Ivern att göra frågan om Sveriges medlemskap i Nato till en inrikespolitisk fråga i kulturkrigets dimmor förtränger det faktum att frågan handlar om verkliga problem och djupt allvarliga hot.
En av den grekiska filosofins klassiska axiom brukar i modern tappning uttryckas som att bara för att alla brandbilar är röda är inte alla röda bilar brandbilar. Bara för att den turkiska regeringen ställer långtgående krav som i sin helhet blir orimliga behöver det inte innebära att det inte finns turkiska krav som är rimliga. Sverige har ett arv av underlåtenhet, passivitet och bristande kontroll vad gäller agerande mot terrorism, ta itu med terrorinriktade grupper som använder Sverige som bas samtidigt som vi genom en löslig migrationspolitik inte vet vilka som befinner sig i vårt land.
Detta är givetvis ett problem för Sverige och det svenska samhället som den tidigare oppositionen krävde åtgärder emot och som den tidigare regeringen till slut erkände att det i alla fall fanns behov av den terroristlagstiftning som man från början sagt nej till. Samtidigt hade framförallt socialdemokraterna omfattande kontakter antingen i praktiken direkt med PKK eller med grupper som får anses vara närstående eller företrädare för organisationen. Samarbetsavtalet om svensk utrikespolitik med en politisk vilde i Sveriges riksdag gick ett steg ännu längre i detta. Om man inte är beredd att se denna verklighet eller vill avfärda alla turkiska krav som orättmätiga är det lätt att fastna i den ytligaste optikens referenser.
En uppfattning som återkommer från de kommentatorer som intagit läktarperspektivet när det gäller att bedöma den svenska diplomatiska processen är att både den förra regeringen och den nuvarande har misskött förhandlingsprocessen. Förklaringen till att Turkiet nu har valt att säga ja till Finland men avvaktar med Sverige skulle då alltså bero på bristerna i svensk diplomati som betraktarna alltså anser sig bättre förstå hur den skulle ha utförts.
Huvudtesen i denna ståndpunkt är att man egentligen inte borde ha sagt något alls, inte besökt Ankara och ej heller ingått något trilateralt avtal, som dock Finland också ingick.
Den svenska regeringens företrädare borde enligt denna diplomatins läktarskola inte ha sagt något alls om vare sig dockhängning eller koranbränning. Att framföra att man ansåg dessa demonstrationer var smaklösa har enligt denna skola lett till att Turkiet blivit vredgat – varför är svårt att förstå – och vädrat svaghet och därför kräver mer, vilket Turkiet i grunden gjort redan från början, oavsett vad svenska och finska förhandlare har sagt. Tron är att om vi bara varit ”tuffa” och ”hårda” så hade Erdoğan kommit med böjt huvud och godkänt avtalet, när han förstod hur tuffa svenskarna var.
Föreställningen att man inte ska tala med sin motpart – och Turkiet har blivit en motpart hur mycket svenskar än vill att Nato som består bland annat av Turkiet ska säga ifrån – är relativt främmande för diplomati eller relationskapande i största allmänhet. Men mer allvarligt är att detta bygger på föreställningen att problemen för den svenska Nato-anslutningen ligger i hur den svenska regeringen uttrycker sig och inte i de verkliga problem som är en utgångspunkt för det turkiska agerandet.
För det första är ett faktiskt problem som Sverige måste hantera att det varit allt för lätt för personer med närhet till terrororganisationer och ledare för dessa att uppehålla sig i Sverige. Bristen på en terroristlagstiftning är tillsammans med en migrationspolitik utan tydliga regler och krav skäl till att Sverige var ett av de länder som hade flest ISIS-terrorister. Vi har tillåtit terrorfinansiering från vårt land. Vi vet som sagt dessutom inte vilka som uppehåller sig i vårt land, till en del beroende på bristande kontroll av identiteter och till en annan del av bristande mantalsskrivning. Vi har utsträckt vårt beskydd till människor som har sökt sig hit för att fortsätta sin terrorverksamhet samtidigt som de som har fått utvisningsbeslut på grund av sitt samröre med terroristverksamhet inte har utvisats.
Den nuvarande regeringen har tagit sig an denna uppgift, med visst stöd från den förra vad gäller Socialdemokraterna. Sanningen är vidare att både den förra och nuvarande regeringen har skött diplomatin gentemot Nato och Turkiet utifrån de förutsättningar som har funnits präglade av att vi de facto har ansökt om medlemskap allt för sent.
Ett ytterligare reellt problem är nämligen att Sverige ansökte först kvart över tolv.
Det är den säkerhetspolitik som av ideologiska skäl och genom naivitet har hållit oss utanför alliansen som har havererat, inte diplomatin för att komma in. Illusionen om ensamhetens säkerhet och dess moraliska upphöjdhet körde in i väggen när det visade sig att alla dess föreställningar raserats den 24 februari.
