Nyhetsbrevet Frihetens värden 2003-08-10
Kära läsare,
I detta brev lite om älvorna som lägger sig kring ängar och marker, och kring oss själva, om euron, om nejsidans oförmåga att diskutera vad som är bra för Europa, om frågan om civil ÖB och om den nuvarande samt om Israel och det konstitutionella fördraget.
Sommaren tycks efter svenska normer kalendariskt närma sig sitt slut men verkar inte ta någon hänsyn till detta utan fortsätter på av bara farten. Ändå märks några omisskännliga tecken på att något är på gång. Vinden viner genom lövträden på det där särskilda sättet som hör sensommaren till. Och ett lite tråkigt tecken är att gulnade löv faller till marken efter en sommar som inte inneburit så mycket fukt för bland annat törstiga björkar. Så trots det fina vädret behöver man ingen almanacka för att konstatera att tidpunkten för euroomröstningen kryper allt närmare.
Med ett vant naturöga och kunskap om den gamla bondepraktikan kan jag – även om jag kan ha gjort någon felbedömning av de fallna lövens färgnyanser eller av de älvor som nu på kvällarna dansar fram över ängarna – när jag nu blickar ut över Sandhammaren med viss säkerhet påstå att folkomröstningen infaller om ungefär 35 dagar, vilket också stämmer med en kalendarisk kontroll.
== Där älvorna dansar ==
De kvällsdimmor som lägger sig över ängar och marker när mörkret sakta lägger sig under sensommar och höst var förr i tiden omgärdade med mystik och respekt för det som fanns därute, utanför huset och bortom gården. För människor i flera århundraden var mörkret något ogenomträngligt som satte gränser för vad människan kunde och vågade. Vi kan i dag skratta eller le åt det men pröva att gå ute i mörker en sen höstkväll i en skog långt borta från stadens belysning. Plötsligt är det lätt att se det som inte finns och höra det som man intalar sig inte finns. Reflektionerna om hur människor en gång hade det i denna eller i andra miljöer faller sig på mig eftersom jag den senaste veckan har ägnat mig åt historikern Dick Harrisons fascinerande bok Jarlens Sekel. Han beskriver på ett inträngande och systematiskt sätt hur medeltidsmänniskan såg på sin tillvaro och sina livsförutsättningar.
Den handlar om människorna under 1200-talet, män och kvinnor, jarlar, präster, kungar och drottningar, bönder och bondfruar. Och alla andra människor som levde under denna tid då Sverige formades från att ha varit en lång rad olika landskap till en nation med gemensamt styre och fred. Och det är nyttigt att låta tanken fara kring hur livet var för människor i en annan tid med andra förutsättningar. Inte minst kan det sätta perspektiv på vår egen självtillräcklighet, trots allt det vi numera tror oss förstå och kunna i vår tid.
Det var inte bara mörkret som satte en gräns för människans liv utan också avstånden. De flesta människor som levde på den skånska slätten eller i andra delar av Sverige där sikten var lång, såg längre än de någonsin skulle komma att röra sig själva. Att man kunde se kyrktornet i Ystad eller i Trelleborg, eller något annanstans, innebar inte att man själv någonsin om att vara där. Det nära avlägsna var förenat med den mystik som det främmande alltid präglas av. Det väckte föreställningar och myter om livet i staden och människorna där men också om vilka krafter som styrde livet och vardagen. Mörkret och avstånden gav tillsammans med den okunskap som människan bar på en slags dimma bortom allt som var den egna vardagen och de egna handfasta och konkreta erfarenheterna.
Finns det inte vår tid dimmor som lägger sig kring oss och som vi försöker omvandla till kategoriskt tyckande och åsikter snarare än att med kunskaper tvinga bort dimmorna kring våra föreställningar genom kunskap och slutsatser om vad som faktiskt är, inte bara i vår egen vardag utan också bortom våra egna direkta erfarenheter? Medeltidsmänniskan var inte dummare än vad vi är, liksom vi inte är klokare som individer än vad han eller hon var. Vi kan däremot mer, och har lärt oss mer och vetenskapen har trängt undan ständigt fler av de dimmor och föreställningar som legat ikring oss när det gäller vad som finns i mörkret, i jorden, i sjukdomar och i vårt samhälles många olika sätt att reagera.
