Nyhetsbrevet Fri Ekonomi 2001-10-10
Kära läsare,
I detta brev lite om vänstern och Afghanistan, Riksgäldskontorets
prognoser över underskotten , vårt kanske största samhällsproblem
i form av den växande sjukfrånvaron och den moderata
budgetmotionen.
Nu lever vi i en tid då dalar och städer som vi tidigare har
associerat med sagor och äventyrsberättelser blir till en brutal
del av vår verklighet. Talibanernas främsta fäste Kandahar har
blivit utsatta för de angrepp som är ett led i USA´s och
Storbritanniens militära operation för att slå mot den terrorism
dödade mer än sextusen människor i USA. Och vi börjar inse att
världen inte är så säker som vi kanske börjat tro att den var.
När över 100 människor förlorar livet i olyckan på Milanos
flygplats lägger sig det ovanpå en insikt som vi väl helst vill
fly ifrån, nämligen att olyckan och eländet ständigt kan slå till.
== Vi har en plikt att möta hoten==
En del kan vi göra något åt, annat är en del av den slump och
mänskliga faktor som är en del av det mänskliga livet. På samma
sätt som vi som individer helst vill förtränga att slumpen och
olyckan kan drabba oss och våra nära, eftersom livet annars blir
så tungt, finns det en risk att vi också förtränger de risker och
de hot som vi kan göra något åt. Nu ser vi hur många debattörer
hävdar att vi i egenskap av världssamfund, och framförallt USA,
inte bör göra något åt terrorhoten. Istället skall vi förhandla
med terroristerna. Men terrorn är ett uttryck för dem som inte
vill förhandla, som inte vill diskutera, som inte respekterar
utan bara anser att de egna målen legitimerar medlen.
Och då måste vi ställa oss frågan om vi som människor och
medborgare vill motverka nästa terrordåd som kommer att drabba
enskilda människor och deras anhöriga men i grunden hela vårt
samhälle. Skall vi leva i rädslan för terrorn och skall vi ställa
oss vid sidan när några mördar andra? Det tycker Gudrun Schyman.
Det är vägen till ett fullkomligt rättslöst samhälle. Med
motsvarande synsätt skall polisen inte ingripa med när människor
drabbas av brottslingars våld.
Svenska Dagbladets utrikespolitiska skribent , som dessutom i en
artikel rubricerad analys hävdade att USA bombar Afghanistan
sönder och samman, hävdade till och med att världen skulle bli
lika osäker, kanske värre, om Usama bin Laden eliminerades
eftersom han då skulle bli en martyr. De intellektuella
kraferna, freds- och förhandlingsförespråkarna har fått maka på
sig till förmån för vapenmakt som skall underkuva islamisterna
skrev hon i går. . Där fick både FN och alla de muslimska
nationer som stöder denna kamp mot terrorism liksom Islam som av
SvD´s nyhetsanalys identifieras med fundamentalistiska talibaner
och terrorister. Liksom de afghaner som nu hoppas slippa det
talibanska förtrycket.
Med den utgångspunkten finns det bara en lösning och det är att
låta terrorister fortsätta genomföra terrordåd, gång på gång. Och
i det förhållningssättet finns en signal till all världens
terrorister. Precis som Gudrun Schymans förhållningssätt innebär
avståndsstagandet från världssamfundets gemensamma inriktning att
man öppnar upp för nya mord och ny terror som riktar sig mot
grundläggande samhällsvärden. Den debatt som vänstern för
blottlägger visar än en gång att politik handlar om grundläggande
värden. En del vill försvara dem och andra vill förhandla om dem.
Sedan sist har vi moderater liksom de andra oppositionspartierna
presenterat våra budgetmotioner med anledning av regeringens
budgetproposition. Genomgående för alla är att vi möter
lågkonjunkturen och en väsentligt lägre tillväxt genom att hålla
tag i de offentliga utgifterna och föreslå lägre utgiftstak för
de kommande åren. Därigenom skapar vi också utrymme för sänkta
skatter både för företagande och hushåll. Det som Bosse Ringholm
hoppas att de amerikanska skattesänkningarna kan uppnå för svensk
ekonomi vill vi säkra genom svenska skattesänkningar.
