Fred har den frie och ingen annan – MUF 80 år

  • av

I helgen fyller Moderata Ungdomsförbundet 80 år. Gunnar Hökmark är hedersordförande och har skrivit i nya 80-årsskiften som presenterades i samband med förbundsstämman i Sollentuna. Här kan du ladda hem hela MUF:s nya skrift 

Fred har den frie och ingen annan

Det är en av historiens stora paradoxer att det mest uppenbara för människors välstånd och civilisation ständigt är det mest utsatta, hotade och ifrågasatta. Var vi än i världshistorien vänder oss för att se på hur samhällen som präglats av öppenhet och frihet har utvecklats får vi samma svar. Välfärd, civilisation, kulturell utveckling och vetenskapliga framsteg.

Varje tid måste bedömas utifrån sina förutsättningar men det är uppenbart att de fria och öppna samhällena ständigt har varit överlägsna sina samtida när det gällt utveckling och välstånd.

Det är inte så svårt att förstå. När människor rör sig fritt rör sig kunskaper och olika uppfattningar som kan brytas mot de gamla. Ny teknik, nya idéer och nya möjligheter. Handel innebär en ständig förflyttning av varor och tjänster dit de får ett högre värde samtidigt som den innebär att människor och samhällen öppnas upp för det nya.

När friheten är större är också den enskilde större. Han eller hon spelar en större roll och har en större förmåga. Varje enskild individs tankar, föreställningar eller visioner kan bli till en verklighet. En enda människa kan uppfinna en bättre
plog, men den plogen förändrar alla andras livsvillkor. Bonden som enklare kan plöja, gårdsarbetarna som bättre kan så, skörden som blir bättre och för alla andra som får tillgång till mer och bättre mat.

En bättre spade, en yxa, en spis, rentav ett hjul, cement, glas, stål, kärra, hästar som drar, tegelstenar, ångmaskin, tåg, flyg eller laptop och appar.

Mänsklighetens framsteg är många och vi glömmer lätt alla de framsteg som inte gjorts på grund av att människor i andra samhällen varit förbjudna, hindrade och oförmögna att tänka nytt och göra nytt. Det är en förlust för oss alla lika mycket som det är en framgång för oss alla när någon upptäcker ett nytt antibiotika som inte möts av resistens. Vi glömmer lätt hur viktigt det är att ha ett samhälle som bejakar den avgörande idéen, den nya kunskapen, som bejakar ifrågasättandet och som kan omsätta det nya från tanke till verklighet.

Vi glömmer också hur beroende framstegen är av samhällets framsteg i sin helhet. Utan stål hjälper det inte att uppfinna en ångmaskin. Utan möjligheten att köpa alla de delar som en ångmaskin behöver går det inte att bygga den, kanske inte ens att tänka sig den, samtidigt som den kommer till sin rätta först när det blir möjligt att låta transportstruktur, produktion och försäljning av varor anpassas till den nya teknologins möjligheter.

En ångmaskin som står i ett hörn och ångar på är inte lika avgörande som en ångmaskin som är förankrad i ett lok, som står på en räls, som dras mellan städer och platser, där råvaror ska forslas ifrån, dit produkter ska komma, där handelsresanden ska försälja och marknadsföra och där affärer vill köpa in och kunder får lov att efterfråga det de anser sig behöva.

Fria och öppna samhällen tillåter inte bara upptäckter av den enskilde, uppfinningar eller forskningsgenombrott, de tillåter också att de omvandlas till praktisk verksamhet i ett samhälle som anpassar sig till den nya tidens möjligheter. Tåg och järnvägslinjer som byggs bortom städer och människor spelar liten roll för ekonomins utveckling men när städer och handelscentra kan byggas kring tågens leder förändras vi alla.

Fri handel gör uppfinningar möjliga att göra meningsfulla på bredden samtidigt som öppna samhällen tillåter uppfinningarna, önskemålen, efterfrågan och utbudet som förändrar allt. Varje dag.

