Det blev en promenad genom Vilnius gator och den gamla staden efter dagens säkerhetspolitiska diskussion. Här var jag första gången 1989, det var en grå och nedsliten stad präglad av kommunistisk ekonomi och på sina håll cementarkitektur i dess värsta form.
I dag är den gamla staden renoverad och modern samt ett centrum för universitet, studenter och Vilniusbor i allmänhet. När jag vandrade igenom gatorna i sällskap med Arkadijus Vinokuras och Emanuelis Singeris, båda ättlingar till den judiska befolkning som en gång gjorde Vilnius till östra Europas Jerusalem var det med lite historiskt vemod och samtidigt tillförsikt.
Här i Vilnius och i Litauen levde närmare 400 000 judar. Idag är det en liten spillra av 1400 i Vilnius och ytterligare lika mycket i Litauen i övrigt. Det är en hel befolkning och hela städer som mördades under Naziterrorns förintelseprocess. En hel stadsdel här i Vilnius där sedermera Ghettot blev till. Källarna som blev små tillfälliga motståndsnästen innan tyskarna med gas, vatten och eld utplånade de som ville försvara sina liv.
Och så är det likväl det nya som växer fram. Ett europeiskt samhälle och en europeisk stad som kommunismen gjorde sitt för att ta kål på. Synagogan som överlevde nazisterna, udda nog, överlevde inte kommunisternas skövlingar.
När jag var här första gången var det med Arkadijus som guide och tolk. Det var fortfarande kommunisttid men med självständighetssträvanden. Dåvarande premiärministern frågade 1989 vem som hade hjälpt oss med besöksplanering och när jag svarade att det var Arkadijus svarade hon på tyska som vi talade: Arkadijus, die jude?
Emanuelis råkade hamna i Stockholm den 13 januari 1991 på ett tidigare planerat besök samma dag som sovjetiska trupper trängde in i Vilnius för att kväsa självständighetsrörelsen. Han var då ordförande i det litauiska parlamentets utrikesutskott och hjälpte oss med att hålla en direkt kontakt med landets president Vytautas Landsbergis, som inne i parlamentet höll stånd mot de sovjetiska stridsvagnarna som hotade att köra in för att krossa allt motstånd. Under de två avgörande nätterna såg han till att vi hörde och visste allt som skedde och dessutom kunde rapportera om hur omvärlden ställde upp och reagerade mot det sovjetiska hotet.
Och som vi vet, modet vann över övermakten. När vi nu går runt i Vilnius är det en vanlig europeisk stad. Men historien från nazismens och kommunismens grymheter finns kvar. Ser man dessa spår ser man också vilken framtid litauerna har skapat.
Nu finns hoten där igen men nu i annan form. Det litauiska försvaret har genomgått en omfattande upprustning. Viljan att försvara landet är lika stor som då. I Vilnius ser man både spåren från den ondska som kommunism och nazism innebär men också vilken enorm förändring friheten, marknadsekonomin och demokratin innebär.
När svenska debattörer menar att litauerna provocerar Ryssland genom att vara med i Nato och EU, för att de vill välja säkerhet och frihet är det ett hån mot dem som led under förtrycket och nu njuter av det som ett öppet samhälle ger. Ryssland har ingen rätt ifrågasätta andra folks frihet bara för att de under 50 år var förtryckta av Sovjetunionen och härskarna i Moskva. De som menar att vi ska förstå Moskvas krav på makt och inflytande över sin omvärld i dag menar i praktiken att vi ska acceptera att en rättslöshet och ett förakt för demokratin åter ska fånga de människor som i dag lever i en frihet de själva vunnit och som är deras självklara rätt.