Fortsatt nettoutflyttning

Trots högkonjunktur och arbetskraftsbrist har inte tappet av kvalificerad arbetskraft till utlandet upphört. Det är det centrala beskedet i den artikel som Thomas Östros publicerade tidigare i veckan på DN Debatt. Tillsammans med det faktum att inte tillräckligt många vill flytta till Sverige ger detta en nettoutflyttning av arbetskraft som på sikt kan bli förödande för vår kompetensförsörjning.

I sin artikel avfärdar Thomas Östros talet om utflyttningen av akademiker från Sverige som borgerlig skrämselkampanj. Vad vi
ser, menar Östros, är istället att nettoutflyttningen av ekonomer och civilingenjörer minskat de senaste åren, och refererade till en studie som hans eget departementet nyligen tagit fram. Men
tvärtemot vad Östros hävdar visar ju denna studie att talet om utflyttningen av kvalificerad arbetskraft från Sverige ingalunda är någon borgerlig skrämselkampanj, utan grad en realitet som nu
i högkonjunktur motsvarar 5% av de nyexaminerade.

Istället för en nettoinvandring av högutbildade som vi skulle
behöva för att möta de brister som i dag finns inom viktiga
strategiska framtidsområden har vi en utvandring när den svenska
arbetsmarknaden är som mest attraktiv. Att regeringen inte vill
erkänna detta som ett problem bådar inte gott för den framtida
politiken.

Ända sedan slutet av 1980-talet har Sverige haft en kontinuerlig
nettoutflyttning av såväl civilingenjörer som ekonomer. Under den
senaste tioårsperioden har nettoutflyttningen legat på mellan 600
och 1400 personer per år, ekonomer och ingenjörer sammantaget. De
år som utflyttningen av ingenjörer varit som störst har
nettoutflyttningen motsvarat c.a. 20 procent av den årligen
nyutexaminerade. Utvecklingen beror både på att många svenskar
väljer att jobba utomlands och att allt för få utlänningar väljer
att jobba i Sverige.

Det faktum att vi trots högkonjunktur, med stigande inhemsk
arbetskraftsbrist, fortfarande har en nettoutflyttning av
kvalificerad arbetskraft tyder istället på att problemte kanske
rent av är värre än vi tidigare befarat. Eftersom flertalet
undersökningar visar på ett stigande intresse bland unga
akademiker att arbeta utomlands är det naturligt att anta att
utflyttningen på nytt kommer att öka när den inhemska
arbetsmarknaden blir mättad.

Det är, precis som Östros skriver, positivt och önskvärt att
svenska högutbildade skaffar sig erfarenheter från utlandsjobb.
Undersökningar från bl.a. Industriförbundet visar emellertid att
omkring hälften blir kvar i utlandet. Vad kanske värre är, det är
mycket svårt att locka utlänningar att arbeta i Sverige. Detta
har ju också regeringen erkänt i och med att man tvingats till
ett särskilt skatteundantag för utländska höginkomsttagare. Att
lägga ett sådant förslag och samtidigt hävda att det inte finns
något problem är naturligtvis att tala emot sig själv.

I länder där man tagit problemet på allvar och dessutom sett till
att åtgärda det ser vi hur utvecklingen vänts till deras fördel.
Skatter på arbete har sänkts och arbetsmarknaden har reformerats
och effektiviserats. Den svenska regeringen visar dock ingen
reformvilja. Detta trots att undersökningar från bl.a. Invest in
Sweden Agency, ISA, visar att just inkomstskattesänkningar står
högst upp på utländska företagares lista över önskvärda åtgärder
för att kunna lösa rekryteringsfrågor.

Istället väljer regeringen att förneka att det överhuvudtaget
finns något problem. Att hävda detta med en egen undersökning som
visar att nettoutflyttningen i högkonjunktur motsvarar 5% av
antalet nyexaminerade är ett självmål. Det är inte problemet som
är litet utan regeringens vilja att göra något åt det.

Gunnar Hökmark
ekonomisk-politisk talesman (m)