Frihetsrörelse i en delad värld

När jag blev ordförande i MUF 1979 var Europa delat. Totalitär socialistisk diktatur öster om järnridån, präglad av grymhet, brutalitet och fattigdom. Gulagarkipelag och kommunistiska marionettdiktaturer i Moskvas ledband. Så var det i Berlin, Warszawa, Prag, Budapest, Bukarest, Sofia och Belgrad, Estland, Lettland och Litauen var delar av Sovjetunionen liksom Ukraina, Vitryssland, Georgien, Armenien, Moldavien och Azerbadjan. Berlin var en delad stad med en mur som skilde mellan död och liv, mellan förtryck och frihet.

Och på motsvarande sätt var världen uppdelad. Begreppet den tredje världen kommer från att det fanns en andra värld, den sinosovjetiska samt en första, vår egen. Aldrig möttes de första två, annat än via ombud, statshandel och politiska flyktingar.

Det var ett grymt Big Brother-experiment där halva
Europa utsattes för socialism, planekonomi och Partiets diktatur. Kommunismens drömvärld var förverkligad och en mardröm för dem som levde där. Fattigdom, brist på utveckling, brist på handel, vinstförbud mot privata företag och mot valfrihet. Politisk styrning över allt och individuell frihet ingen alls.

Om någon, någon gång i historien velat pröva om social-
ism och planekonomi fungerar är det prövat och så uppenbart och sällsamt misslyckat att man har svårt att förstå hur misslyckat ett mänskligt samhälle kan bli när individens frihet och marknadsekonomi sätts på undantag. Det var uppenbart då men hade likväl sina förespråkare i Sverige liksom i andra fria länder.

Jonas Sjöstedt, Lars Ohly och Gudrun Schyman gick alla in i ett parti som hyllade dessa diktaturer. De sände gratulationstelegram på årsdagar av revolution och diktaturers tillkomst, ända tills adressaterna inte längre fanns. Det fanns ingen som var i osäkerhet om djupet av förtrycket och hur brutalt det var. Likväl hyllades det av Vänsterpartiet och dess olika bokstavskombinationer till vänster och det ursäktades alldeles för ofta av socialdemokrater.

När vi krävde fria och demokratiska val i Central- och Östeuropa attackerade Socialdemokraterna oss för ”återfall i det kalla krigets korstågsfararmentalitet”, och när vi klargjorde att Sovjetunionen var en brutal diktatur ansåg Olof Palme att vi ”demoniserade” Sovjetunionen, samtidigt som socialdemokratiska företrädare i socialistisk berusning hyllade de röda Khmererna i Kambodja, betraktade Castro som en revolutionshjälte och en upplyst renässansman, de arabiska enpartidiktaturerna som progressiva rörelser för sociala framsteg.

Det var en tid då skillnader mellan demokrati och diktatur inte kunde vara klarare. Demokrati och välstånd i västra Europa, diktatur och fattigdom i östra. USA var genom sin närvaro i Västeuropa en garant för friheten och demokratin. Sovjetiska styrkor var ständigt marschberedda in i det fria Europa. Liksom man hade tagit över makten i östra Europa
ville man liksom deras kommunistiska vänner etablera kommunistiskt styre även i vår del av Europa.

Under 1980-talet ökade Sovjetunionen sina rustningar.
Man påbörjade utplacering av så kallade medeldistansrobotar för att kunna hota just bara Västeuropa utan att det skulle vara ett hot mot kontinentala USA. Syftet var att frikoppla Västeuropa från USA:s säkerhetspolitiska intressen och garantier.

I Västeuropa formades omedelbart en antiamerikansk fredsrörelse som hade lika mycket, eller litet, med fred att göra som Sovjetunionen utan som var en ensidig nedrustningsrörelse, med tanken att om Västeuropa nedrustade skulle Sovjet respektera detta och inte längre hota någon. Så det handlade om att demokratierna skulle ge upp sin försvarsförmåga för att stå i beroende till diktaturernas våldsmentalitet och välvilja.

