På landsväg mot Strasbourg från Frankfurt och ett besök hos den Europeiska centralbankens ledning. Diskussioner som bland annat handlad om hur de stabilitetsregler som Europeiska rådet beslutade sig för överensstämmer med den nya stabilitetspakt som vi lagstiftade om i höstas. Den stora skillnaden är möjligtvis att det nu finns den omvända majoritet när det gäller preventiva sanktioner som Frankrike och Tyskland då motsatte sig. Det illustrerar den tillfällighet som krishanteringen så långt har präglats av.
Nu är det en lång process innan den typen av frågor kommer att bli aktuella eftersom vi i nuläget har en situation där de flesta har för stora skuldbördor och för stora underskott, som måste bringas ner. Något annat alternativ finns inte om vi inte ska drabbas av den åtstramning som stigande räntor innebär när det gäller att krama ur både tillväxtkraft och utrymme för gemensam välfärd i en ekonomi.
Och bara för Tyskland kommer det dröja till 2020 innan man når ner till gränsen på 60 %. Det innebär att oavsett allt annat är de redan beslutade stabilitetskraven, med sanktioner, en fullt tillräcklig uppgift det kommande decenniet. Det behövs inte en splittrande regeringsöverenskommelse ovanpå det som redan är europeisk lagstiftning för att åstadkomma det.
Det som nu måste dominera EU är de gemensamma ansträngningarna för att skapa tillväxt. Det kommer att kräva reformer både i medlemsstater och på europeisk nivå. Risken är stor att en stor del av den politiska kraften nu kommer att ägnas frågor om medlemskap och utanförskap.
Och det kräver i sin tur väsentligt högre ambitioner när det gäller att slutföra den inre marknaden, regelförenkling, företagande och forskning än vad som präglat krispolitiken så långt. Och en första diskussion kring vad arbetet med ett nytt fördrag kräver kommer vi också få ta itu med. Den kommer att återkomma. Det är inte säkert att det gör krispolitiken lättare att genomföra.
Bloggar: Ekonomisten, Olle Schmidt, Människovärlden, Jan Nilsson samt Görans alternativa blogg.