== Ett av våra största samhällsproblem==
Men låt mig inledningsvis lyfta fram en fråga som fått alldeles
för liten uppmärksamhet i den offentliga debatten sett till sin
vikt och där regeringen mest står och tittar på och där vi vill
inleda en nationell kraftsamling. Den växande sjukfrånvaron
håller på att bli vårt största samhällsproblem. Socialt innebär
det att många människor går med sjukdom, skador och lidande under
mycket lång tid, utan att något händer eller görs. Och själv har
man ingen större makt att göra något åt saken, vare sig om det
gäller sjukvård eller rehabilitering. För den enskilde innebär
sjukfrånvaron också en sämre ekonomi och risk för ett utanförskap
som till slut gör det svårt att återvända till arbetslivet.
För samhället innebär den växande sjukfrånvaron att vi får allt
färre händer, allt färre duktiga människor som med glädje griper
sig an sina arbetsuppgifter. Det handlar inte bara om sämre
produktivitet utan än mer om att vi helt enkelt blir färre som
utför de arbeten som måste och behöver utföras. Under de senaste
åren av högkonjunktur har regeringen skrutit mycket med att
jobben har ökat. Men i själva verket är det den växande
sjukfrånvaron som har drivit fram att fler har fått jobb. Den
faktiska andelen sysselsatta har nätt och jämnt ökat och tre
fjärdedelar av de nya jobben motsvaras av den växande
sjukfrånvaron.
Med tanke på att vi redan från början har en demografisk
utveckling som innebär just detta, att allt färre kommer arbeta
och allt fler skall försörjas av andras arbete är detta ett så
gigantiskt samhällsproblem att det är ett underkännande av våra
sociala system och den politiska ledningen i landet att den
fortsätter att växa utan att något görs. Socialdemokratin och den
övriga vänstern försvarar hellre gamla statiska försäkringssystem
och landstingens planmonopol över sjukvården än att gripa tag i
system som kapitalt har misslyckats göra människor friska.
==Ökningen bara tillåts fortsätta==
Och som inget har hänt låter man utvecklingen fortsätta. På två
och ett halvt år har sjukfrånvaron fördubblats och 2004 kommer
den kosta samhället över 50 miljarder. Och det är bara den
ekonomiska sidan av människors sjukdom, ohälsa och ensamhet.
Den siffran skall i sin tur ses mot att regeringen dessutom
räknar med att förtidspensioneringarna skall öka med 9 miljarder
fram till 2004.
==Politikens ET==
Vi befinner oss alltså i en process där fler och fler ställs
utanför arbetsmarknaden samtidigt som vi av demografiska och
tillväxtmässiga skäl borde befinna oss i en process där fler och
fler arbetar. Visserligen leder långtidssjukskrivningarna och
förtidspensioneringarna formellt och statistiskt sett till en
minskande arbetslöshet i procent men det urholkar hela vårt
samhälles förmåga till arbete och välstånd. Vi får en
institutionaliserad arbetslöshet av allt större mått vid sidan om
arbetsmarknaden, präglad av personliga tragedier och byråkratins
inkompetens.
För att möta sjukfrånvaron har regeringen sagt sig vilja sätta
upp mål för ökad hälsa, föra samtal med arbetsmarknadens parter,
utreda varför så många sjukskriver sig och hur de sjukskriver sig
plus lite andra punkter som saknar varje form av konkretion.
Detta efter att sjukfrånvaron under tre års tid har rusat i
höjden.
Som om inget har hänt och som om man inget vet talar regeringen
och vänsterpartierna dessutom om att de skall korta arbetstiden.
Deras syn på det svenska samhället och politiken verkar formas i
en extraterestriell tillvaro där Gudrun Schyman och Bosse
Ringholm utvecklas till politikens ET.
==En nationell kraftsamling==
Att få bukt med den växande sjukfrånvaron är viktigt socialt,
medmänskligt, arbetsmarknadspolitiskt, ekonomisk-politiskt och
statsfinansiellt. Det är en överordnad uppgift att bryta den
utveckling vi ser. Det är en av de uppgifter som vi ställer
framför oss för en borgerlig regering. Vi föreslår att
försäkringskassorna tillförs en miljard mer för att finansiera
ökad rehabilitering, vi vill tillföra sjukvårdens direkta
verksamheter ytterligare sju miljarder för att man inte skall
behöva vara sjukskriven i vä