. Det är inte institutionen riksdagen, landstinget eller fullmäktige som bär ansvaret lika lite som det är förekomsten av stat, landsting och kommuner som leder till dåliga beslut. Det är beslutsfattarna som bär ansvaret.
Det är vad den demokratiska processen handlar om och det är det tydliga ansvaret som gör det möjligt för medborgarna att byta politikens inriktning. Ska det gå att ändra är det viktigt att klargöra vem som har det politiska ansvaret. Några av dem finns på denna blogg http://www.gunnar.moderat.se/?page=19&use=blogg&id=284
I det här fallet är det inte minst de svenska EU-motståndarna som valde att använda EU för att reglera Sverige, i strid mot svensk kompetens inom detta område och med att det är ett ansvar för arbetsmarknadens parter. Så ser centralismens ansikte ut, det handlar inte om Bryssel och en anonym makt utan om de svenska nejsägarpartierna liksom socialdemokraterna i Europaparlamentet, medan vi moderater och andra röstade emot. Det finns ansikten bakom besluten. Det är de och inte EU som ska ställas till svars. Det är lämpligt att det görs nu.
Det är faktiskt ett steg för att ge Europa ett bättre fördrag, att vi klargör vem som har ansvaret för de beslut som människor annars flyr ansvaret ifrån.
En god helg,
Gunnar