Nyhetsbrevet Frihetens värden 2007-01-01
Kära läsare,
Välkommen till det nya året. I detta brev lite om Europa och EU snarare än kommentarer till skeendet runtomkring oss.
Årtalet 2007 förknippas inte med någon större symbolik eller enskild händelse men likväl innebär årsskiftet en hel del. Europeiska unionens utvidgning har fortsatt med ytterligare två steg i och med att Rumänien och Bulgarien nu är medlemmar i EU. EU har numera 27 medlemsstater, med Sloveniens inträde i eurosamarbetet finns fö 13 länder med euro som valuta, och närmare 500 miljoner medborgare.
Det kommer att dröja ett tag innan medlemskapet tillämpas fullt ut för de två nya länderna men likväl är de nu medlemmar med allt vad det innebär för dem och unionens övriga länder i fråga om rättigheter och skyldigheter.
Det har sin poäng att påpeka eftersom skälet till att Rumänien och Bulgarien inte blev medlemmar i den stora utvidgningsomgången 2004 eftersom deras utveckling låg efter de andra Central- och Östeuropeiska länderna som utvidgningen då gällde. Skälet till det var att de inte hade reformerat, inte hade infört rättstatens principer fullt ut och fortfarande hängde kvar i det gamla socialistiska samhällets dolda maktstrukturer. Det fanns tillfällen då det var befogat att tveka om demokratins framtid i dessa länder, inte minst i Rumänien, liksom om förmågan och viljan att upprätthålla respekten för mänskliga fri- och rättigheter.
Men både viljan och behovet av att komma närmare EU och målet om att bli medlemmar ledde utvecklingen i rätt riktning, under de senaste åren med betydande hastighet just eftersom man så länge väntat med förändringarna. Och nu när man är medlemmar kommer det inte finnas utrymme för avvikelser från demokratins bana, det kommer finnas stabila och straka institutioner som slår vakt om rättstatens principer och dessa länder kommer liksom övriga EU att vara armerade med demokratins regler. I en nyårskrönika http://www.bt.se/bt/btartikel.asp?version=306151 reflekterade jag över detta dagen före nyårsafton.
Det innebär inte att det inte kommer att finnas utrymme för de mörka krafterna att vinna ökat stöd i tider av svåra omställningar och politisk osäkerhet. Men de förändringar som nu har genomförts och de steg till demokrati och rättstat som nu har tagits är på gränsen till oåterkalleliga. Det är ett stort värde för människorna i dessa länder men det är också ett mycket stort värde för alla oss andra. Demokratin vinner i styrka för varje landvinning den gör.
Och demokratin behöver stå stark i vår tid. Det är en paradox att i Europa som under decennier och ytterst under sekel varit utgångspunkten för den internationella politikens motsättningar och konfrontationer var de än har ägt rum på vår jord i dag är fredligare än någonsin samtidigt som de konflikter som hotar vår säkerhet finns bortom Europas gränser men med en direkt inverkan på våra samhällen.
Och kanske är 2007 efter Rumäniens och Bulgariens medlemskap och de nya förhandlingssteg vi nu kommer att få se med länderna på Balkan – ett år då vi för gott lämnar den gamla världsbilden som präglades av att globala konflikter kunde tolkas i termer av europeisk säkerhetspolitik. Så är det inte längre. Europas säkerhetshot finns utanför Europa, bortom unionens gränser. Samtidigt är det uppenbart för människor i en lång rad olika länder att EU har varit en framgång just för fred, säkerhet och demokrati och den välfärd som blir möjlig med den grunden.
Det är därför det var så viktigt för Rumänien och Bulgarien att bli medlemmar och det är därför det finns så många länder som vill bli medlemmar. På Balkan har vi länder som Kroatien, som nu förhandlar om medlemskap, Albanien, Makedonien, Montenegro, Bosnien-Hercegovina, Serbien och i den form som kommer att avgöras under 2007 också Kosovo. Bortom Balkan men med gamla rötter i Balkans konflikter och motsättningar har vi Turkiet, som förhandlar om medlemskap och som förhoppningsvis kommer att kunna fortsätta göra det under det kommande året, och vi har de kaukasiska länderna som ännu inte har uttryckt någon formell önskan om förhandlingar men där diskussionen förs och vi har ett land som Ukraina där det finns en tydlig önskan om medlemskap och där denna förhoppning varit en viktig drivkraft för demokratins genomslag så långt. Alla dessa länder hade, liksom de som kom med 2004 och 2007 har önskat medlemskap i EU på grund av framgångarna, inte på grund av att de anser att EU har misslyckats. Det är framgångarna för EU när det gäller frihet, demokrati, ekonomisk utveckling och fred som driver utvidgningsprocessen, inget annat.
Det är framgångarna som ställer EU inför nya utmaningar. Det gäller att utveckla den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken för att kunna spela en roll i en värld där våra hot mot säkerheten finns bortom våra gränser och där EU´s politiska förmåga och soft-power ger unionen en unik roll som ingen annan kan axla.
