Det blev ett blandat resultat av gårdagens omröstning om bankstrukturlagstiftning i Europaparlamentets ekonomiska utskott. För en gångs skull var de mer extrema grupplösa närvarande i fullt antal för att rösta nej samtidigt som UKIP tvärtemot vad de sagt sig stå för röstade för en EU-lagstiftning om tvingande uppdelning av banker.
I sak var det paradoxala resultatet att i de enskilda delarna av lagstiftningen gick mina förslag till kompromisser igenom och där de möttes av en ohelig majoritet av vänst förer och EU-motståndare gick mina egna eller närstående kollegers ändringsförslag igenom.
Resultatet av detta blev i sak att de olika förslagen om att införa tvingande separation av banker förlorade och linjen om att istället hantera risker vann. Så såg den text ut som till slut ställdes till slutlig omröstning. Eftersom den socialistiska gruppen, kommunisterna och de gröna fortfarande är helt fastlåsta vid tvingande separation var de därför emot detta resultat och eftersom de grupplösa och mer extrema är emot EU blev paradoxen att samtidigt som innehållet i de enskilda delarna av den föreslagna lagstiftningen förändrades linje med vad jag fört fram som rapportör så kunde motståndarna uppbåda en majoritet med en röst för att säga nej till detta resultat.
Det var alltså ingen framgång för separatistvännerna. Eftersom det blev nej på slutet var det heller ingen framgång för mig och våra allierade.
Men kontentan i sak är att det inte finns något stöd för det som var kommissionens ursprungliga förslag, att utskottet i alla relevanta delar röstade emot tvingande separation, och andra inskränkningar av finansieringsverksamhet, och för att det ska vara upp till de ansvariga tillsynsmyndigheterna att bedöma om de risker som finns i olika verksamheter ska leda till åtgärder som krav på ökad kapitaltäckning, minskat risktagande eller minskad verksamhet, ökad tillsyn eller separation när det bedöms nödvändigt för att kunna hantera banken när den hamnar i kris.
Tvingar man fram en separation av bankers investmentfinansiering, market- och likviditetshantering innebär det att man reducerar en avgörande verksamhet för att få fart på investeringar och utlåning som under finansiellt säkra former kan leda till tillväxt. I ett Europa där de stora affärsbankerna är både väl reglerade och kapitaliserade och dominerande kapitalmarknaden innebär det mindre investeringar och färre jobb. Det är det konkreta resultatet av en politik som sätter separation av banker före hanteringen av banksystemets risker där de faktiskt uppträder.
Tyvärr har socialdemokratiska gruppen inte velat ge med sig på denna punkt, trots att de socialdemokratiska regeringarna i Europa delar den linje som i sak fick stöd i går men som likväl röstades ner i slutvoteringen. Det är illa eftersom det innebär att de hellre försvårar bankers affärsfinansiering än prioriterar investeringar och jobb. Vi får nu ta nya tag men det är illa att S gruppen avvisade kompromisser som syftade till att möta deras oro utan att därmed införa tvångsseparation av banker. Deras oförmåga att samla sig till kompromiss ledde nu till att de extrema och främlingsfientliga kunde göra sig till tungan på vågen i en viktig fråga.