Det problem som den turkiska ledningen nu har fokuserat på handlar om vår genom åren bristande kontroll av personer knutna till terrorism och vår oförmåga att agera mot terrorism på ett sätt som gör oss unika bland andra länder. Det faktum att Turkiet utöver detta ställer krav på personer som får anses vara politiskt oppositionella eller sympatiserar med krav på kurdisk frihet förändrar inte att det i botten finns ett faktiskt problem som skiljer oss från andra länder, inklusive Finland, och som vi på goda grunder bör göra något åt.
Det handlar inte om vår vilja att ge fristad åt dem som flytt våldet och terrorn utan om en fristad åt dem som predikat våld och terror. Socialdemokratiska partiets avtal med en politisk vilde om att stödja organisationer som oavsett olika uppfattningar om den exakta organisatoriska tillhörigheten står PKK nära var en höjdpunkt i detta. Det avtalet gäller inte längre samtidigt som den nuvarande regeringen har genomfört åtgärder som tar sikte på det egentliga problemet i Sverige.
Erdogan vill därför gärna vidga frågan om godkännandet av Sveriges medlemskap till en inrikespolitisk fråga i Sverige. På det viset kan han fortsatt hålla i frågan om ja eller nej eftersom politiska krafter här gärna vill göra det till en fråga om den svenska regeringens politik och diplomati, därmed mindre en fråga om att Turkiet ska förhålla sig till hur Sverige liksom Finland har uppfyllt avtalet.
Då blir det lättare att från turkisk sida att utmåla oppositionella krafter som terrorister bara för att de står i opposition till den turkiska regeringen eller för att de sympatiserar med kurdisk frigörelse. Och låter men den föreställningen sätta sig kan processen ta längre tid eftersom vi från svensk sida inte kan utvisa personer bara för att de utpekas som terrorister av ett annat lands. Sverige måste hålla en klar linje mot de krav som går utöver det trilaterala avtalet och som utformas för turkisk inrikespolitik men för att göra det måste vi hålla en klar linje mot dem som faktiskt bidrar till terrorism eller själva går i täten för den. Försöker man definiera denna fråga som en fråga om den svenska regeringens diplomati skymmer man att det är denna gränsdragning gentemot turkiska krav det handlar om.
Till allt detta kommer frågan om koranbränning som upplevs som en skymf av muslimer inte bara i Turkiet. Det är självfallet inte en konsekvens av svensk diplomati och eller av den svenska regeringens politik. Svenska företrädares kritik av koranbränning har självfallet inte förvärrat någon situation. Lägger man ansvaret på dessa problem på den svenska regeringen gör man samma misstag som när turkiska företrädare lägger ansvaret för koranbränning på den svenska regeringen.
I den delen är det anmärkningsvärt att så många anser att den svenska yttrandefriheten definieras just genom att man får skymfa och hetsa mot en folkgrupp på grund av dess religion.
Koranbränningar som utförs utan för en ambassad handlar ju inte om en intellektuell uppgörelses med en religion eller landets regering utan syftar ju i det här fallet till att håna, skymfa och provocera människor av muslimsk tro. Det är ju också uppenbart att koranbränningarna inte drivs av viljan att kritiskt diskutera en religions föreställningsvärld utan att agera på ett sätt som gynnar dem som vill att Sverige ska stå ensamt. Så för klarhets skull, koranbränningar framför turkiska ambassaden eller i områden med en stor andel av muslimska boenden handlar inte om yttrandefrihet, den kan utövas var som helst i Sverige, utan om en handling som syftar till att skymfa, håna och provocera människor som blir provocerade och upplever sig skymfade av det.
Svensk yttrandefrihet försvaras inte av att en extremist som går andras ärenden bränner koranen för att håna muslimer. Den är mer värdefull och har en större bredd än så.
I allt detta, ivern att göra det till en fråga för svensk inrikespolitik för att fördöma den regering som nu sitter bygger på att man inte vill se eller åtgärda det som är verkliga problem. Det är inte problem som man löser genom att låtsas vara svårfångad eller arrogant inför den turkiska regeringen. Vi kan däremot lösa dessa problem om vi tar vår säkerhet på allvar och visar att vi lever upp till de krav som återfinns i det gemensamma avtalet.
De som nu tror att vi kan förena arrogans med att stå utanför Nato därför att ett antal regeringar har ställt ut löften förtränger att när det gäller svensk säkerhet är det inte regeringars löften som ger säkerhet utan traktatsbundna åtaganden.
Så Sverige bör åtgärda de problem som faktiskt är. I de relationer vi har med Turkiet bör vi vara korrekta och vare sig undergivna eller arroganta. Vi behöver medlemskapet och vi behöver värna om vår egen rättsstat Det är i allra högsta grad förenligt med vartannat.
Vi bygger däremot inte vår säkerhet på nya illusioner om vår säkerhet eller i tron på att diplomati ska präglas av arrogans. Då visar man arrogans inför de problem som gäller vår säkerhet och i kampen mot terrorism. Svensk säkerhet är viktigare än att bli en restprodukt av inrikespolitiskt kulturkrig. Sverige ska visa att vi gjort det som bör krävas av varje land. Ju tydligare vi gör det kan vi lämna andra krav som går utöver detta åt sidan och kräva att Turkiet liksom Sverige tar varandras säkerhet på allvar.