De som kallar sig för fredsrörelse i Sverige utmålar ständigt svenskt försvar som ett hot mot andras säkerhet och mot vår egen. Sällan kritiserar man de hot som ryska militära övningar innebär. Tvärtom söker man förstå och ursäkta Putinregimens förtryck av det ryska samhället, invasioner och ockupationer av andra länder som i Georgien och Ukraina.
Föreställningen är att Ryssland, ett av världens största länder som sträcker sig från norra Europa över Centralasien till Asien med gräns till Alaska, skulle vara omringat av aggressiva demokratier.
Påfallande ofta upprepar man därför den ryska regimens språkbruk om andras aggressivitet och det missförstådda Ryssland. När Ryssland genomför extremt stora övningar för anfall och invasion demonstrerar man inte, men väl när det lilla svenska försvaret övar höjs de kritiska rösterna. Man anar hellre att det är danskar eller holländare som är skyldiga till ubåtskränkningar och britterna själva som är skyldiga till nervgasattacker i Storbritannien, liksom kemvapen i Syrien.
Fredsrörelsen i Sverige samverkar gärna med ryska företrädare för att klargöra att det är så hoten ser ut, det vill säga att det svenska försvaret hotar Ryssland och inte tvärtom. Vänsterpartister och Sverigedemokrater brukar kunna finna varandra i dessa analyser liksom de delar av Miljöpartiet som tror att viljan till fred ligger på läpparnas bekännelser och aldrig grusas av upprustningens verklighet. Det är som att Ukraina och Georgien aldrig anfallits, som att någon aggression i övrigt inte utgår från Kreml.
Svenska Freds är en del av denna verklighetsflyende opinion. Alltid med demonstrationer och opinionsbildning mot svenskt försvar, sällan mot ryska upprustningar, övningar och hot – och aldrig så det hörs. I ljuset av den syriska regimens krig mot sin egen befolkning genom kemgasattacker och bombningar, liksom Rysslands stöd till Assadregimens mord på sin egen befolkning, värnar man gärna folkrätten, men bara den del som skulle ge diktaturer rätt att i fred fortsätta sina massmord. De reagerar starkare mot att USA, Frankrike och Storbritannien har bombat platser för utveckling, produktion och lagring av kemvapen än mot själva bombningen av civila med kemvapen.
De bombningar som genomfördes av USA, Frankrike och Storbritannien kommer naturligtvis inte att leda till fred i Syrien, men de utgör en markering mot krigsbrott. Assadregimen skyddas i FN:s säkerhetsråd av Ryssland. Kriget i Syrien, den ryska nervgasattacken i Storbritannien liksom de ryska ockupationerna i Georgien och Ukraina är bara några exempel på Putins likgiltighet inför människoliv.
Assads massmördande av civila med konventionella vapen liksom med kemvapen hade inte varit möjligt utan ryskt stöd och ryska veton som har hindrat det internationella samfundet att agera. Men det är bombningarna av utvecklingslaboratorier och förråden av kemiska vapen, för att skydda mot nya gasattacker, som Svenska Freds reagerar mot. De säger att man ska lita till en folkrätt som Ryssland blockerar, men säger nej till den folkrätt som ger rätt att skydda.
I sin illusion om att varje problem kan lösas genom dialog eller genom FN lämnar man fältet fritt för dem som använder kriget, och andras passivitet, för att mörda människor.
I sin blindhet inför verkligheten lämnar man fältet fritt för krigsherrarna och demonstrerar mot förmågan att försvara offren och oss själva mot dem som bara bekänner sig till våldets logik.
De vill säkert väl men de är mer Putins vänner än fredens.