En söndagskväll som genom Solsidan klargjorde vådan av att slänga saker allt för lättvindligt. I övrigt förberedelser inför kommande vecka i Strasbourg. Det blir lagstiftning om passagerares rättigheter när de åker regionalbussar, kanske inte det mest viktiga för EU att hantera, samt mer intressant på europeisk nivå regler om lätta transportfordons CO2 utsläpp, åtgärder för att stoppa försäljningen av falska mediciner samt det kanske mest viktiga steget framåt, ett godkännande av att 12 medlemsländer går före om Europapatent trots de svårigheter som språkfrågan ger och har gett i årtal i denna fråga.
En mer övergripande fråga blir stabilitetspaktens förnyelse som kommer att diskuteras, dels inom ministerrådet, först bland eurozonens länder och därefter bland samtliga finansministrar och i parlamentets partigrupper.
Under veckan presenterar jag de ändringsförslag som jag lagt för att stärka upp förslaget med mer tydliga mål och skarpare sanktioner.
Det finns en betydande risk för att ministerrådet i sin debatt fastnar i alla de initiativ som nu kastas fram, nu senast från Frankrike och Tyskland när det gäller en så kallad konkurrenskraftspakt, som mer har göra med central reglering av det som Tyskland har prioriterat i sin konkurrenskraftsutveckling.
I dessa frågor kommer det nog bli parlamentet som vrider förslagen till det skarpare och mer automatiska istället för den politisering som medlemsstaternas egenintressen lätt leder till i denna fråga. På onsdag blir det också debatt om den fördragsförändring som krävs för att inom ramen för EU skapa en finansieringsmekanism för att stödja underskottsländer i kris.
Och så blir det den europeiska politiken gentemot det från diktaturen befriade Egypten. Den kritik som tidigare har framställts som antimuslimsk har nu blivit en förståelse för att även araber och muslimer har rätt till demokrati och att deras diktatorer är lika föraktiga som alla andra.
Det gäller Egypten men det kan vara bra att påminna om Iran, Syrien, Saudiarabien, Algeriet och Marocko för att bara nämna några regimer som överlever tack vare omvärldens tystnad. Nu blir det en europeisk uppgift att se till att demokratins krav står tydliga och att dess krafter får det stöd som behövs.