”Maria Sklodowska. Vi känner henne som Marie Curie. Den enda kvinnan som fått nobelpriset två gånger och som dessutom är unik genom att hon fick det i två olika ämnen, fysik och kemi. Hon föddes i ett Polen som inte fanns. Drömmen om det egna landet och friheten genomsyrade hennes livsgärning.”
Vem är min favoriteuropé? Frågan är spännande och samtidigt omöjlig. Är det den europeiska person jag gillar mest eller den som har bidragit mest till Europas utveckling? Eller är det en person som jag mer än andra vill identifiera mig med på grund av idéer och ideal? För varje person jag väljer, väljer jag bort så många andra. Människor som i orostider har stått upp för goda värden.
De som hade modet att stå emot den nazistiska diktaturen och de som aldrig böjde sig för den kommunistiska. Alla de enskilda människor, mammor och pappor, söner och döttrar som samlades för att stå emot den sovjetiska övermakten när frihetens timme började närma sig.De som skrev så vi aldrig kunde glömma, de som vågade så vi fick mod att minnas? Eller helt enkelt bara de som tålmodigt har brytt sig om sina barn, deras skolgång och som gett dem en dräglig tillvaro, skyddat dem när deras stad eller bygd har attackerats av främmande trupp, oroat sig för dem när de marscherat i väg mot fronten?
De som fångade kultur och politik i ett grepp och förändrade vår historia genom den skönlitteratur, den vetenskap eller den filosofi de skrev om eller förmedlade genom sitt skapande? Motståndets hjältar som aldrig gav upp eller krigets segrare som gav oss friheten?
För min del är favoriterna som symboliserar europeiskt framsteg många. Men det finns två personer om vilka jag mer än andra gärna talar. Två stycken som genom sina liv för mig symboliserar det viktigaste med den utveckling som har fört oss till ett samarbetets och öppenhetens Europa.
De har det gemensamt att förtrycket formade deras liv samtidigt som just deras liv mer än något annat ställde krav på ett öppenhetens och demokratins Europa. Och att vi står upp för friheten och demokratin, inte bara med orden när vi talar utan med handlingen när det krävs.
Den första är den person som mer än något annan övertygade mig om politikens fundamentala utmaningar. Han har en stor del i att jag ägnat en betydande del av mitt liv åt politik, men han har också format min syn på politiken och format min övertygelse att politiken i första hand handlar om idéerna och att åtgärderna måste följa dem i spåren.
Det är den lille judiska pojken från Warszawa-ghettot. Han som står med en alldeles för stor keps på huvudet, en rock som når honom ner till de bara knäna och med händerna uppsträckta. Vi har förmodligen alla sett honom någon gång – i historieboken, samhällskunskapen eller någon gång i en tidning med anledning av det som en gång skedde.
Bakom honom står två tyska nazisoldater med gevären riktade mot honom. Hans familj står i desperation omkring honom. För mig är den bilden den ultimativa utmaningen för politiken. Han och hans familj saknade försvar gentemot den brutala ondskans godtycke. Han står där som en påminnelse om ett Europa där inte bara moralen och rätten förfaller, utan också där vi inte orkar leva upp till den ultimativa utmaningen. Han står som en påminnelse om att vi måste ha ett samhälle där varje liten pojke och flicka ska veta att deras föräldrar och familjer har ett försvar mot det brutala. En stark stat, en stark gemenskap. Skydd för mänskliga fri- och rättigheter som kan resultera i en maktutövning med styrka mot dem som vill annat. För mig är det också därför vi ska ha ett starkt Europa, som förhindrar att det som inte får upprepas, upprepas. Inte bara genom våra ord, utan också genom våra handlingar. I skenet av Balkan och Darfur vet vi också att det inte får handla om tomma ord när vi säger att det aldrig får upprepas igen.
Den andra personen är Maria Sklodowska. Vi känner henne som Marie Curie. Den enda kvinnan som fått nobelpriset två gånger och som dessutom är unik genom att hon fick det i två olika ämnen, fysik och kemi. Hon föddes i ett Polen som inte fanns. Delat av de många europeiska krigen, under tsartidens styre. Hon undervisade i det så kallade flygande universitet vilket var en undergroundrörelse som tsarpolisen förföljde som subversiv verksamhet. Tog sig till Frankrike och gifte sig med Pierre Curie. Forskade och upptäckte Radium som fick namnet på grund av strålningen och Polonium, döpt efter hennes hemland som inte då fanns. Drömmen om det egna landet och friheten genomsyrade hennes livsgärning i den delen. Polonium är det enda grundämnet som har ett namn som en politisk markering.
Och idag finns Polen. Det finns ett grundämne som heter curium. Den lille judiske pojken blev den ende överlevande av sin familj och levde åtminstone till för 10 år sedan utanför Jerusalem. Ur den europeiska exodusen blev det ett land för han och andra överlevande. Och i Europa finns det en union som har som sin mest grundläggande uppgift att förhindra att det aldrig kan hända igen, att ondskans godtycke inte ska få regera, att människor ska få röra sig fritt från Polen till Frankrike och andra länder, och i alla andra riktningar, att det finns ett hopp som gör att vi lämnar allt det lidande som präglat Europa och att vi ser det genom den dynamik som möter oss när forskningen och tanken kan vara fri och rättstaten stark. De var båda polacker. Men samtidigt våra landsmän i det nya Europa. Personer som i samma skepnad rörde sig från förtrycket som begränsade och skadade så många. Det vi har, har vi från så många som
dem.
Gunnar Hökmark
Länk till artikeln: http://www.newsmill.se/artikel/2009/05/15/de-som-vagade-sa-vi-fick-mod-att-minnas