Frånvaron av gamla hot innebär inte frånvaro av nya – krönika i Borås Tidning

Ser man på dagens värld med utgångspunkt för hur världen fungerade under det kalla kriget kan man lätt lura sig. Då blir det dominerande och avgörande intrycket att Sovjetunionen och indelningen av världen i ett fritt och marknadsekonomiskt Väst och socialistiskt och planekonomiskt Öst inte längre finns och att det därmed saknas hot mot vår säkerhet och fred.

Men det tillhör historiens paradoxer att trots att historien inte upprepar sig så upprepar sig historien. Historien föder ständigt fram nya motsättningar och konflikter och, ständigt nya utmaningar och nya förändringar som kräver sina svar. De är inte likadana, men upprepningen ligger i att konflikter av olika slag upprepas i nya former.

För Sveriges del kan vi notera att hotet från Sovjetunionen inte var någon ny företeelse. Ryssland har genom sin storhet och genom sin kraft, och genom sin annorlunda kulturella och politiska historia, varit ett hot mot svensk säkerhet och fred, och en gång i tiden också svenska stormaktsambitioner. Sovjetunionens upphörande innebär inte att det inte längre finns ryska säkerhetsintressen som kan stå i konflikt med svenska, eller norska eller estniska. Tvärtom riskerar de nu att utvecklas på egen hand utifrån de förutsättningar som finns kring Östersjön.

Men en ännu större förändring som vi alltför lite har diskuterat är att det kalla kriget genom sin avgörande globala karaktör kontrollerade nästan alla andra spänningar och konflikter. Risken för det stora kriget, med kärnvapen, var kanske inte akut men dess konsekvenser så absoluta att mindre konflikter utanför supermakternas kontroll knappast tilläts.

I dag är det nära nog tvärtom. Det finns ingen tydlig gränslinje mellan två olika definierade sidor. De flesta konflikter vi ser i dag ligger bortom det internationella samfundets kontroll liksom de ligger bortom de starkaste militärmakternas förmåga att behärska. Irak, Sudan och Darfur, Kongo, Irans hot mot sin omvärld, Syriens och Irans destabilisering av Libanon, Afghanistan och Pakistan, Balkan i allmänhet och Kosovo i synnerhet, för att bara ta några exempel från en värld som innehåller många fler hot, med lägre tröskel till våld, än under det kalla kriget.

För svensk del har denna nya värld inneburit att vi i dag har fler svenskar än någonsin tidigare i skarpa militära operationer runt om i världen, trots att vi både i Sverige över partilinjerna och i EU också är överens om att vi än så länge kan bidra med för lite sett till de behov som finns och det ansvar som Europa har. Det svenska försvaret används i dag mer än under det kalla kriget. Lägger vi till detta ett militärt allt starkare Ryssland som på nytt uttrycker sina säkerhetspolitiska ambitioner i aggressiva ordalag ser vi självfallet ett nytt mönster som påverkar oss.

Om inte Europa i detta globala perspektiv kan bidra till stabilitet kommer andra regioner och regimer med helt andra politiska syften att göra det med nya risker som följd, alternativt att sönderfallet i länder runt om världen växer fram till nya konflikter med räckvidd till både Borås och Sverige. Så ser världen ut i dag. Svaret på den utmaningen är inte att nedrusta med vare sig fyra eller en miljard utan att säkra att vi kan bidra till säkerhet utomlands och värna svenska intressen i vår del av världen.

Gunnar Hökmark