På väg från ett Visby i tydlig sommar till ett Strasbourg som även det präglas av sommar. För min del kom Visby att handla om europeisk ekonomisk politik och de frågor som den ställer. I debatten om krisekonomierna i syd brukar det ofta framställas som förment initierad kunskap att bland annat Spanien hade offentliga finanser i balans före krisen.
Det är sant och ingen hemlighet men vad många betraktare fullkomligt bortser från är att den spanska krispolitiken från 2008 kom att handla om just ökade offentliga utgifter och underskott, av samma slag som många i dag menar krävs för att gasa igång ekonomin.
Förutom de ökade underskott som krisen med automatik gav, på grund av framförallt arbetslöshet och vikande skatteintäkter, ökade den spanska regeringen genom aktiva politiska beslut på underskottet med närmare 7 % för att stimulera ekonomin. Och det gav ingen stimulans. Skälen är många men ett av de viktigare är att den spanska ekonomin saknar konkurrenskraft och då hjälper det inte att man lånar mer. Har man kört fast hjälper det inte att man gasar ännu mer. Då kör man ännu mer fast.
Den spanska erfarenheten är just därför relevant för den ekonomiska debatten just nu men på ett helt annat sätt än de som menar att Spanien hade sina offentliga finanser i balans före krisen. Spanien urholkade sin ekonomi genom den politik som många nu menar är lika med tillväxtpolitik.
I morgon röstar Europaparlamentet om Acta, det vill säga avtalet om skydd för intellektuella rättigheter och copyright. En slående sak med dagens diskussion att många tar för självklart att avtalet innebär en inskränkning av friheten på Internet men ingen kan precisera varför. Nu tyder mycket på att parlamentet i morgon röstar nej, utan att invänta svaret från EU-domstolen. Det blir i så fall ett nederlag för europeisk strävan att motverka kopiering och värna kunskapsekonomin.
Vinnarna blir de företag ibland annat Kina som medvetet kopierar och motverkar andra företags konkurrenskraft. Det kommer i sin tur motverka möjligheterna till dyra forskningsprojekt bland annat vad gäller läkemedel. De som tror att fattiga människor världen över vinner på att forskningen kring framtidens läkemedel minskar glömmer att det är de fattigaste som är mest utsatta för dagens sjukdomar och mest behöver nya bättre och billigare läkemedel.
Och på det viset, i den frågan liksom i andra, ser vi behovet av att debatten i Bryssel och Strasbourg om Europa knyts samman med den i Visby och i det svenska samhället.