Olof Palme, Maj-Britt Theorin och Margot Wallström gick de alla med i tågen och framställde USA som hotet mot freden och nedrustningen som vägen till demokrati.

Vänstern i sin helhet framställde den fria handeln som ett hot mot människor välstånd och marknadsekonomin som ett hot mot demokrati och människors sociala trygghet. Handel var i vänsterns perspektiv en fråga om utsugning av fattigare länder eftersom den gav upphov till vinst, som enligt vänsterterminologi var någon annans förlust (notera likhet med annan debatt i vår tid) och hävdade istället att det var genom bistånd till progressiva regimer, det vill säga socialistiska enpartistater, som utvecklingen kunde uppnås.

Denna motvilja mot marknadsekonomi delades av Socialdemokraterna. Man misstrodde de marknadsekonomiska systemen i den fattiga världen och man förespråkade socialistiska rörelsers moraliska övertag.

1975, när den spanska Francoregimen föll, hade Sveriges Radios korrespondent i denna tidsanda förkunnat att nu hade Europas sista diktatur fallit.

Olof Palme och den europeiska socialdemokratin ställde sig under 1980-talets början bakom nedrustningsrörelsens krav på nedrustning i väst och förklarade en ny säkerhetspolitisk princip som ”gemensam säkerhet”, det vill säga en fullständig acceptans av de kommunistiska regimerna och det delade Europa utan ett USA som genom sin närvaro gav friheten sitt stöd. De socialdemokratiska partierna deltog som ett led i tidsandan, förutom de kommunistiska rörelserna, i agitation mot Natos utplacering av robotar för att motverka de sovjetiska, och utmålade USA som en krigshetsande nation.

MUF tog debatten

Den tidsandan har satt sina spår i själen hos många socialdemokrater. Det är inte längre sedan än förra valet, 2010, som Vänsterpartiet fick med sig Socialdemokraterna på att en vänsterregering skulle kräva tillbakadragande av USA från sina baser runt om i världen, inklusive i Europa.

De flesta var rädda inför denna debatt. De var rädda för att anses argumentera emot freden, och man tillät vänstern tolka verkligheten på det absurda sätt som ledde till att våldsregimerna skulle få övertaget i Europa. EU, eller det som då var EEC, utmålades som något kapitalistiskt och västligt med Natos kärnvapen i bakfickan. Sverige skulle välja den tredje vägen, eftersom båda systemen var lika goda kålsupare.

Det var MUF som tog denna debatt. Vi var tillsammans med Studentförbundet på universitetsorterna, de enda som tog debatt för det självklara att det är frihet som ger fred, att diktaturer till sin natur bygger på våld och förakt för andras frihet och fred, att det inte är demokratier som hotar freden utan diktaturer.

Vi klargjorde att de som accepterade förtrycket i Öst förnekade demokratin och svek de förtryckta. Vi pekade på att det var i friheten som demokratin kunde utvecklas och att det var i öppna samhällen mänskliga framsteg gjordes. Vi sa att demokratier måste kunna försvara sig och krävde ett starkare svenskt försvar. Fred har den frie och ingen annan.
Vi försvarade freden när vänstern och Socialdemokraterna var beredda att sälja ut demokratin.

Vi agerade tillsammans med våra vänner i DEMYC (Democratic Youth Community of Europe) och bidrog till att samma debatt fördes i Västtyskland, Storbritannien och runt om i Europa. Vi sa att Sverige självfallet ska vara med i det europeiska samarbetet kring öppenhet och frihet.

När DEMYC, som var vår europeiska gemensamma organisation 1983 hade kongress i Stockholm var jag avgående ordförande för organisationen och hälsade välkommen med bland annat dessa ord:

“The difference between democracy and dictatorship is essential. Dictatorships do not need to follow any agreement. They can neglect public opinion and the leadership can act carelessly, because free press and free debate do not control them. For dictatorships, the use of violence is a day-to-day activity.

