Fortsatt utflyttning utbildade är ett problem

Trots högkonjunktur och arbetskraftsbrist har inte tappet av kvalificerad arbetskraft till utlandet upphört. Det är det centrala beskedet i den artikel som Thomas Östros publicerade tidigare i veckan på DN Debatt. Tillsammans med det faktum att inte tillräckligt många vill flytta till Sverige ger detta en nettoutflyttning av arbetskraft som på sikt kan bli förödande för vår kompetensförsörjning.

I sin artikel avfärdar Thomas Östros talet om utflyttningen av akademiker från Sverige som borgerlig skrämselkampanj. Vad vi ser, menar Östros, är istället att nettoutflyttningen av ekonomer och civilingenjörer minskat de senaste åren, och refererade till en studie som hans eget departementet nyligen tagit fram. Men tvärtemot vad Östros hävdar visar ju denna studie att talet om utflyttningen av kvalificerad arbetskraft från Sverige ingalunda är någon borgerlig skrämselkampanj, utan grad en realitet som nu i högkonjunktur motsvarar 5% av de nyexaminerade.

Istället för en nettoinvandring av högutbildade som vi skulle behöva för att möta de brister som i dag finns inom viktiga strategiska framtidsområden har vi en utvandring när den svenska arbetsmarknaden är som mest attraktiv. Att regeringen inte vill erkänna detta som ett problem bådar inte gott för den framtida politiken.

Ända sedan slutet av 1980-talet har Sverige haft en kontinuerlig nettoutflyttning av såväl civilingenjörer som ekonomer. Under den senaste tioårsperioden har nettoutflyttningen legat på mellan 600 och 1400 personer per år, ekonomer och ingenjörer sammantaget. De år som utflyttningen av ingenjörer varit som störst har nettoutflyttningen motsvarat c.a. 20 procent av den årligen nyutexaminerade. Utvecklingen beror både på att många svenskar väljer att jobba utomlands och att allt för få utlänningar väljer att jobba i Sverige.

Det faktum att vi trots högkonjunktur, med stigande inhemsk arbetskraftsbrist, fortfarande har en nettoutflyttning av kvalificerad arbetskraft tyder istället på att problemte kanske rent av är värre än vi tidigare befarat. Eftersom flertalet undersökningar visar på ett stigande intresse bland unga akademiker att arbeta utomlands är det naturligt att anta att utflyttningen på nytt kommer att öka när den inhemska arbetsmarknaden blir mättad.

Det är, precis som Östros skriver, positivt och önskvärt att svenska högutbildade skaffar sig erfarenheter från utlandsjobb. Undersökningar från bl.a. Industriförbundet visar emellertid att omkring hälften blir kvar i utlandet. Vad kanske värre är, det är mycket svårt att locka utlänningar att arbeta i Sverige. Detta har ju också regeringen erkänt i och med att man tvingats till ett särskilt skatteundantag för utländska höginkomsttagare. Att lägga ett sådant förslag och samtidigt hävda att det inte finns något problem är naturligtvis att tala emot sig själv.

I länder där man tagit problemet på allvar och dessutom sett till att åtgärda det ser vi hur utvecklingen vänts till deras fördel. Skatter på arbete har sänkts och arbetsmarknaden har reformerats och effektiviserats. Den svenska regeringen visar dock ingen reformvilja. Detta trots att undersökningar från bl.a. Invest in Sweden Agency, ISA, visar att just inkomstskattesänkningar står högst upp på utländska företagares lista över önskvärda åtgärder för att kunna lösa rekryteringsfrågor.

Istället väljer regeringen att förneka att det överhuvudtaget finns något problem. Att hävda detta med en egen undersökning som visar att nettoutflyttningen i högkonjunktur motsvarar 5% av antalet nyexaminerade är ett självmål. Det är inte problemet som är litet utan regeringens vilja att göra något åt det.

Gunnar Hökmark