Georgien är som ett land östan om solen och västan om månen. Bortom Europa, men ändå ett gammalt europeiskt land, inte i Asien men ändå präglat av asiatiska vågor av inflytande, erövringar och handel med Europa. Öster om Turkiet, söder om Ryssland, norr om Iran samt väster om Kaspiska havet och det egentliga Asien där bortom. I dess berg och dalar fanns en gång kungadömen som kom att bli de första kristna i en tid då den tidiga europeiska världens centrum låg här. Härifrån kom långt senare Stalin efter oavslutade präststudier för att forma Sovjetunionen med bestialisk terror. Här någonstans formades det tidigaste indoeuropeiska språket och här skapades de första vinodlingarna.
Går man på Tbilisis gator slås man av de stora byggnaderna av fransk arkitektur från det förra sekelskiftet, de små lätt orientaliska husen och det förfall som tragediernas decennier under kommunistiskt styre gav samt brutalt moderna byggnader uppförda under de senaste 10 åren. Här har många deporterats, fängslats och avrättats, kanske för att de drev en affär, ägde ett hus eller som företagare bidrog till det tidiga 1900-talets framtidsoptimism. År 1918 blev man fri från det sammanfallande ryska kejsardömet och 1921 kom kommunisterna med Lenin och Stalin. Vänsterpartiets hyllningar till de socialistiska framgångarna lyste knappast upp i detta mörker. Det blev 70 år av förtryck och förfall växlat med stagnation.
Likväl är dagens Georgien obrutet när det gäller att definiera sig som en del av Europa, som blickar mot väst, mot EU och mot NATO eftersom man anser sig höra hemma där. Det är som att man nu vill fullfölja den utveckling som påbörjades 1918. Marknadsreformer och kamp mot korruption. Ökat samarbete med Europa och med väst. Västlig demokrati och europeiskt samhälle.
En period av snabb marknadsekonomisk reformering har nu följts av en mer tvekande och osäker politik. Den nuvarande majoritetens maktutövning vid sidan om de offentliga institutionerna innebär att demokratin utsätts för hot, med en rysk oligark som i bakgrunden styr och väljer att balansera sin makt på grupper och partier med oförenliga intressen och en selektiv rättvisa riktad mot oppositionen. Det är många som vill undergräva den demokratiska utvecklingen och den västliga orienteringen och det är många skeenden som hotar stabilitet och fred.
Ryssland som ett ständigt hot, inte minst efter dess invasion 2008, med ockupation av Sydossetien och Abchazien, ständigt aktivt för att undergräva och destabilisera. Rysslands krigföring på Assads sida i inbördeskrigets Syrien ger en osäkerhet i hela regionen. Iran som hotfull granne men också ekonomisk partner. Turkiet och dess invasion med militär trupp i Syrien, med tyst ryskt samförstånd, och de ökade spänningar med USA och Europa som det leder till. Grannlandet Armenien med stora ryska baser, som böjs mot Moskva men vill luta sig mot Europa. Azerbajdzjan ännu lite längre bort mot Kaspiska havets kust, som ett litet Dubai, där en av bröderna Nobel etablerade ett av världens största oljeföretag i slutet på 1800-talet och i början av det nya seklet. Innan kommunismen krossade allt, med en allt hårdare regim och i en till synes oförsonlig konflikt med just Armenien om Nagorno Karabach. Det är som att alla de spänningar och motsättningar som präglar den moderna världen valt att sätta sina avtryck i Georgiens grannskap. De vill vara med i Europa, de vill vara en del av västvärlden och deras samhälle är ett friare samhälle än i något av grannländerna.
Den folkligt breda uppslutningen kring Europa är kanske en av de viktigaste restriktionerna för att den nuvarande regeringen inte går hårdare fram mot opposition och media. Den osynlige oligarken Ivanishvili, med en förmögenhet skapad i Ryssland och med ryska partners spelar på många strängar, både när det gäller att markera gränsen mot Ryssland men samtidigt stödja ryska intressen i landet. Regeringen, och framförallt säkerhetstjänsterna, är i praktiken mer underordnade honom än parlamentet men förhoppningsvis förmår den med sin majoritet i parlamentet etablera en transparent maktutövning och en frihet för media som ger möjlighet till framtida fredliga maktskiften.
Georgien är tillsammans med sina grannar Armenien och Azerbajdzjan, Moldavien och Ukraina samt även Vitryssland medlemmar i det Östra partnerskapet, ett EU-initiativ för att bidra till dessa länders regionala samarbete, integration med Europa och utveckling av demokrati och rättsstat. Alla dessa länder är samtidigt utsatta för en omfattande rysk påverkanspolitik med alltifrån krig till ekonomiska blockader.
När Ryssland 2008 invaderade Georgien var det inte en plötslig händelse utan ett led i en lång utveckling präglad av militära maktdemonstrationer, stöd till separatistgrupper, pass till ryskspråkiga, ryska propagandakanaler, ekonomiska blockader och territoriella kränkningar. Den processen präglar och påverkar också alla det Östra partnerskapets lander.
I Ukraina har Ryssland invaderat och annekterat Krim samtidigt som de fortsätter med krigföring i östra Ukraina, efter att under den förra regimen ha stött sig på en korrupt regim. I Moldavien upprätthåller Ryssland konflikten i Transnistrien och håller med anledning av den, militär trupp i landet samtidigt som man aktivt söker påverka genom korruption som underminerar parlament och regering. I Armenien har Ryssland en stor militär bas, en gång där för att ge trygghet mot Turkiet, men nu för att ge ryskt inflytande i landet. I Azerbajdzjan bidrar man till att hålla liv i konflikten om Nagorno Karabach, bland annat genom att sälja vapen till båda sidorna. I Vitryssland som på grund av regimens brutalitet för närvarande inte deltar samarbetet genomför man regelbundna militärövningar.
När jag i går presenterade den rapport för regional säkerhet som jag tillsammans med en georgisk parlamentariker ansvarar för, var det detta hot mot ländernas självständighet och frihet som var utgångspunkten. Den hotar dessa länder men är också ett hot mot stabiliteten och säkerheten i Europa i sin helhet. Det handlar om en långsiktig underminering av ländernas självständighet, ständiga försök att väcka till liv och eskalera etniska motsättningar, stöd till rysktrogna grupper, en politik för att fragmentisera och hota enskilda länder och politiska ledare.
Den regionala säkerheten kräver att man ser att det finns ett större hot än de interna konflikterna, inom länderna och mellan dem. Den kräver ökat regionalt samarbete kring hur man möter desinformation, cyberkrigföring och hur man utvecklar en ekonomisk självständighet. EUs fördjupade samarbetsavtal mellan Georgien, Ukraina och Moldavien, med bland annat viseringsfrihet bidrar till detta. Det är handeln med Europa som är vägen till ökat välstånd för dessa länder och det är ökat oberoende till Ryssland som är vägen till nationell suveränitet. Genom samarbete kring energipolitik, infrastruktur, handel och ökad integration med EU stärker man självständigheten och de egna politiska institutionerna. Och då kan man välja den väg man vill. Demokrati och frihet hör hemma även östan om solen och västan om månen.