Under min tid i Europaparlamentet medverkade jag till att vi fick en lagstiftning som gjorde det möjligt med en screening av utländska intressens investeringar, som kunde bli strategiska hot mot vår säkerhet, utan att bli protektionistisk. Det är en protektionism som många ville verka för som ett mer allmänt skydd mot konkurrens.
Det är viktigt att skilja mellan protektionism och skyddet av vår säkerhet. I det ena fallet handlar det om att värna en fri handel och en öppen ekonomi, som under de senaste trettio åren har skapat en väldig välståndsökning i vårt land. Framförallt har den medverkat till att besegra den totala fattigdomen i stora delar av världen. Den globala ekonomins öppna handel har gjort att det idag lever mer än fem miljarder människor i relativt välstånd, jämfört med en miljard för trettio år sedan.
Den fria handeln, dock inte frihandel i dess verkliga bemärkelse som bara kan ske mellan fria ekonomier, har varit mer avgörande än Sveriges och andra länders bistånd till diktaturregimer i låginkomstländer. Den öppna ekonomin har också stärkt demokratins krafter. Det gäller även, paradoxalt nog, Kina. Den repression och ytterligare brutalisering av diktaturen som kommunistpartiet nu genomför är ett uttryck för den rädsla de känner inför de krafter som den mer öppna ekonomin har släppt loss. Den drabbar företagare, artister och opinionsbildare som har kunnat verka vid sidan om politiken. Men handeln som sådan har bidragit till en ny utveckling som öppnat upp Kina, det förtar inte det faktum att Xi Jinping nu stänger Kina allt mer.
Det förändrar framförallt inte det faktum att det kinesiska kommunistpartiet, även innan Xi men än mer under hans diktatur, har använt sig av diktaturens logik och medel gentemot fria samhällen runt om i världen. Det är en konsekvens av att Kina är en diktatur och man har kunnat göra det för att många har glömt eller förträngt det, i beundran för den ekonomiska utvecklingen.
Under pandemins början var reportagen i TV och Radio många om den beslutsamhet som Kina uppvisade när man ”samlade folket” (sic) och ”byggde nya sjukhus på 14 dagar” (sic). Redan Göran Persson uttryckte på 1990-talet beundran för den ”stabilitet” som den kinesiska diktaturen han då besökte uppvisade. Klimatforskare och miljöaktivister har med den kinesiska förmågan ”att fatta beslut utan att någon bråkar” som modell uttalat sig för ”demokratiundantag” eller ”global despoti”, utan att riktigt begripa att Kina just genom sin diktatur fortsätter att vara den allt större utsläpparen av CO2.
I den svenska och den europeiska debatten har vi sett samma naivitet. Företag med strategisk kunskap har fått köpas av kinesiska intressen. Aktivt industrispionage noteras, men det finns ingen strategi för att möta detta hot. Kinesiska forskare är med om att vittja kunskaper vid svenska universitet. Samtidigt har Sverige varit alltför passiva, med några få undantag, mot kinesisk mobbning av kritiker, direkta utfall och hot och försök att tysta kritiska aktörer. Kina tillåts i den globala ekonomin ”bestraffa” och mobba länder och företag som uttrycker sig fel, talar väl om Taiwan och Dalai Lama eller helt enkelt kritiserar den kinesiska regimens övergrepp mot mänskliga rättigheter.
Det är mot detta som den fria världen måste samla sig. När Kina politiserar sin handel bryter man mot allmänna regler för den internationella handeln. Där bör den fria världens länder gå samman och stå bakom dem som utsätts. Det må vara Norge, Färöarna, Litauen, Australien, Sverige, H&M eller Mercedes. Sverige bör, med de nordiska länderna som bas, mobilisera EU att tillsammans med andra länder i den fria världen, och i partnerskap med USA, reagera mot den kinesiska regimens aggressioner och övergrepp mot universella rättigheter.
Vi bör göra det inom ramen för en samlad global ekonomi, där Kina får förhålla sig till den internationella rättsordningen – så som den ser ut i FN-stadgan eller i WTO-reglerna. Detta istället för att enskilda länder får förhålla sig till den kinesiska diktaturens krav och hot.
Vi bör inte göra det genom protektionism som leder till att Kina får sin egen del av världsekonomin att härska över, där man kan leda teknologisk utveckling och bestämma standarder som sätter andra ekonomier vid sidan av. Det är inte handeln som det är fel på, utan på naiviteten och okunskapen om vem man har att göra med när man hanterar en diktatur, som tvingar alla dess företag att vara ett led i den egna maktpolitiken.
Kinesiska företag är ytterst underordnade diktaturens och dess ambitioner riktade mot fria samhällen. Det innebär att kinesiska företag inte får göra vilka investeringar som helst, inte sälja vilken programvara som helst och inte köpa vilka företag som helst. Vi har i Sverige och i Europa rätt att värna vår säkerhet och våra ekonomiers integritet, inte minst vad gäller beroende till enskilda leverantörer. Vi måste se till att den fria världen talar med enad röst mot Kina. Vi bör likväl se till att ekonomisk tillväxt och handel fortsätter stärka den ekonomiska utveckling, som världen över ger plattformar för demokratins krafter. Det är inte naivt. Naivt är att låta en diktatur göra vad den vill i våra samhällen.