If we are successful in pointing out the values of freedom on the one hand, and the nature of dictatorships on the other, the basis of the neutralism of the peace movement will erode.

One way to understand the importance of freedom and democracy for peace is to visualise a free Europe, with free elections and human rights in East Europe as well as in West Europe.

In that case, we could at this congress have had delegates from member organizations from what today is called East Europe but what if so had been Europe. In that case I would have had the pleasure of welcoming Ilan Nadel, chairman of the Young Conservatives of Rumania, fighting in opposition against a social democrat party in government.

I could have welcomed Dimitrij Levlin, chairman of the young national liberals of Ukraine and wished him god luck in the coming elections, defending their majority against the Ukrainian agrarian party and the socialists.

The delegation of the Christian Democrats from Poland may have been led by their international secretary Wojchek Walensa, a relative of the Walensa we know. He could have told us how the communist party dropped below the 3% level, losing their last 5 seats in parliament.

Some of this friends would have been working in opposition, some would have been supporting their government, just as Unge Höyre from Norway, Konservativ Ungdom from Denmark, just as Junge Union from West Germany with the difference that the representatives here from Junge Union would be representing the whole of Germany.

Some of them would have been satisfied with their recent elections, just as the Young Conservatives from Great Britain or the representatives from Junge ÖVP in Austria. Som of them would have been determined to get back into government as the Young Giscardians from France, or as Juventude Centrista from Portugal, or our Spanish friends.

Some of them would be working hard to improve their support in order to take a wider responsibility for their country, as our Finnish friends from the KNL, or from SUS from Iceland. Maybe the friends from Bulgaria would have suffered from the same repression of a Labour party as our Maltese friends, but we could then have used this meeting not only to express our solidarity, but also to discuss how to use international opinion, in order to put pressure on a government, which mishandles democracy.

Maybe we could have had a membership application from the Democrat Party of Albania. We would then have discussed it at the same time as we at this congress will discuss the adoption of our friends from Greece, Cyprus and Israel.

The inspiring conclusion this vision is, that if it was true today, we wouldn’t in Europe be discussing the deployment of middle range missiles. We wouldn’t spend vast amounts of money on expensive defence systems. We wouldn’t read in the newspapers that a civilian airplane had been shot down in cold-blooded murder by the air force of a totali-
tarian state. We wouldn’t experience foreign submarines training in the peaceful waters of other countries. How distant this vision maybe, it’s important to keep it alive.”
(Gunnar Hökmark 1983 in Stockholm, chairman of DEMYC)

Förutom att så mycket går igen och visar att historien ständigt fortsätter är det ett faktum att vi vann och de förlorade. Vi fick rätt och de fick fel.

Och det är så uppenbart att vi måste vinna gång på gång. På nytt och på nytt. Sovjetunionen finns inte längre, Europa är i huvudsak fritt och öppet, Europeiska unionen är en gemenskap för öppna gränser och gemensamma demokratiska beslut. Fri handel har gjort världen till en enda värld.

Men vi har Ukraina. Vitryssland. Rysslands krig i Europa.
Kina. Vänstern som vill motarbeta frihandelsavtal med USA. Vänstern som vill förbjuda företag med vinst. En utrikesminister som första veckan tyckte det var viktigare att finna en konflikt med USA än att värna Europas gränser. En värld som på nytt står och pendlar.

Där i den debatten ska vi alla vara, i den debatten ska vi vinna. För då kan människor och samhällen växa. Då växer civilisation och kultur och då växer nya möjligheter ständigt fram. Frihet och öppenhet.

Då formas samhället ständigt efter de nya förutsättningar
och möjligheter som människor ständigt utvecklar. Då blir nya tankar till en ständig utveckling av vår förmåga att tänka nytt och tänka fritt. Tolerans och medmänsklighet växer i där alla får bidra med sina visioner och sina drömmar.

 

Gunnar Hökmark,

förbundsordförande i MUF 1979–1984

stolt hedersordförande i MUF