Det gäller att möta globaliseringen och en alltmer dynamisk ekonomisk utveckling i andra delar av världen med en öppenhet som ger oss styrka och en politik som gör demokratins så stark och inspirerande som möjligt i länder som genom globaliseringen får en ekonomisk utveckling som ett beroende till deras egna samhällssystem inte hade kunnat ge dem. Globaliseringen innebär inte bara att den ekonomiska balansen förskjuts från det som vi tidigare har kallat den rika världen till nya rika länder utan också att den politiska balansen riskerar att förskjutas från de delar av världen som präglas av stabila demokratier till regioner där demokratin är mindre stark eller inte existerar.
I förtjusningen över det kinesiska ekonomiska undret finns det skäl att komma ihåg att Kina fortfarande är en kommunistisk diktatur, kanske inte enligt de gamla socialistiska handböckerna men med lika brutala metoder till förtryck tillgängliga som någonsin tidigare.
Ryssland har de senaste åren inneburit bakslag för demokrati och för respekten för mänskliga fri- och rättigheter samtidigt som landets bidrag till framförallt europeisk energiförsörjning säkerhetspolitiskt och ekonomisk-politiskt fått en strategisk betydelse.
Ser vi på skeenden som i Irak, Iran, Israel- palestinier, Somalia, Sudan, Afghanistan och även Pakistan ser vi säkerhetspolitiska utmaningar som saknar samband med varandra förutom att en totalitär islamism förhindrar försoning och fredsprocesser och istället fördjupar konflikter och ger dem en spridningseffekt.
Avrättningen av Saddam Hussein blev snarare ett inslag i denna process än ett avslut över de folkmord han gjort sig skyldig till. Förutom att dödsstraffet i sig är förkastligt förhindrades rättvisan att ha sin gång med Hussein. Han avrättades odömd för några av sina värsta brott.
Under det gångna året har jag vid flera tillfällen reflekterat över de utmaningar som denna nya värld innebär för Europa och för europeiskt samarbete med anföranden eller artiklar som finns på min hemsida, vid ett tillfälle vid Conservatives partikongress i Bornemouth, vid ett annat tillfälle vid universitet i Tel Aviv och vid ett tredje tidningen New Europe. Det behövs en europeisk strategi för att hålla demokratin stark i denna nya värld bortom den traditionella säkerhetspolitiken. Det behövs en politik för att möta en mångfald olika hot mot internationell säkerhet som inte blir lättare av det faktum att det mest genomgående mönstret i de konflikter vi talar om är att det inte finns något mönster förutom just den totalitära islamismen.
Säkerheten i Bagdad måste vinnas i Irak. Stabiliteten i Afghanistan måste säkras i Kabul. Fred mellan Israel och en självständig palestinsk stat kan bara vinnas på Västbanken och i Gaza med de eftergifter det kräver från både israeler och palestinier. Europas bidrag till lösningen av dessa och andra konflikter måste bygga på att vi förstår det hot som totalitära rörelser utgör även i vår tid, på samma sätt som totalitära ideologier var det dominerande hotet under förra århundradet. Det kommer att ställa särskilda krav på konsekvensen i europeisk och svensk utrikespolitik liksom Europa och EU kommer att kunna tillföra något som USA inte har samma förmåga till. Det gäller än mer eftersom de kommande åren, med kommande presidentval och med misslyckandet i Irak, inte kommer att präglas av en ökad vilja att ta internationell ansvar med stora uppoffringar för det amerikanska samhället.
Nu har vid årsskiftet ordförandeskapet i EU gått över från Finland till Tyskland. Arbetet med ett nytt fördrag ska nu ta ny fart med sikte på ett fördrag som är på plats någon gång under våren 2009. I Frankrike blir det presidentval. Kanske kommer Gordon Brown att vilja utlysa ett nyval när Blair avgår någon gång under sommaren. Kanske får Italien ännu en ny regering. Det kommer att ställas stora krav på dem som vill föra Europas utveckling framåt. Och där har Sverige en viktig roll, inte minst med tanke på att Sverige har ordförandeskapet i slutet på 2009, det år då så många bitar ska ha fallit på plats. Sverige är i dag ett av de EU-länder som har en stabil och reforminriktad regering med tydlig fokus på vad Europa kan och behöver göra. Det ger också ett ansvar som är betydande.
I Europaparlamentet blir det halvtidsskifte vilket innebär nyval till olika poster och utskott. För min del innebär det en kandidatur till ordförandeposten i EPP-gruppen, någon som avgörs under nästa vecka. Lite spännande är det liksom det vore mycket spännande att få ta itu med den utmaning det innebär att leda en sådan stor och mycket bred partigrupp. Jag ber att få återkomma om detta och mycket annat. På min hemsida finns det återkommande kommentarer på min blogg liksom på den Video avdelning som där finns. Där finns också mina anföranden, artiklar och mediakommentarer förutom veckorapporter från arbetet i parlamentet. Vill man kan man ha en RSS feed från hemsidan.
Och mitt nyhetsbrev tänkte jag försöka ha något mer regelbundet än vad det varit under förra året. Vilket kommer till uttryck i detta nyhetsbrev årets första dag.
Gott Nytt År!
Gunnar