Hur glada de olika nejsidorna än var på söndagskvällen fanns det inga segrare efter det franska nejet. De franska nationalisterna jublade över att man nu sagt nej till utlänningar, vare sig det är i form av fortsatt utvidgning av EU eller fri förlighet inom EU. Det var för deras nej ett ja till ett Europa med gränser mot dom andra.
De franska socialisterna jublade över ett nej som de hävdade riktade sig mot tanken på fri handel, fri rörlighet och en öppen ekonomi. De jublade över ett annat Europa än öppenhetens och frihetens, ett Europa som de vill skall skydda sig emot förändringarna i vår värld genom beslut på europeisk nivå som skall konservera den så kallade europeiska sociala modellen mot de krav som en ny tid ställer. De triumferade över att de ansåg att det franska folket hade sagt nej till att polska eller estniska hantverkare skulle kunna ta sig in på den franska arbetsmarknaden.
Söndagen var ingen stor dag för vare sig Europa eller Frankrike. Det jubel som de ledande motståndsgrupperingarna hävde upp var en seger för inskränkthet och ett samhälle där dom andra är ett hot mot vår välfärd. Det var de nationella motsättningarnas Europa som tog ett steg framåt, inte samarbetets och öppenhetens. Det är betydligt mer allvarligt än svårigheterna att få ett gemensamt fördrag för EU på plats. Och under ytan finns förhoppningar om en politik som skall skydda mot förändringens vindar. Det finns inget större hot vare sig mot våra jobb och vår välfärd eller vår säkerhet.
Vår ekonomis dynamiska kraft blir inte större av att vi utestänger varandra på grund av våra olika förutsättningar, tvärtom. Vår internationella konkurrenskraft blir inte större för att vi inte låter den gamla modellen förändras genom att vi själva konkurrerar. Våra jobb blir inte fler för att vi inte låter vår ekonomi vitaliseras genom ökad handel med varor och tjänster. Vår säkerhet blir inte bättre för att vi stänger dörren för länder som Turkiet och Ukraina. De kommer att utvecklas ändå, men i värsta fall på en annan grund än de värderingar som format Europa.
Men det var trots allt inte den franska vänstern eller de franska nationalisterna som vann folkomröstningen. De är trots allt inte en majoritet av det franska folket. Det var rädslan för det nya som de etablerade franska politikerna själva hade formulerat. Precis som Göran Persson i Sverige gick i täten för debatten om social turism och nu senast social dumping har de etablerat bilden av ett Europa där samarbetet över gränserna är ett hot mot det egna samhället och de egna medborgarna.
När franska politiker har attackerat den fria rörligheten och förslaget om att inte bara varor utan också människor som utför tjänster som ett hot mot fransk välfärd har de satt en agenda som handlar om motsättningar och misstänksamhet. Samtidigt har de fört över debatten från vad som behöver göras för att reformera det franska samhället och Europa, för att vi skall stå starkare i den globala ekonomin, till hur vi ska skydda den gamla modellen från den nya tidens förändringar. Däri ligger det allvarliga i söndagens nej.
Nu krävs en ny debatt om hur Europas skall styras. Det måste bygga på de visioner och de möjligheter som europeiskt samarbete och öppna gränser ger, inte på att rädslan för förändring görs till en konstitutionell ideologi. Därför är det inte bara Frankrikes röster som skall höras utan allas. Och därför kommer det under det kommande året utifrån detta perspektiv finnas skäl att diskutera hur Europas länder skall kunna enas om ett fördrag om hur Europa skall styras. Var och en som är för öppna gränser, en inre marknad och europeiskt samarbete ser detta behov. Det faktum att nationalister och den gamla tidens socialister inte ser detta behov får inte hindra oss från ett samarbete som varje land i Europa behöver. Och det får inte vara rädslan utan visionerna som leder oss framåt.
Gunnar Hökmark
Gunnar Hökmark är moderaternas delegationsledare i Europaparlamentet