Sommarens eurodebatt har erbjudit några exempel på detta. Hur det främmande och det som är längre bort framställs som mystiska krafter som riktar sig emot oss om vi inte håller oss för oss själva. Hur den europeiska centralbanken ECB framställs som ett anonymt och främmande monster som inte vill något gott. Hur beslut som fattas någon annanstans oundvikligen kommer att vara riktade mot oss och slå mot oss. Att det gemensamma valutasamarbetet skulle kunna leda oss tillbaka till de stolligheter som Hitler ägnade sig åt, som om det var Emil-liknande upptåg Hitler ägnade sig åt och som om en gemensam valuta har något samband med Hitlers tredje rike och på det viset skulle kunna leda oss tillbaka till stolligheterna. Någon gemensam valuta fanns för övrigt aldrig i det välde som Hitler försökte bygga så varningen för den gemensamma valutan på den grunden är i allra högsta grad omgärdad av dimmor.
Dimmorna är många. Känslan att vi behåller mer makt så länge vi bara beslutar själva och inte tillsammans med andra som om de beslut som berör oss här hemma i Sverige kan fattas bara i Sverige. Och blir bättre av att det är vi själva som fattar dem utan diskussion och kontakter med dem som kommer längre ifrån. Bortom vår egen omedelbara närhet. Föreställningarna om vad EU är och föreställningarna om vad vi själva är innehåller mycken dimbildning.
Ett land som har världens främsta välfärd eller som numera befinner sig på 17 plats. Ett land som har tillräckligt inflytande eftersom man gärna lyssnar just på oss bara för att vi är härifrån där vi är lite klokare än de andra lite längre bortifrån. Eller som Marita Ulvskog påstod det var häromdagen, vi behöver inte gå med i euron för vi sitter redan med i eurorådet och har inflytande. Med tanke på att hon är medlem i den regering som någon gång måste ha berört det avgörande faktum att Bosse Ringholm inte får delta i euromötena visar det i all sin enkelhet hur lätt vi lägger oss till med dimmor och föreställningar om Europasamarbetet.
Det finns något större i frågan om euron än bara den valutapolitiska frågan. Den handlar om brytningen mellan det statiska och dynamiska perspektivet. I det statiska perspektivet låter man alla givna villkor och föreställningar ligga kvar. Det är inte upp till människan att rubba dem eller att förändra villkoren. Dimmorna ligger där de ligger. Så fungerade bondesamhället till stor del under århundraden. Och det var inte så underligt eftersom de materiella förutsättningarna med den tidens teknologi och kunskap var givna. Det var jorden och marken.
Det var först med industrialismen som mänskligheten i en större skala utmanade denna föreställning, att förutsättningarna var givna. Avgörande för välfärden blev inte länge tillgången på mark utan förmågan att utveckla nya resurser och möjligheter. Vi frigjorde oss från den begränsning som beroendet till jord och lantbruksmark hade varit i århundraden. Det ledde till en social revolution som är enastående och till fattigdomens nedkämpning. Det är något som i det gamla bysamhället hade framstått som trolleri. På sätt och vis är det en ödets ironi att det egentligen är i det gamla bondesamhället med dess begränsade produktionsresurser som Marx hade kunna ha rätt i sina teser. Den som inte hade mark kunde inte göra mycket för att få mark. Det var de besuttna och de icke- besuttna. I det kapitalistiska samhället frigjordes människor från denna begränsning och rikedomar kunde skapas oberoende av tillgången på den ändliga resursen mark.
Det är slående hur mycket av dessa två förhållningssätt som nu står emot varandra. Medan euron motiveras med att den öppnar upp gränser och ger nya möjligheter till handel och ekonomisk utveckling motiveras motståndet med att vi har det bra som det är och att vi på kort sikt kan utöva stabiliseringspolitik bättre om vi kan möta ned- och uppgångar med egna räntesänkningar och höjningar. Trots att den svenska kronan under drygt 30